Författare: Annica Strandberg-Schmidt

Hur vet jag att jag har ett beroende?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

På NA (Anonyma Narkomaner) säger de ungefär så här att; om du inte har ett beroende, så går du inte omkring och funderar över om du har det eller ej. Enkelt. Men inte alltid så lätt. För mig har det varit viktigt att förstå att jag verkligen har sjukdomen beroende, för att kunna släppa förnekelsen, och för att kunna tillfriskna. Något som är viktigt att komma ihåg i förhållande till sjukdomen är att den är primär. Det betyder att den inte orsakas av något, till exempel en dålig uppväxt, mobbing eller att vi inte kan hantera eller dövar våra känslor. Detta kan vara en ”motor” i beroendecykeln, men det orsakar inte Beroendesjukdomen.

Vi som jobbar med Sockerberoende och är utbildade av Bitten Jonsson i HAM (Holistic Addiction Medicine) brukar dela in människor i tre grupper när vi arbetar med beroende, nämligen de som ägnar sig åt Socialt bruk; de som har ett Skadligt bruk , och de som är Beroende.

Socialt bruk: I den här kategorin människor finns de som tar en rad på chokladkakan, lägger in resten i kylen och glömmer bort att de har den där. De slutar när de får nog, och kan visst höja stämningen med lite gott, eller trösta sig med det samma, men det får inga större konsekvenser av sin kosthållning.

Skadligt bruk: I den här kategorin människor finns de som har ätit ohälsosamt en tid , och fått konsekvenser av det, som diabetes typ 2, övervikt mm och som kan ändra sin livsstil (även om de ibland behöver hjälp och stöttning) med detta som motivation. För dem funkar olika metoder och dieter, och de kan gå tillbaka till att i stort sett ha ett socialt bruk igen.

Beroende: I den här kategorin människor finns de, som trots att de fått konsekvenser, ibland mycket allvarliga sådana, men som inte kan sluta ändå. Det är de som fortsätter äta ohälsosamt trots att de fått diabetes, trots att de fått hjärtattack och trots att de är djupt deprimerade och inser att en livsstilsförändring kan rädda livet på dem. Människorna i den här kategorin har INTE dålig karaktär. Det har en sjukdom. De kan inte ta sig ur detta på egen hand, utan behöver hjälp.

Kort sagt brukar vi prata om att om du har ett beroende brukar du smyga, ljuga och gömma.Det finns olika sätt att ta reda på om du är beroende. ett av de instrument som vi ibland använder för screening är UNCOPE. I UNCOPE svarar du ja eller nej på sex frågor och anpassade till socker/snabba kolhydrater behöver du ha 4 eller fler jakande svar för att ha ett sockerberoende. UNCOPE är dock inget diagnosinstrument, utan ger en fingervisning om vilken av de ovan beskrivna grupperna du befinner dig i.

För att göra en UNCOPE på socker och snabba kolhydrater kan du klicka på länken här; UNCOPE.

För att ta reda på om du har ett beroende kan du göra en SUGAR (Sugar Use General Assesment Recording), eller om du använder alkohol och/eller tyngre droger, en ADDIS (Alkohol Drog Diagnos Instrument). För att kunna använda dig av SUGAR eller ADDIS behöver du vara utbildad och certifierad, och om du vill veta mer om detta kan du gå in på Bitten Jonssons hemsida. Jag själv kommer under våren att gå SUGAR för att få en certifiering att arbeta med instrumentet 🙂

Så, om du går omkring och funderar kan det vara värt att kolla upp hur det verkligen är, så att du kan få hjälp från någon som vet hur de ska handskas med den dödliga sjukdom som det faktiskt är! Du har inget att förlora, och massor att vinna!

Tvångsmässig överätare-Är man en Addict då???

/ Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Den senaste tiden har jag läst forskning som försöker bevisa att överätande är ett beteendeproblem, och jag blir rent ut sagt skiträdd! Att påstå det är att lägga allt ansvar på individen, och det, tillsammans med påståendet att alla kan äta lite av allt (bullshit!!) gör att livsmedelsindustrin går fri från alla former av ansvar, vilket gör att de kommer undan med att fortsätta addera alla möjliga och omöjliga former av socker och sockerarter i vilka produkter som helst, med följden att alla de symptom vi ser hos sockerberoende, och hos många andra, fortsätter öka lavinartat, och ingen behöver ta ansvar för det eftersom ”man får skylla sig själv”! Symptom som diabetes typ 2, övervikt, hjärt, – kärlsjukdomar och många, många fler, är ju det vi idag kallar för våra välfärdssjukdomar, och de har ett gemensamt; de orsakas av kosthållning som inte är bra för hjärnan och kroppen!

Om vi går till beroendesjukdomen så beter sig en person som utvecklat ett beroende på samma sätt, oavsett vilken drog hen har som huvuddrog. Självklart blir konsekvenserna värre ju tyngre drogen är, men besattheten och oförmågan att sluta när en väl har tagit det första, är det samma. Sedan kan vi också se att alla enskilda droger uppvisar ett brett spektra av symptom, därför kan vi säga att Sockerberoende är en sjukdom med många ansikten, tex anorexi, bulemi, ortorexi och överätande, på samma sätt som en alkoholist kan vara periodare, helgfestare, bara dricka en gång om året eller vara dyngrak dagarna i ända.

Samma sjukdom, flera utlopp, olika symptom.

Därför menar jag att (tvångsmässigt) överätande är ett utlopp i Sockerberoende. Volymberoende kan också vara ett uttryck som passar vissa bättre. Det har visat sig att många som är överätare har låga halter av oxytocin, lugn och ro hormonet. Kan ni gissa vad som händer om man äter? Jo, hjärnan producerar oxytocin när magsäcken spänns ut. Tja, fattas det lite, så kan man ju äta mycket, och vips så har vi ”löst problemet”/självmedicinerat….. Vi ”drogar” på våra egna endorfiner så att säga.

Ett verktyg som jag använder för att slippa besatthet av maten (och som många anser vara extremt) är att väga min mat. Jag ser inte själv vad som är en lagom portion och kan lätt gå in i att fundera på om det var nog mycket, om jag ska ta om, om det inte är lite för tråkigt att bara äta ketogent och rena produkter, nog borde jag väl kunna äta lite…… och så glider jag lätt iväg på skalan av produkter som är rena var för sig, men i kombination lätt kan adderas med andra, mindre ok produkter, och sedan spinner sjukdomen vidare, vilket ett flertal gånger har lett mig tillbaka till sockret, och det i sin tur till ett liv där jag kämpar för att överleva dag för dag och självmordstankarna ligger ”latent”. Så när jag lämnar över till min matsponsor vad jag ska äta, om jag gör ändringar i planeringen, och väger maten så mår jag som allra bäst. Utifrån sett (shit, nu gick mina rädslor för att berätta om detta igång) förstår jag att det kan ses som sjukare att göra så än att ”äta lite av allt”, men med tanke på vart det senare för mig ser jag hellre lite sjuk ut utåt, än att vara sjuk på insidan!

Så för mig är svaret på frågan jag ställer inledningsvis; JA. Tvångsmässigt överätande är ett av ansiktena vi ser hos sjukdomen Sockerberoende. Alltså ett beroende. Om du är tvångsmässig ätare är du en ADDICT, precis som jag!

Jag har just varit i en period som den jag beskrivit ovan; inte vägt min mat, glidit på skalan, och inte tagit min sjukdom på allvar, med följden att min make (som inte är sockerberoende) börjar ge mig vinkar om och slutligen rent ut frågar mig om jag inte ska väga maten. Han ser direkt, och vet vart det leder. Bara det tycker jag är en tydlig bild av att ”bara” överätande också ger konsekvenser i form av tydliga symptom som hör till sjukdomen sockerberoende.

Att inte erkänna Sockerberoende som en sjukdom och tvångsmässigt överätande/volymberoende som ett av utloppen är att blunda för att socker är en drog! Det legitimerar användning av ett (flera) direkt skadliga ämnen i den mat många äter dagligen. Ämnen som kan skada dig även om du inte är sockerberoende. Det finns inget i hjärna eller kropp som behöver socker eller sötningsmedel, snarare tvärtom; det finns inget i hjärna och kropp som inte tar skada av att äta socker och/eller sötningsmedel!

