Författare: Annica Strandberg-Schmidt

Onsdag 20 december 2021

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Fortfarande mörkt ute och brorsonen, sonen och yngsta dottern sover ännu. Har vinkat av äldsta dottern som åkte på jobb och ska vidare till sitt egna boende för att träffa vänner och fira nyår. Andreas tog kalvarna i morse så jag kunde vara kvar inne hos brorsonen ifall han skulle vakna, men han ringde in och bad mig komma ut senare för det är en ko som lagt sig och inte kommer upp. Hon har en läckande spene som det troligen kommit in kolibakterier i, och då blir de supersjuka, superfort, så det blir till att ringa veterinär idag. Det är i alla fall inte juldag, annandag eller nyårsdag, annars brukar det vara något av det när djuren blir sjuka så det blir svindyrt! Iofs har inte alla helger passerat ännu, så jag ska väl inte ropa hej 😅

Igår fick jag tag på de förra ägarna till Rita och Danone (min blandras”ponny”) och kollade av med dem hur de brukar reagera på fyrverkerier och smällare. Har fått svar från båda att de inte brukar bry sig, och det känns skönt. Jag vet ju att Oskadis knappt vickar på öronen, så med henne är det lugnt. Om jag täcker fönstret, drar på radion och stänger så att Danone inte kan gå ut så borde det gå bra. Det låter ju som bra förutsättningar i alla fall, så ingen av dem behöver lugnande eller så. Sedan får jag ju gå ner och kolla till dem under tiden så klart. Insåg just att mina planer på att sova över tolvslaget inte går att genomföra…..

Jag mår inte bra av att vara uppe sent. Jag har inga problem med att gå upp tidigt, men om jag är vaken efter 23 håller jag på att gå sönder någon dag efteråt, så på nyår slits jag alltid mellan önskan att vara uppe över 12-slaget för barnens skull, eller min egen hälsa. Vi brukar vara vakna till typ 5 minuter över 12, och sedan faller vi i säng. Mycket på grund av att vi ska upp till djuren även dagen därpå så klart. Ofta kan jag få cravings och ”vobbla” med maten (inte äta det som är mest optimalt för min hjärna och hälsa) när jag blir trött, och det kan vara riktigt farligt. Beroendesjukdomen är inte att leka med, det har jag fått erfara många gånger både genom egen erfarenhet och genom mina klienter.

Idag är i alla fall maten planerad; vi ska prova fonduegrytan Andreas fick i julklapp! Fläskbuljongen och fläskstek tog jag upp igår och ska åka ner till ICA Thyergs (världens bästa affär) sedan och köpa squash så vi kan steka det tillsammans med tomater och lök. Till det gör jag en dragonkryddad smörmajo tänkte jag. frukosten fick bli en burk makrill idag, och middag/kvällsmat blir ett Bulletproof så att jag vet att jag fått i mig nog med fett.

För övrigt blir det nog ganska soft idag också. Brorsonen ska vidare till min storebror, och jag har inget kontorsjobb inplanerat så det är rutiner med djuren som står på schemat. Som vanligt får jag se ikväll vad det blev av dagen 🙂

Tisdag 28:e december 2021

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Passar på att skriva lite medans alla sover. Hundarna får gå en halvtimma på bandet eftersom min brorson är här, det är mörkt ute och snön yr i virvelvindar runt huset. Jag gick upp vid 4 i morse för att ge kalvarna och hinna in igen innan Andreas skulle ut i ladugården så vet jag att ”Lilleman” inte vaknar och är ensam. Har hunnit tända i pannan, göra en omgång vid diskbänken (plocka ur och i diskmaskinen mm) och haft en minimorgonstund med textläsning och lite reflektion i dagboken. Skrev tacksamhet som vanligt och inser att jag har det väldigt bra med värme, tak över huvudet, en familj, mat på bordet, hundar, hästar och en lösning på mitt beroende ❤

Jag och äldsta dottern kom ut på en promenad igår. det var inte mer än -8 C, så det blev en fin promenad och vi hann prata om ditt och datt, samtidigt som hundarna fick rejsa och bli av med lite energi.

