Tacksamhet i vardagen

Sitter just nu på kontoret och skriver om steg elva, som ska upp på hemsidan. Det är för övrigt turbulent i mitt liv, och jag känner mig vilsen och orolig, men när jag sitter här och skriver så minns jag början av min resa i tillfrisknande och fylls av en oerhörd glädje och tacksamhet. Jag minns hur jag på min Intensivkurs träffade en underbar vän, som jag fortfarande har i mitt liv, och som fortsätter följa mig på min resa. Vi var ungefär lika gamla, på lite olika platser i livet, men fast beslutna att leva i lösningen och använda verktygen vi fick!

Vi ringde till varandra på kvällarna för att kolla av hur dagen varit, smsade under dagarna eller ringde för att söka stöd, och det växte fram en stark, varm, innerlig kärlek i den här vänskapen, som var en helt ny erfarenhet. I programmet finns ett uttryck som lyder ”It takes one, to know one”, och det var nog det som var grunden då, och som fortsätter vara det nu. Att skicka ett meddelande, en bild, en rad, eller ringa en snabbis och beskriva hur jag tänker, mår och beter mig, och från andra änden ta emot igenkännande och bekräftande (INGA LÖSNINGAR) är en gåva som jag inte kan förstå innebörden av alla gånger.

Jag påminner mig om att den här tacksamheten jag känner är så viktig för mig att hålla kvar vid! Jag har det så bra på så många olika sätt. Det innebär inte att alla mina problem försvinner, men det innebär att jag har kraft att en dag i taget lösa de problem som behöver lösas just här och nu. Vad kan jag göra idag för mitt tillfrisknande? Vad kan jag göra idag för att lösa den här situationen? Här och nu, här och nu. Det är allt jag har, och om jag kan fylla här och nu med tacksamhet har jag tagit mig en bra bit på vägen ❤

Varför 12-steg??

Som jag skrivit på min hemsida, är Tolvsteg och Beroendebehandling oftast ”Sista huset på gatan”. Det är dit vi går när vi har provat allt, och inget fungerade. Så var det för mig, och jag har fått samma historia berättad för mig gång på gång. Varför är det så?

Jag läste även en fråga på Facebook från någon som funderade över detta att vi som jobbar med behandling hela tiden säger att maten bara är 10% av tilllfrisknandet, varför handlar då så många sockerberoendebloggar, instakonton, facebooksidor och annat nästan bara om mat i så fall? Varför är det så?

Mina tankar om detta är, att det finns så otroligt lite kunskap om beroendesjukdomen, och att de flesta tror att det går att BOTA den, och att tillfrisknandet bara handlar om just drogen; att ta drogen, eller att inte ta drogen, och att det är skillnaden mellan att vara i tillfrisknande och inte. Mindre sant kunde det inte bli.

Vi behöver förvisso ta bort drogen/sockret/sluta överäta/supa/spela mm, men sedan behöver vi verktyg att hantera tomheten som uppstår när drogen inte längre fyller våra liv. Och eftersom beroendesjukdomen påverkar oss (både den beroende och familjen runtomkring) både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, behöver vi också hitta verktyg att läka på alla fyra områdena. Det är därför det inte håller att bara ta bort drogmaten eller sluta dricka. Det går ett tag, men håller mycket sällan någon längre tid. Och är det så att en person lyckas sluta utan att göra några andra förändringar, törs jag påstå att den personen med stor sannolikhet utvecklar ett annat beroende eller en total besatthet av något annat. Och jag tror att det  är här vi börjar närma oss brännpunkten.

Om en beroendesjuk person har varit besatt av drogmat, och inser att det är lättare att hantera maten om hen gör vissa kostomläggningar, kommer personen troligen att vilja dela med sig av sin lösning till ALLA,  och kanske skapas en besatthet av ”nyttig mat” istället. (Ortorexi är också ett av beroendesjukdomens ansikten.) Förmodligen är det också så, att om personen gjort en kostomläggning men inte tagit till sig andra verktyg ( som att vända sig till 12-stegs programmet) kommer hen att överäta ”tillåten mat”, gärna baka LCHF-bröd, bakelser, tårtor mm, och risken för återfall är stor, om inte självskriven. Detta vågar jag påstå efter många års erfarenhet av klienter och vänner som gjort just den resan. Och jag har själv varit där och provat, så klart 😉 Jag tror att detta också är anledningen till att så få delar om de resterande 90 % av tillfrisknande, för att många fastnar i de 10% som består av mat.

