Den frågan tror jag besvaras olika beroende på vem du pratar med, även bland oss som är sockerberoende.

Viktfokus är ju en av de symptom som en sockerberoende visar, och det symptom som väldigt sent, om ens någonsin, försvinner när vi börjar tillfriskna. För mig var det så, att när jag kom i tillfrisknande så var vikten sekundär, och viktnedgång blev en sidovinst när jag blev abstinent och mitt fokus låg på att vara drogfri en dag i taget och att erövra ett tillfrisknande som gjorde mig levande.

En av de saker som gör oss frånvarande för omvärlden när vi är aktiva i vårt beroende är just viktfokus. Jag kunde ägna otroligt mycket tid åt att räkna ut hur många veckor det skulle ta för mig att nå min målvikt om jag hade en genomsnittlig viktnedgång på XX i veckan, och om jag skulle hinna det innan den där festen/det där bröllopet eller innan sommaren eller utlandsresan så jag skulle kunna visa mig i baddräkt. Förutom viktberäkningarna kunde jag drömma om hur snygg jag skulle vara, hur bra jag skulle må, hur fantastiskt mitt liv skulle vara och hur lycklig jag skulle vara hela tiden, bara jag vägde si eller så mycket. Detta gjorde att jag mentalt var frånvarande största delen av tiden, och självföraktet när jag inte nådde mina mål går inte att beskriva.

När jag fick behandling för mitt sockerberoende var allt mitt fokus på strategier för att vara abstinent en dag i taget, och plötsligt insåg jag att jag hade uppnått en hälsosam vikt. Något som förvånade mig däremot var att när jag kände att ”nu räcker det” så bar det inte enligt BMI, som ju är ett av måtten på hälsa som samhället runtomkring använder sig av. Däremot kunde jag drabbas av något som vi ”inom kåren” kallar för tjockångest. För mig yttrade det sig (och yttrar sig fortfarande ibland) som en känsla av att vara väldigt tjock, att magen hänger över byxkanten, byxor och tröja är för trånga, (fast de satt bra på morgonen), och kroppen känns svullen och osmidig. När jag har tjockångest sitter jag och sneglar ner på magen, bylsar till tröjan över midjan när jag sätter mig, eller lägger en kudde eller jackan i knät för att kunna gömma mig bakom något, för att stå ut i min egen kropp. När jag var yngre satte jag mig gärna på händerna för att liksom ”hålla in låren” som jag tyckte blev jättestora när jag satte mig ner. Det tar väldigt mycket energi och fokus att ha den här ångesten och om jag har det nu för tiden är jag helt slut efteråt, och SÅ oerhört tacksam mär ångesten äntligen släpper, vilket det oftast gör för mig om jag får gråta, helst tillsammans med någon som vet vad det handlar om, som en medresenär i programmet.

Ofta när vi kommer i tillfrisknande så blir det tabu att prata vikt och ha viktfokus med andra i tillfrisknande. Gör vi det får vi ofta höra att vi har fel fokus, att vikten är oviktig, att vi är aktiva i sjukdomen när vi pratar vikt osv osv, och vissa kan uppleva detta som ytterligare ett område då de blir skammade och stänger ner den delen av rädsla för att ”vara fel” till och med i tillfrisknande. Men om man läser OA Anonyma Överätares programförklaring så står det bla att ”……man arbetar mot eller upprätthåller en hälsosam kroppsvikt.” Däremot står det inte att ”Den som är 150 cm ska väga si och så, och den som är 160 cm ska väga si och så”. Jag tänker att det faktiskt är så att övervikt är ett ohälsosamt tillstånd, och att vi behöver ha koll på vikten, men min egen erfarenhet och av hundratals klienter visar att om man följer en matplan som fokuserar på bra mat (low carb framför allt), och har fokus på tillfrisknande så kommer man landa på en hälsosam vikt, och kroppen kommer berätta när den inte behöver gå ner mer. Jag tror också att det är viktigt att kunna prata om vikten, även i tillfrisknande. Min erfarenhet är också att kaloriräknande ger en besatthet som skapar ångest i slutändan, och om man har möjlighet att släppa det så är det bättre att fokusera på att vara abstinent.

Så ja, vikten är viktig, ur ett hälsoperspektiv, men inte på något annat sätt. Och det är viktigt att prata vikt, bland annat för att fånga upp besattheter och för att kunna hjälpa varandra släppa rädslor och ha tillit till att kroppen fungerar precis som den ska, bara man låter den göra det och ger den förutsättningar att göra det. Och inte minst för att kunna ta oss ur tjockångest, för det unnar jag ingen!

Så mina tips;

• Skaffa matplan
• Följ matplan
• Fokusera på abstinens
• Om du vill göra upp målvikt, gör det tillsammans med någon
• Våga prata vikt!

Och framför allt; ta hand om dig ❤️❤️❤️