självkänsla

Till min lillebror <3 Våga fråga, våga berätta

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår satt jag och scrollade på telefonen (som vanligt) och kom fram till Suicide zeros hemsida där de skriver om hur viktigt det är att vi pratar om självmord. Att vi vågar fråga om hur andra mår (på riktigt!), och kanske till och med går så långt som att fråga om någon har självmordstankar, men också om hur viktigt det är att de som har haft eller har självmordstankar berättar om det.

Jag tror att jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag tack vare tolvstegsprogrammet hade skapat en vana av att berätta hur det såg ut och kändes på insidan och tack vare det till slut kunde lyfta på luren och berätta för min dåvarande terapeut hur långt jag kommit i mina självmordplaner, och att jag blev inlagd och tack vare det lever idag.

Till att börja med skämdes jag så mycket för det här, för jag hade berättat i min lifestory och delat på många möten och föreläsningar om hur dåligt jag mådde och hur nära självmord jag var innan jag kom in i tillfrisknande och la om kosten, men tillfället jag beskriver ovan tilldrog sig efter ca ett år in i min sockerfria resa. Jag hade kommit till en punkt i resan där jag för första gången i mitt liv tittade på mina tillkortakommanden, och det, i kombination med en obefintlig självkänsla och det faktum att jag inte såg återfall som ett alternativ tog mig till åter igen till självmordets rand. Skammen var enorm, just för att jag talade vitt och brett om hur dåligt jag hade mått i mitt aktiva beroende och hur bra jag mådde utan socker och mjöl, och ändå stod jag där vid kanten av det svarta hålet och stirrade ner, och den här gången var det värre än någonsin.

Som jag har berättat gick jag en utbildning i återfallsprevention för ett tag sedan och under tiden vi arbetade med våra återfallssignaler fick jag just detta beskrivet för mig. Hur många beroende kommer in i tillfrisknande, och lever ett gott liv, och hur en kan glida ner längs skalan mot återfall och känna sig så maktlös inför sitt dåliga mående att självmord ses som enda utvägen eftersom ett återfall inte ens är ett alternativ. För mig blev detta så tydligt, eftersom jag har flera års sockerfrihet bakom mig, men kan glida på skalan och få mörka, svarta tankar om jag inte aktivt ser till att friskfaktorerna överväger i mitt liv, dagligen.

Jag förlorade min lillebror i självmord, och vet att han är ett av beroendesjukdomens offer. Jag vet också att alla inte håller med mig om det, men så får det vara. Jag minns fortfarande hu benen vek sig på mig och hur jag sjönk ihop i en hög på golvet när mamma ringde och berättade vad som hänt, och hur övriga familjen skräckslaget undrade vad som stod på. Dagarna efter beskedet lovade jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att inte beroendesjukdomen ska få skörda mitt liv också, och då innebär det inte bara att jag håller mig ifrån socker, mjöl och andra utlopp i beroendesjukdomen, det innebär också att jag aktivt behöver leva livet levande, så att det svara hålet inte blir ett alternativ igen.

Om du följer den här länken ”VÅGA BERÄTTA” kommer du till suicide Zeros hemsida där de ger tips om hur någon kan gå till väga för att våga börja berätta om sina självmordstankar, så att tankarna inte blir till planer och handlingar.

Om du är förälder: lär ditt barn att prata om känslor, ALLA känslor, och våga lyssna. Inte är jag något proffs på området, men jag vet att det är lättare att sätta ord på tankar, känslor och mående om det finns med i verktygslådan redan från barnsben, och det kan rädda liv!