Jag har alltid ansett människor som tror på konspirationsteorier som lite vrickade och världsfrånvända, men jag har sannerligen undrat många gånger vart detta leder om en börjar nysta bakåt, nedåt från alla sockrade produkter….. jag tror nästan inte att jag vill veta.

Men som vanligt är det jag kan göra; stå kvar i tillfrisknande, fortsätta använda verktygen jag fått, stå kvar i min sanning och vara modig när andra raljerar eller ifrågasätter. Jag vet vad som gäller för mig!

Är vikten viktig?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Den frågan tror jag besvaras olika beroende på vem du pratar med, även bland oss som är sockerberoende.

Viktfokus är ju en av de symptom som en sockerberoende visar, och det symptom som väldigt sent, om ens någonsin, försvinner när vi börjar tillfriskna. För mig var det så, att när jag kom i tillfrisknande så var vikten sekundär, och viktnedgång blev en sidovinst när jag blev abstinent och mitt fokus låg på att vara drogfri en dag i taget och att erövra ett tillfrisknande som gjorde mig levande.

En av de saker som gör oss frånvarande för omvärlden när vi är aktiva i vårt beroende är just viktfokus. Jag kunde ägna otroligt mycket tid åt att räkna ut hur många veckor det skulle ta för mig att nå min målvikt om jag hade en genomsnittlig viktnedgång på XX i veckan, och om jag skulle hinna det innan den där festen/det där bröllopet eller innan sommaren eller utlandsresan så jag skulle kunna visa mig i baddräkt. Förutom viktberäkningarna kunde jag drömma om hur snygg jag skulle vara, hur bra jag skulle må, hur fantastiskt mitt liv skulle vara och hur lycklig jag skulle vara hela tiden, bara jag vägde si eller så mycket. Detta gjorde att jag mentalt var frånvarande största delen av tiden, och självföraktet när jag inte nådde mina mål går inte att beskriva.

När jag fick behandling för mitt sockerberoende var allt mitt fokus på strategier för att vara abstinent en dag i taget, och plötsligt insåg jag att jag hade uppnått en hälsosam vikt. Något som förvånade mig däremot var att när jag kände att ”nu räcker det” så bar det inte enligt BMI, som ju är ett av måtten på hälsa som samhället runtomkring använder sig av. Däremot kunde jag drabbas av något som vi ”inom kåren” kallar för tjockångest. För mig yttrade det sig (och yttrar sig fortfarande ibland) som en känsla av att vara väldigt tjock, att magen hänger över byxkanten, byxor och tröja är för trånga, (fast de satt bra på morgonen), och kroppen känns svullen och osmidig. När jag har tjockångest sitter jag och sneglar ner på magen, bylsar till tröjan över midjan när jag sätter mig, eller lägger en kudde eller jackan i knät för att kunna gömma mig bakom något, för att stå ut i min egen kropp. När jag var yngre satte jag mig gärna på händerna för att liksom ”hålla in låren” som jag tyckte blev jättestora när jag satte mig ner. Det tar väldigt mycket energi och fokus att ha den här ångesten och om jag har det nu för tiden är jag helt slut efteråt, och SÅ oerhört tacksam mär ångesten äntligen släpper, vilket det oftast gör för mig om jag får gråta, helst tillsammans med någon som vet vad det handlar om, som en medresenär i programmet.

