Regn, regn och åter regn…..

4 oktober, 20214 oktober, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Jag brukar tycka att januari och februari är otroligt jobbiga månader att ta sig igenom eftersom de är så mörka, och allt mys inför julen, alla ljus, förväntningar och hemligheter är över. Men just nu ligger slutet av september och början av oktober innevarande år på topplistan över sunkiga vardagar. Att vara lantbrukare är vanligtvis ett fysiskt aktivt jobb, och lägg ovanpå det regn, regn och åter regn på alla sysslor som ska göras, så har du vårt liv i kvadrat just nu.

Vi vadar över gårdsplanen (eftersom vi grävt även här inför ladugårdsbygget) och ladugården har en luftfuktighet på 100 % känns det som. Hästarna är genomblöta, hagarna består av lervälling och hönsen får inte komma ut. Hundarna vänder på trappan (taxar….) och vill inte promenera, och katterna tittar på mig som att jag är en satmara av den tyngre klassen när de får gå ut om kvällen. De enda som verkar stortrivas i denna genomvåta miljö är ankorna. De plaskar glatt i alla lerpölar, vattendiken och smaskar lyckligt när det rinner ur rännorna! De putsar, plaskar, pratar, promenerar omkring och njuter av fulla drag! Nåja, inget ont som inte har något gott med sig alltså!

Häromdagen blev det klart att vi får vara med som en av 24 Arlagårdar och undersöka hur vi kan utveckla det regenerativa brukandet som mjölkbönder! Jag blev superglad, för detta begrepp är något som kommer till mig ofta i mitt jobb med maten och sockerberoende. Det är ju inte bara att stoppa i sig mat och se glad ut, det har nämligen en otroligt stor betydelse hur det vi stoppar i munnen har haft det medan den växer och utvecklas. Allt från potatis (för den som äter det) till nöt, – eller griskött har en sammansättning och består av näring som våra kroppar och hjärnor tar till sig, och det kan variera oerhört näringsmässigt från djur till djur eller gröda till gröda, beroende på hur det har växt upp, behandlats, fått för näring och slaktats eller skördats. Att få ta del av och bidra med kunskap om hur mjölkproduktionen kan bidra ännu mer till den biologiska mångfalden ska bli riktigt kul! Det går hand i hand med mitt tänk som tillfrisknande sockerberoende.

Här på gården sår vi många av ytterkanterna av de vallar vi brukar med blommor och örter som hjälper bin och andra insekter att överleva. Vi sprutar ytterst sällan med någon form av bekämpningsmedel (minns inte när det hände senast) och det är bara de vallar som ligger flertalet mil från oss som vi använder konstgödsel på. Det ska bli intressant att se skillnaden på just de markerna där det konstgödslas, och de vallar och gärden vi har närmast gården som gödslas med ko, – höns och hästgödsel! Vi får anledning att återkomma i frågan 🙂 Roligt och spännande ska det bli i alla fall!

I övrigt går jag just nu i spänd förväntan över att få besked om min bok, som är slutredigerad, satt och omslaget framtaget! Vi diskuterar distribution och hur många böcker jag ska ta hem och hur många som ska säljas via övriga bokhandlar som Bokus, Adlibris, och Vulkans hemsida. Det känns som en djungel, så jag ska ta hjälp av snälla kollegor som gått före och har erfarenhet av samma upplägg. Tacksam att den möjligheten finns!

I eftermiddag kommer hovslagaren, och tar av skorna på lilla fjordisen Rita, som står med inflammation i kotlederna i vänster framben, och min stora dam Danone, som lyckats trampa ena skon helt vind. Det får bli barfota ett tag framöver helt enkelt. Gammeltanten (islandshästen Oskadis) går barfota sedan länge, och är helt nöjd med den tillvaron. Hon är också en som njuter av regn och kyla eftersom hon har eksem sommartid och slipper klåda och täcken när solen försvinner och tempraturen sjunker. Ja, som sagt, bara att konstatera: inget ont som inte har något gott med sig! Bara att gilla läget!

Vi möter hösten

20 september, 202120 september, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sommaren verkar ha släppt greppet om gården och hösten har gjort storstilad entré med kallare luft och plötsligt känns det lite stressigt att hinna med allt som ska ombesörjas innan vintern tar över. Blommor ska tas om hand, djur stallas in, honung ska lungas och bina ska matas medan kvällarna blir mörka och gryningen låter vänta på sig ända fram till efter klockan 6.