Det blev inget av med att göra marschaller som jag tänkt, men däremot kröp vi upp i soffan och kollade på en Disneyfilm till. För mig är det en obeskrivlig vardagslyx, och jag känner mig nästan lite skamsen över att sitta där en helt vanlig vardag och inte göra något nyttigt, men jag ser att min brorson njuter, och äldsta dottern var också med, och jag inser att den ”nyttan” jag gjorde då var lika värdefull som att göra marschaller.

När jag var ute vid halv 9 igår kväll för att hämta hästarna hade temperaturen stigit till – 4 C, och det hade börjat blåsa lite. Hästarna stod längst nere vid älven, men hade inte gått över till andra sidan tack och lov. Jag går där och tycker lite synd om mig själv ”som måste ut och leta efter hästarna i mörkret och kylan”, men när jag hittat dem och vi går i en flock upp mot stallet så är det plåster på ”såren”, som egentligen inte ens finns. Oroar fortfarande för Ritas (fjordingen) hovar. Hon har blåmärken framme i lamellranden fortfarande, trots att hon går med dojjor på dagen och står så mjukt det går på natten i boxen. Iofs sa han som är här och barfotaverkar att det kommer ta tid att läka, och det ser inte ut som att hon har ont nu när hon har joggingskorna på, så jag får väl bara öva på tlamod.

Dagen idag få jag ta en stund i taget. Kommer troligen behöva sova en stund mitt på dagen så jag inte störtar av trötthet och blir sur och grinig i eftermiddag. Vet inte om vi tar oss ut på mer kul än att ta hand om djuren idag eftersom det yr snö utomhus, men djuren behöver ju omsorg ändå. Det mest frestande är att kolla på en film till från soffhörnet. Såg att den kommit ut en ny från Disney som verkade bra, så vi får väl se 🙂 Spela spel, läsa eller lägga pussel kanske, det är väl lagoma mellandagsaktiviteter?

Våra grannar från Tyskland är på väg hit på en spontanresa, och jag blev jätteglad när de ringde och talade om att de är på väg! Kanske att vi kan fira nyår tillsammans, om jag orkar vara vaken ända till 12 vill säga! På torsdag har Andreas en av sina sällsynta lediga dagar. det ser jag fram emot, för såna dagar brukar jag sova till kl 6 och softa lite jag också, så kanske jag kan ladda batterierna lite för att orka.

Fast jag börjar med att ta mig an den här dagen ❤

Måndag 27 december 2021

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Lyxigt med sovmorgon ❤ Sov ända till klockan 6, och vaknade till innan klockan. Hade som vanligt dåligt samvete över att inte gå ut och göra frukost till kalvarna när jag vet hur Andreas sliter, men det var SKÖÖÖNT att få sova lite. Jag märker att jag skulle behöva sova middag när jag är uppe strax före 5, men det hinns liksom aldrig med. Jag vill ha som mål framåt att ha mer närvaro och samvaro i livet. Det finns så mycket att göra på gården att jag glömmer bort hur lyckligt lottade jag är som har möjlighet att leva som vi gör. Idag tänkte jag inviga min superlyxiga hushållsassistent och göra broccolisoppa som övriga familjen kan få till lunch. Doppspadet som är kvar får bli en bra bas (toppenförslag från min goa svärmor <3), men antagligen kan det finnas lite gluten kvar i det efter doppet på julafton, så jag hoppar över den och gör mig något gott med fetaost, är planen. Har redan gjort taberas på revbensspjällen till frukost, tillsammans med en kopp the och messa kokosolja, så nu står jag mig ett tag.

