”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!

Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!

I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.

Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.

Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.

I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.

Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.

Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.

Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.

Hur tar jag hand om min egen hälsa?

Hur fyller jag på min energi?

Var finner jag glädje?

Var finner jag inspiration?

Var kan jag sänka garden och bara vara jag?

Var finner jag gemenskap?

Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.

Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.

Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.

Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️

Så, var kan du börja?