Vaknade idag och känner mig som en riktig gnällkärring. Energierna sitter fast i hela kroppen, och det är fel på det mesta…… Känns väldigt skönt att få ringa ut och prata av sig, även om det i sanning är ganska okonstruktivt och inte leder till någon form av förändring är det bra för mig att inte hålla saker inom mig, det vet jag. Det är då jag börjar jämföra mitt inre med andras yttre, och det leder ofta in i skam, och skam leder mig ofta tillbaka till beroendet i olika former (surfa på sociala media, äta lite skruttigt, aktivera mig i mitt medberoende, shoppa eller ”fönstershoppa” på nätet osv), vilket i sin tur driver mig ännu längre in i skam, och sedan rullar det på…..

Jag tror att det hela grundar sig i att jag de fakto är i preklimakteriet, eller i klimakteriet, där mina hormonförändringar gör att jag ömsom är för tidig eller för sen med mensen, och störtblöder (som jag gjorde i tonåren) när mensen väl kommer igång. Det känns som att få en tonårskropp som lever lite sitt eget liv, igen (med vissa undantag 🙂 ) . Något som jag också märker är att jag inte riktigt kan vara tyst. Jag blir irriterad, och säger det, vilket inte är mitt vanliga mönster, och det får mig att fundera över om jag är en gnällkärring, eller om jag håller på att bli ännu mer mitt riktiga jag? Det finns ju en kraft i mig som kommer fram allt mer när jag inte har samma fokus på alla andra, och i den här perioden i livet känns det som att alla de där bollarna jag haft i luften de senaste 19 åren MÅSTE ner i antal, annars kommer jag bli tokig!

Något som gjorde mig förvånad, och lite ledsen, var att jag fick kommentaren från en nära anhörig (som inte är van att jag säger ifrån, men som ofta efterlyser att jag ska göra det) att jag varit så grinig och tvär den sista tiden. Hmmmmm, märkligt att jag är grinig och tvär, när jag börjar hugga ifrån i stunden istället för att vara tyst och sedan komma med genomtänkta svar och formuleringar…..

Jag försöker verkligen anstränga mig för att bara skriva i bloggen för min egen skull just nu, utan att tänka på att andra kanske läser men jag skulle önska att det pratades mer om förklimakteriet och klimakteriet och vad som händer både fysiskt och psykiskt.

I söndags gjorde jag en inspelning på engelska med två tjejer om att förebygga återfall runt mens, eftersom vi ser att många kvinnor har svårt att hålla sig abstinenta/sockerfria/drogfria då. Hormonerna ställer till det och vi är inte vana att lyssna på kroppen, försöker trycka in den i någon sorts mall och återfaller för att vi inte kan hantera den hysteriska biokemin. Med bra mat blir det ju oftast mycket bättre (protein, fett och bort med socker, mjöl, snabba kolhydrater och sötningsmedel) men vissa saker finns ju kvar, och hur hanterar vi det? Jag har planer på att göra det samma på svenska och har redan pratat med Sofie Tallberg (på insta vitalized_by_tallberg) om att prata hormoner mm, för jag är beroendeexpert, men hon är biohacker! Spännande! Kom också på att jag har den eminenta boken ”Kaos i kvinnohjärnan” av Mia Lundin, den behöver jag läsa på nytt!!

Dagen i övrigt är fylld av sysslor kopplade till REKO-utlämning i kväll. Besvara frågor, kolla swishinbetalningar, kolla så alla bokningar stämmer osv. osv. Det är alltid trevligt att komma ner och möta kunderna, men det är inte många som är medvetna om jobbet bakom. Jag behöver få ihop ytterligare 10 pkt ägg innan jag åker, så det är inga klienter inbokade på torsdagar (bara i undantagsfall), för de här dagarna är det fullt upp. Men nu har jag i alla fall hållit mitt löfte till mig själv om att skriva en kvart, och DET ska jag i all fall ge mig själv en klapp på axeln för!

Har nyss slagit mig ner vid köksbordet med en kopp the och surfar runt lite på nätet. Idag letar jag sadelgjordar med resår i ändarna så att den ska sitta så bra som möjligt på lilla Demmi, ponnyn vi hade lyckan att få köpa i somras. Alvina var på sin första hoppträning tillsammans med henne igår, och lilla söta russet är så underbart snäll ❤ Hon är lite otränad ännu, och blev ganska trött, men gjorde ändå vad Alvina bad henne om, efter bästa förmåga! Hon hoppade så gott hon kunde, och försökte förstå vad de menade när hon skulle byta galopp.

Ju mer jag lär mig om hästeriet, desto mer inser jag hur lite jag kan (som med allt annat), så jag är glad att få vägledning och stöttning från gänget på Nyback Gård i Koppom. Själv är jag skogsmulleryttare, och glider mest omkring i skogen på Oskadis (min islandshäst) eller kör lilla Panter av Friheten (shetlandsponnyn) i skog och mark

Men nu har jag satt mig ner en stund. Hundarna har fått en promenad, alla utom Ärtan, våran ”gammeltant” som opererades förra veckan och inte får följa med ut på prommis. Hon går omkring här hemma med tratt och ser allmänt deprimerad ut, lilla skruttan ❤

I veckan som gått har jag äntligen fått lite återkoppling från mitt förlag, och vi är i lösa planer på att ge ut min bok i januari 2021, och jag fick lite hicka! Det var jag som föreslog det, i april, men nu har hela sommaren gått, och nu är vi inne i oktober! Kommer vi hinna? Har mailat dem igen, så vi går väl se vad de säger.