Ofta när vi kommer i tillfrisknande så blir det tabu att prata vikt och ha viktfokus med andra i tillfrisknande. Gör vi det får vi ofta höra att vi har fel fokus, att vikten är oviktig, att vi är aktiva i sjukdomen när vi pratar vikt osv osv, och vissa kan uppleva detta som ytterligare ett område då de blir skammade och stänger ner den delen av rädsla för att ”vara fel” till och med i tillfrisknande. Men om man läser OA Anonyma Överätares programförklaring så står det bla att ”……man arbetar mot eller upprätthåller en hälsosam kroppsvikt.” Däremot står det inte att ”Den som är 150 cm ska väga si och så, och den som är 160 cm ska väga si och så”. Jag tänker att det faktiskt är så att övervikt är ett ohälsosamt tillstånd, och att vi behöver ha koll på vikten, men min egen erfarenhet och av hundratals klienter visar att om man följer en matplan som fokuserar på bra mat (low carb framför allt), och har fokus på tillfrisknande så kommer man landa på en hälsosam vikt, och kroppen kommer berätta när den inte behöver gå ner mer. Jag tror också att det är viktigt att kunna prata om vikten, även i tillfrisknande. Min erfarenhet är också att kaloriräknande ger en besatthet som skapar ångest i slutändan, och om man har möjlighet att släppa det så är det bättre att fokusera på att vara abstinent.

Så ja, vikten är viktig, ur ett hälsoperspektiv, men inte på något annat sätt. Och det är viktigt att prata vikt, bland annat för att fånga upp besattheter och för att kunna hjälpa varandra släppa rädslor och ha tillit till att kroppen fungerar precis som den ska, bara man låter den göra det och ger den förutsättningar att göra det. Och inte minst för att kunna ta oss ur tjockångest, för det unnar jag ingen!

Så mina tips;

  • Skaffa matplan
  • Följ matplan
  • Fokusera på abstinens
  • Om du vill göra upp målvikt, gör det tillsammans med någon
  • Våga prata vikt!

Och framför allt; ta hand om dig ❤️❤️❤️

Att vara förälder och Sockerberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ja, det kan väl inte vara så stor skillnad mot att vara vilken förälder som helst? Eller…..? För mig tog mitt föräldraskap en lite annan vändning när jag började tillfriskna från mitt sockerberoende, och inte bara när det gällde maten!

Naturligtvis var maten det som kom i fokus i första hand när jag kom hem och hade fått massor av ny kunskap om kosten. Hur jag skulle äta för att hjärnan, och i förlängningen kroppen tillsammans med själen skulle må bra, och för att slippa craving i möjligaste mån, var ju så centralt över huvud taget. Jag måste ju ta bort min drog för att kunna tillfriskna, och för min del är det ju fullständig avhållsamhet som gäller. Jag kan inte (och vill inte) lura mig själv med annat!

När det det hade gått ett tag och jag fått än mer kunskap om kostens betydelse och hur den påverkar oss både psykiskt och och fysiskt, och tillsammans med det faktum att beroendesjukdomen är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, så insåg jag att jag skulle kunna hjälpa mina barn väldigt mycket genom att förändra deras kostvanor. Jag skulle kunna hjälpa dem att förebygga sjukdomar (både fysiska och psykiska), och min tanke var ju även att jag kanske skulle kunna kunna undvika eller fördröja att de utvecklade beroendesjukdomen, med alla dess utlopp, och att de skulle slippa övervikt och/eller besatthet av mat och träning, om det skulle bli deras utlopp. Det var ju en enkel lösning! Trodde jag……

Att förändra barnens kost är bland det tuffaste jag gjort, mest på grund av att jag helst av allt ville undvika konflikter. Och då pratar jag inte om konflikter med barnen, även om de också uppstod. Jag pratar om konflikter med, och åsikter från, omgivningen. Både nära och ”fjärran”. Att äta socker och snabba kolhydrater, i alla dess former, är en ”rättighet” som måste utövas, och enligt många ett ”berövande” om barnen inte serveras detta i tid och otid. Det ska fikas, mysas, firas, tröstas, motiveras, straffas, umgås, avslutas, uppstartas, träffas och mycket, mycket mer med något att stoppa i sig, och då allra helst i form av godis, kakor, glass, dricka, saft eller annat raketbränsle. Och om man begränsar eller rent utav skulle vilja ta bort det helt, är man i klass med ett UFO som sakta svävar fram i utkanten av verkligheten.