Visst är det mysigt att tända ljus och boa in sig, men personligen får jag lite obehagskänslor när ljuset försvinner om kvällarna. Jag tycker om att vi har årstider, men vintern, och framför allt januari och februari, är månader som jag bara ”måste ta mig igenom” för att jag inte har något annat val. Så länge det är ljust är det inga problem att stiga upp strax före fem på morgonen, men i takt med att mörkret tar över, desto tuffare blir det. Dessutom känns soffhörnet med hundarna i knät, en kopp the och en bok mer frestande än att hålla på ute om kvällarna just nu än att hålla på ute 😅

Jag påminner mig om att vi har mycket att vara tacksamma över! Att vi har möjlighet att leva det liv vi lever och för det vi håller på att utveckla framåt med ny ladugård och annat spännande som är på gång! Jag har ju även förmånen att kunna vara hemma både när barnen går till skolan och när de kommer hem, även om det just nu kanske uppskattas lika mycket som när de var yngre. Svårt att fatta att yngsta barnet fyller 12 i december, eftersom jag själv och Andreas fortfarande inte är äldre än 25 😜

Dagen idag startade jag upp med att skotta ur ett par kalvboxar och göra rent hos ankor och ”finhöns” här uppe vid boningshuset. Ska försöka hinna med en kortare hundpromenad tillsammans med vår islandshäst, Oskadis, innan det är dags för lunch och några timmar på kontoret. sedan siktar vi på en tur till den fantastiska lanthandeln vi har för att fylla på i kyl och skafferi som tycks gapa tomma hela tiden, och kvällen blir nog vigd åt stallet och en ridtur om tiden tillåter.

Nåja. Livet fortsätter och dagarna flyger fram. Med närvaro i stunden kommer mars snart att stå för dörren igen, och varje dag fram till dess har jag möjlighet att njuta av livet på vår gård. Jag är så otroligt lyckligt lottad!

Sommaren som gått….

14 september, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Jösses så fort den här sommaren har gått! Den har varit…… paradoxal….. Jag har på ett sätt njutit fullt ut och uppskattat allt det vi har här på gården, med familjen så samlad det går här hemma, alla djuren, två nya hästar, odlingarna, närheten till naturen, och det faktum att vi faktiskt har UMGÅTTS en del med vänner nu på sensommaren och hösten, vilket inte ens hört till vanligheterna innan corona 😜

Det största som hänt är väl egentligen att bygget av den nya ladugården dragit igång på allvar. från ena dagen till den andra fick vi flytta på hönsgården, marken jämnades, och förbereddes, och nu håller grunden på att läggas och byggas. Det känns helt overkligt! Så underligt att tänka sig att vi efter nyår, innan nästa sommar ska ha en robotladugård till våra kor.

Under vintern och våren har jag startat upp och hunnit avsluta ett samarbete med Sockerskolan som varit både lärorikt och utvecklande och hjälpt mig fatta det, för mig stora beslutet, att inte jobba direkt med klienter mer. Efter att det beslutet togs har jag liksom backat och vilat lite, men ändå hängt kvar i utkanten av fältet med professionella och påmint mig om var jag kommer ifrån och funderat över om det finns en annan plats för mig för att fortsätta sprida budskapet om att sockerberoende finns och att det finns hjälp att få.

Nästa stora steg har varit att avsluta samarbetet med ett förlag som inte levde upp till en rejäl summa pengar jag betalde dem för att få hjälp med redigering och tryck av min bok, och anlita ett annat förlag, som kanske inte har exakt samma tjänster, men som kommer göra att min bok förhoppningsvis kommer tryckas inom en inte allt för avlägsen framtid. Lite läskigt, och väldigt spännande!! Senast idag skickade jag in bilderna som ska vara på omslaget till boken, och baksidestexten till den samma. Det känns också heeelt overkligt. I mailet jag fick som bekräftelse avrådde de mig från att sätta datum för releaseparty, så jag måste tyvärr meddela att det inte blir nåt 🤣

Några av bilderna som jag skickat in för omslaget. Fotograf: Elin Strandberg

Samtidigt som allt har varit bra på ett plan, har jag slitit på det mentala planet. Det har varit massor av processer igång både i mig, och omkring mig. Att avsluta och starta upp samarbeten, hitta en ny plats i livet, backa, omformatera och ta omtag samtidigt som en ska finnas till för barnen, maken och andra i omgivningen på olika sätt kan vara väldigt tungt och slitigt i perioder. Tur att det bara är just perioder……

Jag är oftast uppe ca 04.45 varje dag i veckan, och i säng ca 22, och däremellan är livet fullt av liv, så att säga ❤ Så livet är paradoxalt, och fortsätter vara det. Slitigt, fantastiskt, jobbigt, härligt och gör att jag ofta känner mig tacksam. Tacksam för livet, för min egen utveckling, för mitt mod, för alla som stöttar mig, för vårt hem, för våra hästar, för våra hundar, för alla andra djur, för familjen, barnen, min man, och vår möjlighet att leva det liv vi lever. Det är inte alla förunnat.

