Varenda gång jag tittar ut genom fönstret slås jag av de praktfulla färgerna som hösten bjuder på just nu. Idag har det dessutom varit både uppehåll och sol, så vi har tagit en riktigt lång ridtur, med Bönan och Jamie med, så vi fick komma ut och njuta det live också. Ärtan och Brinda fick vara hemma. Ärtan ska inte motioneras så mycket ännu, och Brinda skulle inte orka den turen.

Annars har det varit tvätt, strykning och manglande på schemat. Jag ringde in på 12-stegsmöte först, men koden jag slog in fungerade inte den här gången, så jag fick avstå. Känner annars att jag hade behövt ett möte… Skulle gärna ha livemöten som riktar sig mot socker/mat här i Arvika. De gemenskaper som redan finns här är också fina, men jag vet att det finns många sockerberoende som inte skulle sätta sin fot på de mötena, tyvärr. Men det var där jag hämtade kraft, motivation, mycket kunskap och en enorm respekt för den här sjukdomen i början av mitt tillfrisknande ❤️

Har svårt att få till en sammanhängande skrivkvart märker jag. Alvina håller på att putsa sadeln alldeles intill mig, vid köksbordet, och jag har inte hjärta att säga att jag vill koncentrera mig på skrivandet, jag vill ju ta tillvara på alla stunder vi kan få tillsammans. Sån här saker och ting blir ännu viktigare i skenet av att Elin flyttat hemifrån och Oscar gör första året på gymnasiet och troligen inte heller komma stanna kvar hemma så länge till. Den där klyschan att ”vi bara har våra barn till låns” har fått en helt annan innebörd och betyder något, på riktigt, numer.

Jag märker att jag den den senaste tiden har mycket funderingar om det där som är viktigt på riktigt, också i förhållande till sociala media, marknadsföring, närvaro, fler utlopp i beroendesjukdomen och så vidare. Jag ser själv hur lätt jag har för att fastna i att bläddra omkring på olika plattformar, utan att få någon input av verkligt värde, som berör mig på djupet eller lyfter mig kunskapsmässigt. Det blir så mycket flöde att jag inte ens reagerar på sådant som brukade beröra mig. Sång, texter, bilder, filmer, allt bara susar förbi, och min hjärna har inte förmåga att välja ut, stanna upp, njuta eller sortera alls vissa dagar. Jag vet att jag behöver, och vill, dra ner på mitt skärmanvändande, samtidigt som mycket av mitt jobb administreras och sköts just på de olika plattformarna och via ”skärm” på olika sätt. Hur kan jag förmedla glädjen och ge inspirationen till att leva sockerfritt utan att tappa bort förmågan att känna på djupet, tappa kraft och förlora intresset för att lära mig mer?

Antar att det som vanligt kommer visa sig, och den här helgen kan jag i alla fall se tillbaka på med glädje. Vi har inte gjort precis så som vi planerade, men det har varit en väldigt mysig helg, och ridturen idag var en av höjdpunkterna!

Vaknade idag och känner mig som en riktig gnällkärring. Energierna sitter fast i hela kroppen, och det är fel på det mesta…… Känns väldigt skönt att få ringa ut och prata av sig, även om det i sanning är ganska okonstruktivt och inte leder till någon form av förändring är det bra för mig att inte hålla saker inom mig, det vet jag. Det är då jag börjar jämföra mitt inre med andras yttre, och det leder ofta in i skam, och skam leder mig ofta tillbaka till beroendet i olika former (surfa på sociala media, äta lite skruttigt, aktivera mig i mitt medberoende, shoppa eller ”fönstershoppa” på nätet osv), vilket i sin tur driver mig ännu längre in i skam, och sedan rullar det på…..

Jag tror att det hela grundar sig i att jag de fakto är i preklimakteriet, eller i klimakteriet, där mina hormonförändringar gör att jag ömsom är för tidig eller för sen med mensen, och störtblöder (som jag gjorde i tonåren) när mensen väl kommer igång. Det känns som att få en tonårskropp som lever lite sitt eget liv, igen (med vissa undantag 🙂 ) . Något som jag också märker är att jag inte riktigt kan vara tyst. Jag blir irriterad, och säger det, vilket inte är mitt vanliga mönster, och det får mig att fundera över om jag är en gnällkärring, eller om jag håller på att bli ännu mer mitt riktiga jag? Det finns ju en kraft i mig som kommer fram allt mer när jag inte har samma fokus på alla andra, och i den här perioden i livet känns det som att alla de där bollarna jag haft i luften de senaste 19 åren MÅSTE ner i antal, annars kommer jag bli tokig!

Något som gjorde mig förvånad, och lite ledsen, var att jag fick kommentaren från en nära anhörig (som inte är van att jag säger ifrån, men som ofta efterlyser att jag ska göra det) att jag varit så grinig och tvär den sista tiden. Hmmmmm, märkligt att jag är grinig och tvär, när jag börjar hugga ifrån i stunden istället för att vara tyst och sedan komma med genomtänkta svar och formuleringar…..

