När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

• Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
• Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
• Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
• Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
• Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

• Ber och hotar beroende på ätmönstret.
• Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
• Gömmer mat.
• Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
• Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!