Det är också det som gör att beroendebehandlingen är ”sista huset på gatan”, för när vi har lagt om kosten och återfallit gång, på gång, på gång, så ger vi upp, och känner att ”Det måste finnas en annan lösning” eftersom det inte hjälpte mitt mående eller mitt ohanterliga liv att bara ta bort drogmaten. Jag blev inte lycklig när jag hade nått normalvikt. Jag blev inte bättre på att ta kritik, planera, slutföra, hantera stress, säga nej eller ja helhjärtat fastän jag kunde ha normala storlekar på tröjor och byxor. Min självkänsla blev inte bättre och mitt självförakt höll på att dränka mig även om jag kunde springa en mil på 45 minuter…… Varför är det så????

Jo, för att vi inte insett att vi har en beroendesjukdomEn fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, som påverkar oss psykiskt, fysiskt, andligt och socialt. Och den här sjukdomen kan vi inte läka med piller. Den går inte ens att bota, men jag kan lära mig att leva med den, och den går att hejda!

Jag hade provat så många olika sätt att gå ner och/eller hålla vikten och var säker på att mitt liv och mitt mående (som var det område som drabbade mig svårast) skulle bli bra så snart jag var smal, och kunde förbli smal. Jag svälte mig, hetsåt och svalt och tränade om vartannat, provade fasta, provade hälla i mig litervis av vatten, lovade mig själv dyrt och heligt att ”på måndag”, ”efter jul”, ”efter nyår”, ”efter påsk”, ”bara jag flyttat”, så skulle jag starta ett nytt liv, och jag skulle bli en helt annan person, livet skulle bli perfekt! Men….. så blev det inte.

Inte förrän jag kom till 12-stegs programmet och fick hjälp att hantera resten av livet, kunde jag hålla mig borta från min drogmat och mina skadliga beteenden. All kunskap jag fick i min beroendebehandling tillsammans med den 12 stegen gjorde att jag genomgick ett personligt paradigmskifte. För mig är mitt liv indelat i före och efter 12-steg och tillfrisknande. 12-steg är den handbok i livet som de glömde packa ner i ryggsäcken till mig när jag föddes. Med hjälp av 12-stegs gemenskapen ( gemenskap är 50% av tillfrisknandet) fick jag stöttning att börja göra saker annorlunda. Ta hand om mig själv, stärka min självkänsla och lära mig bry mig om andra människor på riktigt. Jag lärde mig glädjen i att vara sårbar och ärlig med vem jag är, hur det känns att vara modig och hur läkande det är att möta någon som förstår mig så på djupet som andra tillfrisknande beroende gör. Steg för steg förändrades jag, och mitt liv i takt med det. Jag har de 12 stegen att tacka för att jag gått från att bara överleva till att LEVA.

Ja, det var sista huset på gatan för mig med, men jag är oändligt tacksam att jag kom till slutet av gatan i alla fall och inte fastnade på mitten och fortsatte kämpa med maten i en tro att det var den som skulle förändra mitt liv!

Back to basics. Tillbaka ur överätande.

Jaha. Så var jag där igen. Tycker att jag borde ha lärt mig efter alla år. Att se återfallstecken, risksituationer, varningssignaler och plocka upp verktygen i tid….. Har de senaste dagarna överätit salta nötter och fläsksvålar. Tänkte göra en inventering på mina varningssignaler här så att ni kan följa med på hur jag tänker. Kanske kan mina misstag vara till hjälp för någon annan, som slipper ta samma väg 🙂

Vi får ju lära oss att ett återfall inte bara HÄNDER, det är en lång rad med olika tecken som visar sig, innan vi agerar ut. Ibland går det rasande fort, och i bland tar det lång tid. Så här kan det gå till för mig;