Ska alldeles strax väcka brorsonen och tala om att han trots allt inte får följa med ut när vi ska lasta djur. Det är -16 C ute, och att stå och titta på i den kylan är inte nyttigt. Jag tände i pannan efter att jag get hästarna frukost i morse, och de här dagarna känns det som att jag aldrig får upp temperaturen i huset. Fyra kärror ved drog jag in igår, och de lär försvinna i ett huj i den här kylan! Tur att vi passade på att vara ute och grilla och elda igår, och att jag la ett varmt täcke på Oskadis (islandshästen) igår kväll. Hon gillar kylan, men det verkar bli för kallt för henne nu. Hon prioriterar att hålla värmen istället för att äta om hon inte har täcke, och det är inte bra. Jag behöver inse att när värmen kommer tillbaka i vår och hennes exem börjar blossa upp igen är det dags att låta henne vandra över regnbågsbron. Jag har sagt det i flera år nu, men nu är det dags. Jag kan inte behålla henne och känna att jag tar ansvar som djurägare längre. Hon har givit både mig och flera andra massa kärlek och fina upplevelser, så jag behöver visa henne den omsorgen och tacka för fina år. Men det ligger längre fram i tiden. Just u ska jag ta hand om henne på bästa sätt så att hon får en fin sista tid, lilla tanten ❤

Om inte kylan säter stopp för det fick jag förslag på en skogstur av äldsta dottern, så jag tar med det i planerna för dagen. Har även en vag tanke om att göra marschaller, men vi får se om tiden räcker till 🙂

Nu ska jag i alla fall lägga i pannan, och se hur första delen av dagen kan läggas upp på bästa sätt för oss alla!

Till min lillebror <3 Våga fråga, våga berätta

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår satt jag och scrollade på telefonen (som vanligt) och kom fram till Suicide zeros hemsida där de skriver om hur viktigt det är att vi pratar om självmord. Att vi vågar fråga om hur andra mår (på riktigt!), och kanske till och med går så långt som att fråga om någon har självmordstankar, men också om hur viktigt det är att de som har haft eller har självmordstankar berättar om det.

Jag tror att jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag tack vare tolvstegsprogrammet hade skapat en vana av att berätta hur det såg ut och kändes på insidan och tack vare det till slut kunde lyfta på luren och berätta för min dåvarande terapeut hur långt jag kommit i mina självmordplaner, och att jag blev inlagd och tack vare det lever idag.

Till att börja med skämdes jag så mycket för det här, för jag hade berättat i min lifestory och delat på många möten och föreläsningar om hur dåligt jag mådde och hur nära självmord jag var innan jag kom in i tillfrisknande och la om kosten, men tillfället jag beskriver ovan tilldrog sig efter ca ett år in i min sockerfria resa. Jag hade kommit till en punkt i resan där jag för första gången i mitt liv tittade på mina tillkortakommanden, och det, i kombination med en obefintlig självkänsla och det faktum att jag inte såg återfall som ett alternativ tog mig till åter igen till självmordets rand. Skammen var enorm, just för att jag talade vitt och brett om hur dåligt jag hade mått i mitt aktiva beroende och hur bra jag mådde utan socker och mjöl, och ändå stod jag där vid kanten av det svarta hålet och stirrade ner, och den här gången var det värre än någonsin.

Som jag har berättat gick jag en utbildning i återfallsprevention för ett tag sedan och under tiden vi arbetade med våra återfallssignaler fick jag just detta beskrivet för mig. Hur många beroende kommer in i tillfrisknande, och lever ett gott liv, och hur en kan glida ner längs skalan mot återfall och känna sig så maktlös inför sitt dåliga mående att självmord ses som enda utvägen eftersom ett återfall inte ens är ett alternativ. För mig blev detta så tydligt, eftersom jag har flera års sockerfrihet bakom mig, men kan glida på skalan och få mörka, svarta tankar om jag inte aktivt ser till att friskfaktorerna överväger i mitt liv, dagligen.