Har upptäckt att jag trots allt har en massa skrivande i mig. När jag gick in i tillfrisknande var det som att allt mitt skrivande försvann, och jag bara pratade. Och pratade, och pratade. Jag hade så mycket att dela om med andra i tillfrisknande och skrivandet försvann. Fram till dess hade skrivande varit mitt nummer ett. Jag har alltid skrivit. Dagbok, berättelser, betraktelser, brev, dikter, rim, allt möjligt, det var det som var mitt uttryckssätt, men det bara försvann. Nu verkar det emellertid som att det är på väg tillbaka, och det gläder mig oerhört! Jag har så mycket inom mig, som vill komma ut i skrift, och jag har en tanke om att jag ska försöka skriva ca 15 minuter om dagen, för att hålla flödet igång. Kanske kan det bli lite fler blogginlägg? Jag vet att det inte är så många som läser, men jag kan ju göra det för min egen skull, för att hålla processen igång, och för att liksom skriva lite dagbok 🙂

Jag funderar ofta över detta med ”Sugarfree Living”. Hur ska jag förmedla det? Är det ens av intresse hur mina vardagar ser ut? Det finns ju inget märkvärdig med ett sockerfritt liv, egentligen. Det är ju inga stora omvälvande saker, det är bara ett helt vanligt vardagsliv, fast utan socker (för mig i alla fall)…. Undra om det finns någon som vill följa det, och hur håller jag balansen mellan personligt och privat i så fall…. Hmmmm… många tankar!

Oj, ser att klockan tickar iväg! Dagens kvart har nog gått nu 🙂 Ska lämna tillbaka transporten (mocka ur den först! Glöm ej!!), laga lunch (Fläskkotletter och vitkålssallad = måste ta upp purjolök från landet också), släppa ut hönsen och plocka ägg, och sedan skulle jag vilja hämta upp Alvina från skolan med Panter….. Hinner jag allt detta tro?? Det återstår att se!

Under den senaste tiden känns det som att det varit stiltje här på bloggen. Jag håller fortfarande på att utvärdera var mitt fokus ska ligga, och så har det varit mycket jobb med klienter och i den grupp som är igång, och den som skulle startas upp. Det är fantastiskt roligt, och tar så klart mycket tid i anspråk, vilket det ju ska om det ska bli så bra som möjligt!

På gården börjar hösten göra sig påmind i form av skördetider. Maken har plockat upp både röd och gul lök, och purjon står i en lång rad i grönsakslandet. Vitkålen har knutit sig, medans rödkålen är mycket senare, vi får se om det blir något alls av den i år. Dessutom är det i stort sett bara den äldre sorten av vitkål som klarat den här kalla, mörka sommaren, så jag är glad att grannen kom med den sorten häromåret!

Mangolden prunkar, grönkålen svämmar över och klint, solrosor och luktärter blommar överdådigt, medans hela gården doftar av äpplen, hallonen ropar på att bli plockade och fåglarna gladeligen skördar det de hittar!

Som vanligt har jag lite svårt att koppla ihop mina ”två jag” (bondmora och Sockerberoendeterapeut), men inser med ett litet leende att vi faktiskt har en ”Keto-odling” ☺️ Visserligen har vi även fått en rik morot, – och potatisskörd, men det behöver jag ju inte lägga på min tallrik! Det känns fint att ha möjlighet att producera egen mat, färdig att skördas och tillagas direkt från vår gård och vårt grönsaksland. Maken har gjort ett fantastiskt jobb (som vanligt) och jag får ta del av rikedomen!

På det personliga planet har jag det tuffare just nu, och sliter med mitt värde som person på grund av falska anklagelser där den som anklagar mig inte är intresserad av att höra vad som verkligen har hänt, utan vidhåller att jag faktiskt begått brott. Jag kan inte beskriva vad det gör med mig, men stressen det medför och känslan av att vara anklagad för något jag aldrig skulle göra medvetet är rent fysisk, och det är tufft att hantera. Jag blir inte direkt mitt bästa jag, så att säga, och det i sin tur påverkar ju hela familjen.

Jag ser riktigt fula sidor hos mig själv där jag vill hänga ut den som anklagar mig, berätta, få medhåll och bekräftelse och på något sätt skada anseendet på den andra, som gör något som jag tycker är verkligt oskönt med en sort härskarteknik där ödmjukhet och människokärlek lyser med sin frånvaro, men jag väljer att inte gå den vägen, för min egen värdighet och personliga integritet. Bara att behovet finns (och det jag redan skrivit) säger mer om mig som person än något annat. Jag skulle bara önska att det gick att lösa på något annat sätt än att personens hot och härskartekniker ska få vinna.

Oavsett så påminner jag mig om att inget är svart eller vitt. Jag njuter av livet på vår gård, de klienter jag får möta och den uppskattning jag får av andra under tiden som detta pågår, och är tacksam för dem jag har nära mig, som ser mig, bekräftar mig och påminner mig om att jag inte ÄR mina misstag.

I grunden är livet gott ❤️