  • Programmet rullar på. Jag håller i mina rutiner med morgon,- och kvällsstund. Ringer ut till andra i programmet och delar om jag behöver. Maten flyter på lugnt. Jag väger, mäter och lämnar över maten till en matsponsor och hör av mig till henne när jag gör ändringar i planeringen. Känns lite besvärligt ibland, men jag ser alla fördelar detta ger mig, så jag fortsätter och är tacksam över att vara befriad från cravings och mattankar och har en känsla av att livet är gott, med upp och nedgångar. Jag lever livet på livets villkor.
  • Börjar kännas lite tråkigt med alla rutiner. Tänker att jag inte hinner ringa ut eller gå på möten. Jag måste ju kunna slappna av ibland. Maten funkar så bra, så jag avslutar mitt överlämnande av maten till min matsponsor.
  • Vaknar en morgon och känner mig lite ur gängorna. Blev kanske lite sent igår, och jag orkar inte meditera på morgonen.
  • Känner mig lite stressad över allt som ska göras idag. Det uppstår en konflikt med ett av barnen. En liten grej, men barnet uttrycker att jag ”aldrig gör något” med hen. Gnager i magen, men hinner inte ringa ut eller messa någon.
  • Maten funkar bra. Jag läser på bloggar, FB, Insta och Twitter om keto, carnivore och andra bra sätt att äta på. Tänker att jag ska prova. Kanske jag kan ställa bort vågen och ”bli normal” om jag äter på ett visst sätt?
  • Hinner inte med möten under veckan. Bestämmer mig för att ”go carnivore” (eller keto, eller nåt annat) för det verkar så enkelt, så jag behöver nog inte väga eller mäta min mat, det funkar ju för andra. Kommer spara massor av tid, jag har ju så mycket att göra!
  • Maten börjar slira. Vill inte ha mat, utan börjar kombinera olika, för mig ”tillåtna” livsmedel på olika sätt.
  • Stressad! Känner mig överhopad, och väljer bort att svara när programvänner ringer. Äter på stående fot och börjar ta in livsmedel på matplanen som inta ska vara där. (Här brukar min man titta konstigt på mig, och jag sitter (eller står) och äter min mat och låtsas som att det regnar, men både han och jag VET att detta inte är bra mat för mig. Kan vara yoghurt, nötter, bär eller frukt. Fortfarande i ok mängder.)
  • Vaknar en morgon och det jag åt igår får mig att känna mig svullen och olustig. Får tjockångest. Äter likadant; bra mängder av livsmedel som ligger på kanten till droger för mig.
  • Reser bort över helgen och hamnar i en situation som får mig helt ur balans känslomässigt. Jag ringer inte ut. Svarar inte när det ringer. Biter ihop. Klarar av.
  • När jag sätter mig i bilen för att resa hem har jag bestämt mig för att stanna till på hemvägen och köpa nötter. Ringer inte ut.
  • Överätandet är ett faktum.

Ja. Så här kan det se ut för mig. Som ni ser är det något som pågått en längre tid, och det är väldigt sällan en isolerad händelse får mig att falla. Ungefär så här var det den här gången också. Mina tankar om mig själv när jag inser att jag ”gjort det igen” inte är snälla. Skammen bränner och jag VILL INTE berätta att det ser ut som det gör. Tycker jag är dålig och borde kunna, osv.

Det här har jag gjort för att räta upp mig igen;

  • Messat min ”gamla” matsponsor för att höra om vi kan samarbeta igen. Hon kunde inte prata förrän efter några dagar så jag
  • frågade en annan programvän om jag får lämna över maten till henne tills jag vet hur det blir med min matsponsor.
  • Går tilllbaka till den matplan som fungerade.
  • Jag ringer ut, gärna flera ”programmisar” om dagen.
  • Tar fram matvågen för att väga/mäta min mat.
  • Planerar maten och lämnar över min planering på kvällen eller morgonen.
  • Gör morgon och kvällsrutiner.
  • Berättar för min sponsie (som jag inte svarade när hon ringde) hur det ser ut. Känns skönt att vara ärlig, och att få vända sig ut igen.
  • Beslutar mig för vilket eller vilka möten jag ska ringa eller gå på i veckan som följer.

Så enkelt. Och så svårt. Något jag med säkerhet vet är att när jag talar om för mina vänner hur det ser ut, är det inte en enda som skammar mig, tycker att jag ”borde kunna”, utan alla tar emot mig där jag är, och skammen släpper taget. Jag minns vad som får mig att må bra och fylls med tacksamhet över programmet, mina vänner i och utanför programmet, och jag inser att verktygen som kan tyckas som ”pain in the ass” i återfallsprocessen, är de jag behöver i dagliga livet. Jag får liva upp det på andra sätt än att tillämpa ”fritt fall” med maten!

20170617_182127296_iOS

Tillfriskna på resa

Under veckans första dagar var jag och maken på resande fot. Förr var det en trigger utan dess like för mig. Ofta hade jag sån tjockångest, även om jag var drogfri, att hela resan blev ”förstörd”. Jag satt  i framsätet bredvid min make, och låtsades njuta av omgivningarna och resan när det enda jag kunde fokusera på var hur stora mina lår såg  ut mot sätet och känslan av hur tröjan tog emot magen och hur säkerhetsbältet tog emot och gjorde så att det kändes som att magen var enorm och spände ut i alla väderstreck. Jag minns en resa när ångesten tog överhanden helt och hållet så att jag satt i bilen och grät. Jag försökte gråta i smyg, men naturligtvis gick inte det, och min man försökte uppmuntra mig på alla sätt och vis, men det hjälpte inte. På samma sätt som det är omöjligt att beskriva craving för någon som inte upplevt det, är det omöjligt att förklara hur tjockångest känns. Hur man kan uppleva att  ens kropp är enorm, svullen och helt ohanterbar, fastän man vet att man är normalviktigt, och alla talar om hur bra man se ut. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse, och mycket, mycket obehaglig.