Här någonstans började min balansgång. Jag visste att om JAG vore ensam i universum med mina barn så skulle jag ta bort drogerna och låta dem slippa det jag så tydligt såg var skadligt för dem. Men, ensam var jag inte, och min syn på dessa livsmedel gick ofta stick i stäv med andras. Så jag fick lära mig balansera, både för att jag skulle kunna hantera det och för att barnen inte skulle bli lidande. Våra båda äldsta barn fick jag göra på ett sätt med eftersom jag själv var aktiv i mitt beroende när de var små, och vår yngsta gjorde jag på ett annat sätt med. De äldsta fick begränsade mängder, och försöka ge alternativ, men framför allt så tänkte jag TILLFÖRA. Jag la till bra protein och bra fett till deras kost, samtidigt som jag drog ner, begränsade och gav alternativ till det jag visste var skadligt, och så gjorde jag länge. Men ju äldre barnen blev, desto mindre kunde jag styra över vad de stoppade i sig. Framför allt i förhållande till skolan, men även hos nära och kära. Jag möttes av ifrågasättande från skolläkare bla, och ett krav på läkarintyg om mina barn skulle få en annan kost. Jag fick höra att jag var överdriven och rabiat, och att det var onormalt att barnen visste så mycket om kost som det jag hade lärt dem. Det upplevdes som väldigt svårt att ge dem mat, eftersom jag hade såna krav, och det var ett väldigt ståhej att inte de fick äta mer än en smörgås…. Detta fortsatte fram till att de äldste barnen började äta ”som alla andra.”

Med vår yngsta, som föddes efter jag varit drogfri i ca tre år, blev det på ett annat sätt. Hon var ungefär fyra år innan hon fick smaka på något sötare än frukt, och jag minns inte när hon åt bröd första gången. Men även hon har blivit äldre, och jag kan inte styra över henne heller på samma sätt. När hon bad mig att få äta samma som de andra barnen då hon var på kalas, och att få samma saker i godispåsarna som de fick, då fick hon det. Jag begränsar fortfarande så gott jag kan, men för att jag ska kunna fokusera på mitt eget tillfrisknande har jag fått lägga ner vissa strider.

En annan sak som jag också lärt mig under mina år i tillfrisknande, är ju att det inte bara är maten det handlar om. När vi utbildar i sockerberoende så vet vi ju att maten bara är 10 % av tillfrisknandet, resten handlar om gemenskap och att skaffa sig nya copingstrategier i livet, och det är vad jag har behövt tänka på även i förhållande till mina barn. Jag har behövt ge dem ett annat synsätt än det jag hade, ge dem verktyg att hantera livet, stå stadiga i sig själva, våga stå för sina åsikter, ha åsikter, och reflektera över sin egen roll och sitt egna ansvar. Det jobbet fortsätter ju hela tiden; de äldsta är ju tonåringar idag, och hjärnan fortsätter koppla och koppla om, och det jag kan göra nu är att vara en rollmodell, någon som ger ett alternativ till dagens ”ät skräp, bli sjuk, bota symptom, stäng av, roffa åt dig, se om ditt eget, var ständigt uppkopplad”-liv. Och framför allt behöver jag komma ihåg och hålla fast vid att JAG kan inte styra allt.

Barnen har sina egna resor, och även om jag önskar att jag kunde ta bort och hjälpa dem undvika allt lidande jag har fått gå igenom i min sjukdom, så kan jag inte leva deras liv. Jag kan bara finnas här om de vill och behöver det, och fortsätta stå kvar i min övertygelse. Det gör jag med hjälp av min flock, både i och utanför programmet. De som stöttar mig, ser mig, bekräftar mig, ger mig tuff kärlek och vågar vara autentiska. De som ger mig samma ”föräldraskap” som jag försöker ge mina barn.

Och jag kan bara säga att det är värt allt jobb. Att se mina underbara barn växa upp och ha starka åsikter, modigt stå för dem (även om inte jag alltid håller med om dem 😉 ), vara kärleksfulla, varmhjärtade individer, med humor och värme som kommer inifrån, är en gåva, och övertygar mig om nödvändigheten i att jag fortsätter tillfriskna och tar hand om mig själv, eftersom det är den största gåvan jag någonsin kunnat ge mina egna barn.

Medberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

  • Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
  • Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
  • Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
  • Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
  • Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

  • Ber och hotar beroende på ätmönstret.
  • Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
  • Gömmer mat.
  • Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
  • Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!