Avslutar kvällens filosoferande med lite bilder från livet på gården för att verkligen grunda mig i allt jag har att vara tacksam över <3<3

Livet! De där dagarna som är fyllda av gåvor. Både stora och små!

Sugarfree Living

23 mars, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Har just kommit in från stallet. Vår hovis var här idag, och även om han var helt svettig efter hårt och tungt jobb så stod jag bredvid och blev genomkyld, så nu har jag ätit lunch och krupit upp i fåtöljen för att skriva lite innan jag har en inspelning med Molly (Painschab) och Clarissa (Kennedy) för YouTube i eftermiddag. Tanken är att vi ska prata 12-steg, vilket alltid är lika roligt. Min tanke är att vi ska reflektera lite över vad det är som gör att 12-steg hjälper så många att tillfriskna från beroendesjukdomen. Jag själv hade inte klarat mig utan 12-steg, men jag ser att många av mina kollegor i USA, Canada och andra ställen i världen menar att det finns många olika sätt att tillfriskna, vilket jag hade tycket var oerhört skrämmande förr, men något jag tycker är väldigt spännande idag.

Däremot är det en sak alla verkar ha gemensamt när vi träffas och nätverkar, och det är, oavsett vägen dit, är det avhållsamhet från drogen som är nyckeln. För vissa funkar det att trappa ner, medan andra behöver ”go cold turkey” (ta bort drogen helt på en gång). Oavsett vilket så är inte måttlighet (att kunna äta lite då och då) ett alternativ.

Ni som följer mig vet att jag genom åren har haft svårt att koppla samman mina två ”ben”; detta att jag är både bonde och beroendeterapeut. Till att börja med var det oerhört mycket skam att tala om att många av oss sockerberoende inte tål att äta mjölkprodukter (utom smör) , och sedan gå ut i lagården och mjölka, och veta att det är det som håller vår familj försörjd till största delen. Sedan insåg jag att vår mjölkproduktion bidrar till så otroligt mycket mer än bara mjölk, och kunde släppa skammen. Likadant var det med biodlingen. När jag kunde se all nytta bina gör kunde jag lägga skammen åt sidan. Livet är inte svart eller vitt. Bara i ett avseende för mig: sockerfriheten.

Jag har också haft svårt att hitta riktning i mitt företag. Mitt ”Annicas InSpira” har ju flera olika riktningar och jag delar om både sockerberoende, biohacking, sockerfria barn och berättar om andra behandlare. Den senare tiden har ”Sugarfree Living” blivit mer mitt signum, men jag har även där gjort upp mentala hinder och tänkt ”Det är väl inget att dela och berätta om, ett sockerfritt liv”, men ju mer jag har tänkt på det desto mer inser jag att för mig var det en omöjlighet, att leva ens en dag sockerfri. Kanske kan jag bidra med hopp och inspiration genom att dela med mig av min vardag och livet här på gården, som ju är ett sockerfritt liv. Bara för att det inte är en kamp för mig längre, så har det ju inte alltid varit så, och jag tror att det hade varit en hjälp för mig att få ta del av någon som gått före när jag började min resa. Hoppas det kan hjälpa någon annan.

På något sätt känns det som att det kan vara ett sätt att väva samman mina två världar. Mitt liv på gården, och hur viktigt vårt jobb som lantbrukare är samtidigt som jag kan få sprida kunskapen om sockerberoende och visa att det går att leva ett sockerfritt liv. Det bästa av två världar 😊

Lucky me ❤️

Sockerberoende barn? Eller beroende barn?

16 mars, 202116 mars, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Livet bara rusar på! Sedan jag gick upp i arbetstid i mitt företag och startade upp samarbetet med Sockerskolan har det bara snurrat på allt fortare. Det är roligt, men också lite skrämmande eftersom jag ser att jag behöver fatta, för mig, stora beslut.