Jag förlorade min lillebror i självmord, och vet att han är ett av beroendesjukdomens offer. Jag vet också att alla inte håller med mig om det, men så får det vara. Jag minns fortfarande hu benen vek sig på mig och hur jag sjönk ihop i en hög på golvet när mamma ringde och berättade vad som hänt, och hur övriga familjen skräckslaget undrade vad som stod på. Dagarna efter beskedet lovade jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att inte beroendesjukdomen ska få skörda mitt liv också, och då innebär det inte bara att jag håller mig ifrån socker, mjöl och andra utlopp i beroendesjukdomen, det innebär också att jag aktivt behöver leva livet levande, så att det svara hålet inte blir ett alternativ igen.

Om du följer den här länken ”VÅGA BERÄTTA” kommer du till suicide Zeros hemsida där de ger tips om hur någon kan gå till väga för att våga börja berätta om sina självmordstankar, så att tankarna inte blir till planer och handlingar.

Om du är förälder: lär ditt barn att prata om känslor, ALLA känslor, och våga lyssna. Inte är jag något proffs på området, men jag vet att det är lättare att sätta ord på tankar, känslor och mående om det finns med i verktygslådan redan från barnsben, och det kan rädda liv!

Jag hoppas att min öppenhet omkring mitt mående och mina tankar kan hjälpa någon att våga prata och våga berätta, även någon som är i tillfrisknande och tycker att hen ”borde kommit längre”. Som jag ser det har jag en biokemisk känslighet som gör att jag har lättare att gå in i en depression, precis som någon annan kan vara disponibel för MS, diskbrock eller kanske alzheimers. För mig var det en viktig pusselbit att se att det är tack vare att det inte är ett alternativ för mig att ta till socker och mjöl som jag kan hamna i de mörka tankarna, och när jag ser det kan jag påminna mig om hur viktigt det är att jag använder mina verktyg i tillfrisknande för att hålla mig på den levande sidan av livet ❤

Nu i november skulle min lillebror ha fyllt 32 år. Det är så märkligt hur han finns, men ändå inte finns. Jag saknar honom och hans enorma energi, han kunde fylla ett helt rum med sin blotta existens, även genom ett telefonsamtal. Så klart är inte sorgen lika vass i kanterna nu, men ibland kan det sticka till i magen, när jag en kort stund inser ”aldrig mer…..” Det är som ett ärr som jag aldrig blir av med, och som ständigt påminner mig om vikten av att jag fortsätter min resa i tillfrisknande, och att jag vågar både fråga och berätta om självmord <3<3

Förälder och sockerberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ingen har väl undgått att min bok ”Små Sockerbomber och Vuxna Barn” nu har kommit ut 🙂 Jag är glad och stolt, och hoppas verkligen att den kan komma till nytta för andra!

I samband med boksläppet har även antalet deltagare min min Facebook grupp ”Små Sockerbomber” ökat, och det är jätteroligt! Min önskan med den gruppen är att vi som föräldrar ska kunna stötta varandra i alla lägen, med allt från recepttips och diskussioner om olika kosttillskott till hur jag är i mitt föräldraskap. Hur sätter jag gränser, vilka gränser har jag, och hur handskas jag med min rädsla för att mina barn kan ha ärvt min sjukdom? Allt detta, och mycket mer, vill jag ska rymmas i gruppen på Facebook, och därför bjöd jag under veckan in till en gratis Stödgrupp via zoom. Vi möttes första gången igår (tisdag 9:e november), och frånsett att Facebook gjort något tok så att jag fick hålla igång två timmar istället för en, så kändes det som en lyckad kväll! Jag är så glad över de föräldrar som kom in på mötet, och som ärligt och modigt delade med sig! Jag hoppas att deltagarna kände sig lika peppade och upplyfta efteråt som jag gjorde!

Något av det vi pratade om är rädslan för att våra barn ska ha ärvt sockerberoendet. Beroendejukdomen är ärftlig, och socker/mjöl och snabba kolhydrater är inkörsporten till andra beroenden då den tidigt stimulerar belöningscentrat i hjärnan och på så sätt ”bygger om” så att andra beroenden som tobak, alkohol, spel/skärm och senare även tyngre droger snabbare etableras. I skenet av detta är det inte så svårt att förstå rädslan som flera av oss sockerberoende föräldrar bär på, och den rädslan tror jag att det är otroligt viktigt att prata om!

