Håller på att läsa Göran Larssons bok ”Rötter och vingar”, och insikterna faller djupt ner i mig. Läs mer om Göran på www.kopparormen.se

Göran beskriver hur vi som barn kan utveckla ett ”Nödjag” om det är så att vi upplever att vårt eget Jag inte kan tas emot och bli älskat av de vi har omkring oss. Detta väcker massor av tankar hos mig, och jag har dragit mig för att skriva om detta, men jag måste få sätta ord på mina tankar.

Först och främst inser jag att jag själv hade/har ett Nödjag som aktiveras och tar över utan att jag ens vet det, eller har varit medveten om det. Min ”förmåga” att anpassa mig har varit en fantastisk gåva, men också något som tagit över en stor del av min personlighet och gjort att jag till varje pris velat vara alla till lags för att kunna bli älskad, omtyckt och bekräftad. Det har gjort att jag levt ett oärligt liv, inte visat vem jag är, och varit livrädd för att någon ska upptäcka vem jag verkligen är innerst inne, eftersom den personen tydligen inte går att älska. Jag hade förstått att det var kopplat till skammen som jag lärt mig massor om i nämnde författares bok ”Skamfilad”, men här kom jag ytterligare ett lager längre in och fick ännu djupare förståelse för de mekanismer som styrt min beroendepersonlighet.

Anledningen till att jag dragit mig för att skriva om detta är att jag är så otroligt medveten om att mina föräldrar älskar och älskat mig genom hela mitt liv, och jag vill inte påskina att de medvetet gjort något för att skada eller såra mig. Men faktum kvarstår, att jag i många år presenterat ett Nödjag, för att få bekräftelse och känna mig uppskattad och älskad. Jag var ett känsligt barn, som redan som lite ställde in mig på att ta hand om andra och se till att de mådde bra och fick vad de behövde. Jag har alltid fått höra att jag är ”Duktig” och vetat att Duktiga Annica får vara med , är uppskattad, accepterad och någon människor gärna vill träffa eftersom hon är hjälpsam, kravlös, reder sig själv, ställer upp och är allmänt anpassningsbar.

I skenet av boken jag läser kommer Bitten Jonssons uttryck om att ”Anpassa sig till döds” i en helt ny dager. Det var det jag höll på att göra. Med maten och sockret till hjälp för att dölja det jag inte ville och kunde möta. Min kunskap om att beroendesjukdomen är en primär, fysisk sjukdom får mig ibland att glömma att den, förutom fysiskt, även påverkar mig psykiskt, andligt och socialt, hur komplex sjukdomen är och hur den nästlar sig in på alla områden av mitt liv.

Min förmåga att anpassa mig, och det faktum att jag utvecklat och levde utifrån mitt Nödjag, har gjort att jag med full övertygelse har gjort andras sanningar till mina egna. Den har gjort att jag med enormt engagemang startat upp projekt efter projekt, och ”tröttnat” efter ett tag. Visst är det så att jag är en projektstartare, det är en del av min personlighet, men det är just en ”startade” jag är, inte en uthållig genomförbare. I skenet av det är det befängt att starta upp en långsiktigt mjölkproduktion, anmäla sig som familjehem, sätta sig som klassförälder eller påbörja en utbildning på fem-sex år. Dels för att jag i många av fallen, helt omedvetet, gjort andras önskningar till mina egna, och dels för att min, omedvetna, önskan att vara älskad, sedd, bekräftad och accepterad fått mig (mitt Nödjag) att ”go bananas” och faktiskt varit väldigt oärlig mot mina nära och kära. Det är också väldigt svårt att förklara för någon, när man ”tröttnat”, varför man inte kan fortsätta, trots det enorma engagemang man lagt ner, eftersom jag inte ens varit medveten om att det är mitt Nödjag som agerat ut, ännu en gång.

En av de svåraste saker jag möter i mitt tillfrisknande är att vara kvar i min personlighet. Att tillåta mig själv vara en uppstartade, och att våga lita på att jag blir älskad som den jag är. Att våga vara ärlig med vem jag är, till och med mot min man och mina barn, har varit ett tufft jobb, men är så värt det ❤️ Idag är jag den jag är. Mitt Nödjag går ibland in och försöker (och lyckas då och då) ta över helt, men nu för tiden kan jag hämta tillbaka och våga tala om vad den riktiga Annica vill, behöver, tycker och tänker.

Jag är så tacksam för alla mina medresenärer som, när jag vågat tala om vem jag är, tycker och tänker, stått kvar och bara öst kärlek och bekräftelse över mig. Det har gjort att jag kunnat ta emot kärlek och bekräftelse även från andra, på det sätt de kunnat ge. För mig är det att anpassa mig på ett sunt sätt. Att kunna se andras behov, utan att agera på det och hjälpa till i all oändlighet, är en förmåga som jag fortfarande jobbar på att utveckla, och som går bra i varierande utsträckning 😊 ofta beroende på dagsform.

Så, har ni inte läst boken (eller böckerna), är det ett hett tips för att få ytterligare en pusselbit i tillfrisknandepusslet! Tack Göran, för att du lyfter detta viktiga, och belyser ett ämne som för mig varit en blind fläck!