Jag hoppas att min öppenhet omkring mitt mående och mina tankar kan hjälpa någon att våga prata och våga berätta, även någon som är i tillfrisknande och tycker att hen ”borde kommit längre”. Som jag ser det har jag en biokemisk känslighet som gör att jag har lättare att gå in i en depression, precis som någon annan kan vara disponibel för MS, diskbrock eller kanske alzheimers. För mig var det en viktig pusselbit att se att det är tack vare att det inte är ett alternativ för mig att ta till socker och mjöl som jag kan hamna i de mörka tankarna, och när jag ser det kan jag påminna mig om hur viktigt det är att jag använder mina verktyg i tillfrisknande för att hålla mig på den levande sidan av livet ❤

Nu i november skulle min lillebror ha fyllt 32 år. Det är så märkligt hur han finns, men ändå inte finns. Jag saknar honom och hans enorma energi, han kunde fylla ett helt rum med sin blotta existens, även genom ett telefonsamtal. Så klart är inte sorgen lika vass i kanterna nu, men ibland kan det sticka till i magen, när jag en kort stund inser ”aldrig mer…..” Det är som ett ärr som jag aldrig blir av med, och som ständigt påminner mig om vikten av att jag fortsätter min resa i tillfrisknande, och att jag vågar både fråga och berätta om självmord <3<3

Att se tillbaka-konstruktivt eller ej?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ofta får jag höra att det inte är konstruktivt att titta tillbaka och vara i det förflutna, och jag kan nog till viss del hålla med. Men jag har också upptäckt att jag behöver blicka tillbaka för att kunna göra annorlunda framåt. Det som inte är bra för mig är att fastna i det som varit, och älta, fundera, harmas och vara i ”tänk om”. Det leder mig ingen vart. Men jag behöver titta tillbaka, kanske bara till gårdagen, för att kunna se om det finns utrymme för utveckling på olika sätt, och tro mig, det gör det, i stort sett varenda gång!

Om jag ser tillbaka på gårdagen till exempel, var jag i stress mesta delen av dagen. Det blev till och med så stressigt att jag vid ett tillfälle stod och funderade på om jag hade tid att trösta när Alvina cyklade omkull och hade stora skrapsår på ben och armar och tårarna rann i strida strömmar. När jag tittar tillbaka på den situationen så vet jag att den personen vill jag inte vara.

Om jag dyker in lite mer på djupet så kan jag se att jag har en massa borden och måsten i mitt liv, som jag tar på mig själv, men ofta för att jag TROR att det är andras önskningar eller att ”man” ska göra eller vara på ett visst sätt. Alla dessa måsten och borden gör att jag ofta går med en stress inombords, eftersom jag aldrig någonsin kommer kunna leva upp till alla dessa påbud.

Det här är något vi tar upp när vi jobbar med återfallsprevention, för att det också kan innebära en enorm stress att bryta de här mönstren eftersom de ofta kommer från vår uppväxt, från samhället eller från kulturen i växer upp i.

Exempel på förbud och påbud som jag bär omkring på är;

  • En får inte slänga levande växter, de ska tas omhand som sticklingar eller planteras om. Dels spar det pengar, och dels värnar det om miljön.
  • Alla ljusstumpar ska sparas, de kan en göra marschaller av sedan. Det är bra för miljön.
  • Kläder med små hål i, inklusive stumpor, får inte slängas, de ska lagas (även om det innebär att de får ligga i ”att lagas” högen så länge att de hinner bli för små för den som ska ha dem) eller användas till något annat nyttigt.
  • En får bara titta på TV eller vila om en gjort något nyttigt först.
  • Saker ska göras perfekt, fullt ut, eller inte alls.
  • Alla blommor ska omplanteras varje vår.
  • Har en möjlighet att odla ska en odla sin egen mat.
  • Alla som går att kompostera måste ner i Bokashin (även om du måste köpa nya hinkar för att du inte hunnit gräva ner de som står och fermenteras).

Detta är bara en bråkdel av alla mina tokerier. Oftast kopplade till miljö eller ekonomi, intressant nog!