Den rädslan tror jag också är det som på något sätt skiljer oss sockerberoende föräldrar från andra, och många av oss sliter hårt med att hantera känslan av maktlöshet när vi gör allt vi kan för att hjälpa våra barn till en bra kost, men måste skicka dem till förskola och skola, där maten de serverar (på grund av okunskap) faktiskt kan vara direkt skadlig. Vi får höra att vi är överspända, rabiata och onormala som inte tycker att mellis ska bestå av smörgås, våfflor, sötad yoghurt eller kräm på pulverbas. Det är då vi behöver varandra! Stötta dem som vill slåss, finnas där för dem som inte orkar bråka och berätta att det är helt okej att vara ”good enough” som förälder, och i vissa fall ta reda på vad ”good enough” faktiskt är för just mig.

När vi avslutat kvällen igår och jag satt i bilen och åkt iväg på ett sent ”taxiuppdrag” reflekterade jag över min egen rädsla. Hur den ändrats genom åren och hur den ser olika ut i förhållande till barnen. Mina två äldsta barn är såpass stora nu att de kan tjäna egna pengar, och vad de köper för dem kan jag inte styra över. Det jag kan göra nu är att finnas till och vara där om de behöver mig på andra sätt. Jag påminner mig om att på samma sätt som maten bara är 10 % av tillfrisknandet från sockerberoende, är det bara 10 % av tillfrisknandet/livet för barnen också. Om jag lägger allt mitt fokus på att mina barn ska äta rätt och bra, så missar jag de andra 90 %, och det är bara där jag kan påverka och bygga i dag. De 90 % består av gemenskap (med mig, med syskon, med vänner och familjen i övrigt), av kunskap, om maten så klart men också om hur jag bygger och behåller och hanterar olika relationer, hur tar jag ansvar för mina känslor och mitt mående, och hur kan jag själv påverka det. Det finns SÅ mycket i de där 90 procenten att maten liksom ”försvinner”. Så när jag tittar tillbaka på min egen resa kan jag konstatera att rädslan omformats från att vara näst intill förlamande när barnen var riktigt små till en lugnare oro, som inte tär lika mycket på mig idag.

Fortfarande kan jag oroa mig lite mer för mitt yngsta barn ännu eftersom hon just klivit in förpuberteten för det händer så otroligt mycket i de där åren, men jag känner också en annan tillit till processen nu än vad jag gjorde förr, när jag kände att ansvaret för mina barn och att deras mående vilade så tungt på mina axlar att jag mentalt nästan dukade under i perioder. Då hade jag önskat mig en grupp som den vi träffades i igår kväll! Självklart inser jag att om något av mina barn utvecklar beroenden av alkohol och ännu tyngre droger, eller något annat som påverkar hela deras liv som beroendet gör, kommer det att vara outsägligt smärtsamt, och jag kommer få slita enormt för att behålla balansen, men när jag tittar på mina barn i dag, så inser jag att jag är på en annan plats, och det känns så skönt!

Jag hoppas som sagt att boken ska vara till hjälp och glädje för många, och att den kan ge lite av den stöttning och kunskap jag saknade i mitt tidiga tillfrisknande! Och om du vill är du varm välkommen in i Facebookgruppen (klicka på länken här) för att ta del av det som finns där!

Vill du beställa boken från mitt förlag, Vulkan, kostar den 238: – med frakt, och länken hittar du här.

Om du vill beställa boken med en personlig hälsning från mig kan du swisha 244: – (lite dyrare) 123 463 05 13 med din adress i meddelandefältet, och maila mig på strandbergannica@gmail.com så jag vet att du vill ha en bok (eftersom jag inte är inne och kollar mitt bankkonto så ofta 😉 )