Sitter här och funderar över mod och kärlek. Jag har återigen slagits av att jag inte har tillit till att andra människor älskar mig, och jag undra verkligen hur jag kan göra för att börja lite på det. Jag vet att det alltid har legat djupt inom mig, tvivlet på att vara älskad, även om mina föräldrar har sagt det ofta och givit mig kramar och öst över mig kärlek på det sätt de har kunnat. Ibland tänker jag att det är som att vi har talat olika språk, jag och mina föräldrar; det har älskat mig på ett språk jag inte förstår, liksom.

När jag var liten drev jag mina föräldrar och morföräldrar till hysteri genom att gömma mig på olika ställen där jag kunde sitta och titta på dem när de sprang och letade efter mig. Tror att det först var en tillfredsställelse i att se dem leta och sedan allt mer skräckblandad förtjusning när jag såg dem bli allt räddare och inse att det kommer bli skäll när de väl hittar mig, eller jag ger mig till känna. På nåt sätt var det en koll på om de skulle bry sig om att leta, om de la märke till att jag var borta och om de brydde sig. Rent intellektuellt har jag alltid vetat att jag är älskad, men det är som att känslan inte har fallit ända ner i hjärtat.

Dessa mönster har jag tagit med mig genom livet och ser att det påverkar ALLA mina relationer. Jag har törstat efter uppmärksamhet och bekräftelse, och det har gjort att jag fler gånger nöjt mig med vänskapsrelationer där väninnor inte brytt sig om att hålla kontakten eller att det varit en envägs kommunikation (endera bara från mig, eller bara från den andra), eller så jag har ursäktat beteenden som att bli anklagad för att vara orsak till någons anorexi, att inte komma till bokade möten eller utebli från aktiviteter vi planerat tillsammans. Jag har sagt till mig själv att jag får acceptera personen som den är och vara nöjd med att få ha dessa som vänner.

I kärleksrelationer har det fått till följd att jag sårat flera personer för att jag kastat mig in inrelationer där jag ”tog” kärlek för att den fanns, utan att reflektera över om JAG ville. Jag bara tog emot där det fanns, och insåg sedan (efter två veckor) att JAG inte var kär, och slingrade mig ur relationen på ett fegt och oärligt sätt genom att skriva otydliga brev eller bara ignorera personen i fråga. Jag har försökt gottgöra dessa personen i mitt stegarbete, och fått ta emot förlåtelse, men jag känner nu, när det kommer upp på nytt, att det gör mig ledsen, och faktiskt ont om mig själv.

Jag ser att jag tyvärr har kvar samma mönster i vissa vänskapsrelationer, och att jag fortfarande tvivlar på att jag är älskad. Att tillfriskna är i sanning som att skala en lök, lager efter lager, och jag vet aldrig vad som kommer härnäst. Jag trodde jag var färdig med just den här delen, men så var tydligen inte fallet….. Nehej, då tar jag väl ett lager till då!

Men för att ”skala löken” krävs det mod, tänker jag. Förr tänkte jag mig att mod bara var att göra stora, hårda utmaningar, men har insett att för mig är mod att leva i tillfrisknande, och att varje dag försöka leva i min sanning, oavsett om andra inte tycker som jag. Att inte vara en kappvändare, att stå upp för mina värderingar, att våga visa mitt sanna jag, är för mig det yttersta sättet att vara modig på, för för mig handlar det om att få existera, att ta min plats i livet och verkligen känna att jag är i min fulla rätt till min plats i Universum.

Jag inser också att när jag delar med mig av mig själv, berättar mig själv, så behöver jag göra det tillsammans med människor som kan ta emot det. I 12-stegsgemenskapen finner jag andra som vill leva modigt, som vill växa och visa vilka de är, och det ger mig mod att fortsätta skala löken, och i förlängningen gör det att jag får fortsätta växa, och hitta nya lager, och modet blir ett sätt att leva. Att få leva i mina relationer med mod, kärlek och integritet har fått mig växa till en helt ny människa. Visserligen tittar gamla mönster fram, ofta triggat av olika rädslor, men jag vet att så länge jag går den här vägen, har jag inget att vara rädd för ❤️❤️

Önskar er alla ett Gott Nytt År, där du, om du vill, får leva i mod och kärlek och fortsätta skala löken!