Märk väl, om någon läser detta, att alla dessa påbud och förbud gäller endast MIG! Om någon frågar mig om råd, så kommer jag förmodligen ge den personen de motsatta svaren dvs; sänk ribban, det måste inte vara perfekt, en får slänga ljusstumpar, en får kompostera utan bokashi osv. Detta fenomen är för mig ett mysterium! Varför ska jag hålla på så här, och (för att ytterligare lägga sten på börda) jag BORDE ha kommit längre, jag har ju ändå 14 års tillfrisknande bakom mig…..Bla, bla, bla!

Det är DÄRFÖR jag behöver titta bakåt ibland. För att komma ihåg att jag har de här förbuden och påbuden som jag medvetet eller omedvetet försöker förhålla mig till. När jag är mitt i (som jag var igår) kan jag inte se det. Men idag, när jag har åtminstone en dags perspektiv, kan jag se det. Ja just det! De här påståendena ger mig en stor inre stress, som lätt blir för mycket om jag lägger till ytterligare stressmoment!

Ibland jag också se att jag roat mig med att byta ut förbud och påbud, så tror jag att jag tillfrisknat på olika plan 😁 När jag ser det ur det perspektivet, och kan berätta för andra som har lika galna påbud och förbud är det skönt att le åt knaset och kunna blicka framåt igen.

Det är vad jag ska göra nu.

Jag ska beskära en pelargon och kasta den avklippta biten i en helt vanlig kompost, eftersom jag beslutat mig för att bara låta bokashin stå ett tag till innan jag bestämt om jag ska gräva ner den eller helt sonika hälla ut allt i dyngrännan. Vi får väl se! Det viktigaste för mig är ändå att jag kan se mönstren och bryta dem, för där i ligger en av mina nycklar till välmående! Sedan ska jag berätta för någon av mina medsystrar vad mina skamröster (för,det är vad det är) lurat mig att tro på. Sedan kan vi garva rått, och gå vidare i livet!

Skön fredag åt folket!!!

Pelargonen som ska beskäras, utan att bli stickling! Ner i komposten med den avklippta delen!! Good for me 😊

Miljömupp!!!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Så sitter jag här igen, och vet inte riktigt vad som kommer hamna i bloggen den här gången heller….

Det är en hektisk period på lantbruket. Utanför hör jag traktorn köra gödseltunnan fram och åter, och jag själv ägnade morgonen åt att plantera om sparris som jag sått i pluggbrätten och som behövde lite mer utrymme. När jag sått dem och läste på påsen (jag VEEEET, jag skulle läst innan) så insåg jag att det inte går att skörda förrän om 3 (TRE !!!!) år….undra hur jag tänkte där? Förmodligen, som vanligt, inte alls 😉

Orsaken till att jag odlar över huvud taget är ju min önskan att leva så nära naturen och så ”rent” som möjligt. Vårt Lantbruk är inte ekologiskt, det är svårt att driva den så eftersom vi har mark som ligger väldigt långt från gården, och det går inte att köra stallgödsel hur långt som helst, men jag skulle önska att det var så.

Däremot använder vi ju bara egen gödsel till det vi odlar, både från ko, häst och höns/ankor, och dessutom använder jag bokashikompost så att allt komposterbart avfall kommer till nytta igen, vilket jag tycker känns bra. I vilket fall som helst känns det gött att veta vad vi äter, och mer närodlat går ju knappast att få än det som växer i vår egen trädgård.

Ibland (okej, ofta) går jag över styr och ska göra ALLT, från att odla min egen mat till att sy egna påslakan. Jag kan tycka att det är svårt att hitta balansen för vi har ju endel annat att ägna oss åt också; hästar, hundar, höns, kor, getter, ankor, odlingar osv osv, plus att jag driver mitt InSpira, Andreas driver mjölkproduktionen och vi har en familj som behöver sitt. Då och då måste jag ta ett kliv tillbaka och se att det får vara ”good enough” på vissa områden, jag kan inte ”go all in” överallt. Men det är inte alltid lätt att hejda sig, det måste jag erkänna ☺️

För mig är det viktigt att göra så lite åverkan på jorden som möjligt, men samtidigt måste jag se att det behöver fungera i vardagen. Ett av de sätt som jag tänker hjälper både min yttre och inre miljö är att äta bra mat utan en massa tillsatser, och att använda mig av miljövänliga produkter så långt det bara går, i så många situationer som möjligt. Allt från schampo till rengöringsmedel, och att se över vilken typ av plast jag använder eller om det går att undvika helt.