Några saker jag behöver bestämma mig för är vad jag vill göra med resten av mina projekt. Mitt skrivande, min YouTube, min hemsida, mina föreläsningar….Det finns så mycket jag vill göra för att nå ut med inspiration och kunskap och för att skapa medvetenhet om sockerberoende och hopp om att det går att leva sockerfritt, och verkligen LEVA!

En annan sak som ju ”ligger på mitt bord” är detta med barn och sockerberoende ❤ Jag kommer hela tiden tillbaka till ämnet, och får allt fler frågor, och tycker mig se att det blir allt fler barn som har problem, allt längre ner i åldrarna. Ibland undrar jag om det bara har att göra med den typ av mat som produceras eller om det även är kombinationen av skärm och socker/mjölmat som gör att det verkar krypa allt längre ner i åldrarna…. Våra barn har AID (Addiction Interaction Disorder) och är fullfjädrade addicts redan som små treåringar. Vad kan vi göra för att hejda utvecklingen??

I min Facebookgrupp ser jag ofta att den största frustrationen för föräldrar ligger i att vi inte kan och får påverka våra barns kost i förskola och skola. Att det är tufft att möta andra föräldrars ifrågasättande (som jag tror ofta bottnar i egen skam över att inte klara eller orka ta tag i de egna barnens kost), mor, – och farföräldrars himlande ögon och suckar över att ”barnen inte får vara barn” osv. I samhället finns en syn på att mat och socker skulle vara det samma som kärlek, när det i själva verket ofta är närvaro och samvaro som fattas våra barn. Mat och socker är inte kärlek, mys, tröst, uppmuntran eller känslodämpare. Det är näring, som ska förknippas med något positivt, förvisso, men inte vara en källa till ”självmedicinering” för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske är det dags för oss föräldrar som vill ha rätten att välja bra mat till våra barn att gå samman och använda styrkan i att vara flera tillsammans, och försöka påverka på alla nivåer så att de blir lika naturligt (och inte krävs läkarintyg) att få välja animaliskt protein och fullfeta produkter i skolorna som att andra får välja vegetariskt. Det ser nästan ut som att jag måste starta ett projekt till 😀

Min goda vän har just idag publicerat en artikel om sockerberoende barn, och hon har pratat lite med mig i samband med att hon skrev den 😉 Det är dels därför tankarna och ämnet (som alltid ligger mig varmt om hjärtat) återigen kommer upp i min blogg.

Jag ser som sagt att beroendet blommar upp överallt omkring mig, allt längre ner i åldrarna och önskar att vi kunde skapa mer medvetenhet omkring detta. Ett steg tror jag är att skapa SUGAR UNG, och faktiskt våga se att barn och unga kan vara sockerberoende, även om vi inte vill tänka den tanken. Som föräldrar ”vet” vi oftast redan hur det ligger till, men att ha ett diagnosinstrument att lägga på bordet skulle ge samma tyngd till en nödvändig kostomläggning som det läkarintyg många kommuner kräver för att vi ska få ge våra barn anpassad kost.

Annat som jag börjat reflektera allt mer över är att barn ofta saknar verktyg för att hantera känslor. De får inte lära sig att ilska kan komma ut som tårar, att rädsla kan förvandlas till ilska eller hur de kan reglera, iaktta och hantera det som händer på insidan. ”Livskunskap på schemat” brukar jag plädera för, men menar andra saker än att lära sig att följa regler eller att vi måste vara snälla mot varandra. Det är också viktigt, men ibland är det som att behandla vissa sjukdomar med enbart mediciner; det går inte till roten och behandlar orsak. Hur kan vi skapa de verktygen?

Mina barn är ju ganska ”stora” nu. De två äldsta förser sig med det de vill, men den yngsta kan jag fortfarande vara med och styra lite över, och jag väljer att lägga min energi på att TILLFÖRA (som jag alltid tjatar om) bra fett och bra protein framför allt, men också att göra henne uppmärksam på vad som händer i kropp och knopp och att hennes mående ofta kan kopplas till vad hon har ätit. Detta har lett till att hon själv börjat göra val som stöttar hennes kropp eftersom hon märkt att hon inte alltid mår så bra av mjöl och socker.

Många funderingar idag! Kanske inte så många lösningar, men jag tror ändå att det är viktigt att våga tänka tanken hela vägen, och jag tror sannerligen att vi behöver gå ihop och skapa en gemenskap för att hitta styrka i varandra och ta ut en riktning som gynnar våra barn!