Mina semester resor genom åren har så klart varit härliga och roliga också, men eftersom vi reser så sällan är det en situation som det tagit längre tid för min hjärna att koppla om, och slappna av i. Jag har inte kunnat öva på det på samma sätt som jag varje dag äter mina mål, planerar inför jobbdagar, utflykter och kalas. Resorna har liksom hamnat i utkanten. Jag minns att vi i ett 12-stegsprogram jag är med i gjorde en tidskrift. Under sommaren hade vi temat ”Semester-men inte från sjukdomen”, och det är det jag behöver komma ihåg. Även om jag har semester (i år bestod den av hela 3 dagar!) så tar inte min sjukdom paus. Den behöver sina rutiner, sin kost och att  jag kommer ihåg att ha respekt för kraften i demonen inom mig. När jag reser fortsätter jag vara i kontakt med min gemenskap, äta bra mat, göra mina rutiner med morgonstund och kvällsstund, och talar om vad jag vill och behöver för att få må bra.

Den här resan, efter ca 12 år i tillfrisknande, upplevde jag för första gången att jag var helt avslappnad i kropp och knopp. Min kropp kändes stark och frisk, jag hade ingen tjockångest och jag njöt av samvaron med min man och kunde fokusera på vår relation och vårt gemensamma intresse som tog oss till vår destination. Jag är så tacksam över att få uppleva detta, och lite förundrar över hur lång tid det har tagit mig att nå hit. Det påminner mig om att jag är på en livslång res, och att jag fortsätter utvecklas, på alla plan, hela tiden!

Hoppas ni har en fin sommar och kan njuta och leva mjukt med varandra ❤

Good enouhg?

Den här tiden på året är det mycket trädgård för min del. Jag har jord under naglarna, i skorna, på tårna och i håret. Nacken är vidbränd och näsan röd. Det är härligt! I år är första året som jag odlar ”på riktigt”, med ett mål. Och målet är mat på bordet till familjen 🙂 Simple and plane!

Jag läser och lyssnar framför allt två andra kända trädgårdsbloggare och inspireras och gläds, och vill göra mer, planerar, startar fler projekt, handlar hem grejer och helt plötsligt har jag ramlat huvudstupa in i att känna mig otillräcklig, igen. Jag tycker att det ska vara mer, bättre, större, snabbare och framför allt BÄST! Jag har så svårt att bara vara ”good enough”. Jag vill sticka ut, synas och få bekräftelse, och jag skäms för det (också). Ofta får den här längtan efter bekräftelse mig att tappa fokus och bara fundera på var jag kan få mesta möjliga uträttat. För jag märker att jag vill GÖRA för att få bekräftelse.

Igår hade jag ett samtal med en god, klok, kärleksfull vän, som frågade mig var jag har glädjen, leken och avslappningen i mitt liv, och jag stod handfallen. I perioder handlar allt för mig bara om att bocka av en oändlig lista som aldrig blir klar. Eftersom vi bor och lever som vi gör med mjölkkor, trädgård, höns, hundar, katter, getter och tre fantastiska barn, så är det inte så att listan ”att göra” är ett litet näsduksark utan en oändlig lista som ibland känns övermäktig.

Programmet hjälper mig att hålla fokus på vad som är viktigt. Jag har min stund på morgonen då jag ber till min HK (Högre Kraft), läser en liten text och beroende på hur dagen ser ut kanske jag gör yoga eller läser litteratur. Under tiden få mina hundar traska på promenad bandet bredvid så att de också får en bra start på dagen. När jag har de här rutinerna på morgonen märker jag att jag har kättare att fokusera på det som är viktigt just nu, att vara mer flexibel inför att saker och ting inte blir som JAG vill och jag  har lättare att vara ”Good enough”. Jag måste inte vara bäst på något alls. Jag måste inte sticka ut eller bli bekräftad offentligt även om mitt ego högljutt protesterar inför de påståendena.

Så, jag önskar er alla en dag då ni får vara ”Good enough” på alla områden av era liv, ända inifrån och ut!

Love ❤ and light!/ Annica