Jag har alltid tyckt att det har varit viktig med miljön, det har jag med mig från barnsben, men i tillfrisknandet har det blivit viktigt på ett ännu djupare plan. Jag tänker på min kropp som ett tempel, och min Högre Kraft är Universum, jorden, Moder Jord eller världen vi lever i, så för mig är det andlighet att ta hand om och vara rädd om den jord vi har.

Något annat som jag tyckt varit jobbigt i och med att det propageras för att det ska vara bättre för miljön att äta mindre kött, är ju det faktum att min kost baseras på fett och animaliskt protein. Men, tack vare driftiga, kunniga personer som läst på massor och grävt fram forskning kan jag med allt bättre samvete äta den mat jag är anpassad för, den animaliebaserade. Det är inte helt säkert att en växtbaserad kost är bättre för den yttre miljön, med all säkerhet är det inte det för den inre, så mycket vet jag!

Så, sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är en miljömupp, på mitt sätt! Precis som jag lever, odlar, har hästar, hundar, katter och ett hem, på MITT sätt. Och jag påminner mig om att det är GOOD ENOUGH ❤️

Tumme ner

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Som ni kanske vet har jag den senaste veckan startat upp min YouTube kanal igen, och det är jätteroligt! Men som den bekräftelsetorsk jag är har jag ibland svårt att hantera ”tumme ner”, både på det personliga och det professionella planet. Vissa dagar är jag mer skör, och andra dagar känner jag mig som ett lejon.

Antar att det, mer eller mindre, är så för alla, men ibland känner jag att det kan vara väldigt tröttsamt att ständigt fundera över vad andra tycker, tänker och anser om en, och jag uppfattar det ofta som att vi som har ett beroende är extra känsliga för detta.

Naturligtvis är detta kopplat till självkänslan och den har blivit betydligt bättre med åren, tack vare mina ständiga reflektioner och mitt arbete med mig själv, vilket jag är väldigt, väldigt glad över. En annan sak som jag också har fått lära mig är hur mycket jag växer genom att gå emot mina rädslor, och det är mycket vad det handlar om när jag beslutade mig för att göra verklighet av mina planer om YouTube.

Om jag ska kunna växa som person, så får jag lära mig hantera ”tumme ner”, från folk som inte ens känner mig, och inse att jag har ett värde ändå. Det finns andra som tycker om mig, trots att vissa dissar mig. Och det är helt okej, att inte bli älskad och omtyckt av alla. Det är inte helt lätt för en ”peoplepleaser” av högsta rang ska ni veta, men jag jobbar på det, och vet att det går, bara jag tar hand om mig på ALLA plan. Det börjar med maten, sedan kommer andligheten/det mentala/självkänslan, och sedan måste jag GÖRA.

Tack och lov har jag en flock runt omkring mig som kan hjälpa mig slicka såren och peppa mig att fortsätta när jag känner mig liten, sårad och ömklig.

Jag har också fått uppleva att det som VERKLIGEN gör ont är att bli dissad av någon som jag älskar så att det gör ont, och det påminner mig om att jag behöver vara en egen person, och verkligen se mitt eget värde, för jag ska umgås med mig själv varje dag, resten av livet. Jag tänker att om jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat, så kan jag inte bättre, även om det inte är gott nog åt andra. Värt att begrunda, både en och två gånger!

Så, ”tumme ner” kan vara tufft, men nu kör jag ändå, och hoppas kunna fokusera på de tummar upp jag faktiskt också fått och får!

Allt gott till er alla! Puss å kram ❤