Jag försöker verkligen anstränga mig för att bara skriva i bloggen för min egen skull just nu, utan att tänka på att andra kanske läser men jag skulle önska att det pratades mer om förklimakteriet och klimakteriet och vad som händer både fysiskt och psykiskt.

I söndags gjorde jag en inspelning på engelska med två tjejer om att förebygga återfall runt mens, eftersom vi ser att många kvinnor har svårt att hålla sig abstinenta/sockerfria/drogfria då. Hormonerna ställer till det och vi är inte vana att lyssna på kroppen, försöker trycka in den i någon sorts mall och återfaller för att vi inte kan hantera den hysteriska biokemin. Med bra mat blir det ju oftast mycket bättre (protein, fett och bort med socker, mjöl, snabba kolhydrater och sötningsmedel) men vissa saker finns ju kvar, och hur hanterar vi det? Jag har planer på att göra det samma på svenska och har redan pratat med Sofie Tallberg (på insta vitalized_by_tallberg) om att prata hormoner mm, för jag är beroendeexpert, men hon är biohacker! Spännande! Kom också på att jag har den eminenta boken ”Kaos i kvinnohjärnan” av Mia Lundin, den behöver jag läsa på nytt!!

Dagen i övrigt är fylld av sysslor kopplade till REKO-utlämning i kväll. Besvara frågor, kolla swishinbetalningar, kolla så alla bokningar stämmer osv. osv. Det är alltid trevligt att komma ner och möta kunderna, men det är inte många som är medvetna om jobbet bakom. Jag behöver få ihop ytterligare 10 pkt ägg innan jag åker, så det är inga klienter inbokade på torsdagar (bara i undantagsfall), för de här dagarna är det fullt upp. Men nu har jag i alla fall hållit mitt löfte till mig själv om att skriva en kvart, och DET ska jag i all fall ge mig själv en klapp på axeln för!

Har nyss slagit mig ner vid köksbordet med en kopp the och surfar runt lite på nätet. Idag letar jag sadelgjordar med resår i ändarna så att den ska sitta så bra som möjligt på lilla Demmi, ponnyn vi hade lyckan att få köpa i somras. Alvina var på sin första hoppträning tillsammans med henne igår, och lilla söta russet är så underbart snäll ❤ Hon är lite otränad ännu, och blev ganska trött, men gjorde ändå vad Alvina bad henne om, efter bästa förmåga! Hon hoppade så gott hon kunde, och försökte förstå vad de menade när hon skulle byta galopp.

Ju mer jag lär mig om hästeriet, desto mer inser jag hur lite jag kan (som med allt annat), så jag är glad att få vägledning och stöttning från gänget på Nyback Gård i Koppom. Själv är jag skogsmulleryttare, och glider mest omkring i skogen på Oskadis (min islandshäst) eller kör lilla Panter av Friheten (shetlandsponnyn) i skog och mark

Men nu har jag satt mig ner en stund. Hundarna har fått en promenad, alla utom Ärtan, våran ”gammeltant” som opererades förra veckan och inte får följa med ut på prommis. Hon går omkring här hemma med tratt och ser allmänt deprimerad ut, lilla skruttan ❤

I veckan som gått har jag äntligen fått lite återkoppling från mitt förlag, och vi är i lösa planer på att ge ut min bok i januari 2021, och jag fick lite hicka! Det var jag som föreslog det, i april, men nu har hela sommaren gått, och nu är vi inne i oktober! Kommer vi hinna? Har mailat dem igen, så vi går väl se vad de säger.

Har upptäckt att jag trots allt har en massa skrivande i mig. När jag gick in i tillfrisknande var det som att allt mitt skrivande försvann, och jag bara pratade. Och pratade, och pratade. Jag hade så mycket att dela om med andra i tillfrisknande och skrivandet försvann. Fram till dess hade skrivande varit mitt nummer ett. Jag har alltid skrivit. Dagbok, berättelser, betraktelser, brev, dikter, rim, allt möjligt, det var det som var mitt uttryckssätt, men det bara försvann. Nu verkar det emellertid som att det är på väg tillbaka, och det gläder mig oerhört! Jag har så mycket inom mig, som vill komma ut i skrift, och jag har en tanke om att jag ska försöka skriva ca 15 minuter om dagen, för att hålla flödet igång. Kanske kan det bli lite fler blogginlägg? Jag vet att det inte är så många som läser, men jag kan ju göra det för min egen skull, för att hålla processen igång, och för att liksom skriva lite dagbok 🙂

Jag funderar ofta över detta med ”Sugarfree Living”. Hur ska jag förmedla det? Är det ens av intresse hur mina vardagar ser ut? Det finns ju inget märkvärdig med ett sockerfritt liv, egentligen. Det är ju inga stora omvälvande saker, det är bara ett helt vanligt vardagsliv, fast utan socker (för mig i alla fall)…. Undra om det finns någon som vill följa det, och hur håller jag balansen mellan personligt och privat i så fall…. Hmmmm… många tankar!

Oj, ser att klockan tickar iväg! Dagens kvart har nog gått nu 🙂 Ska lämna tillbaka transporten (mocka ur den först! Glöm ej!!), laga lunch (Fläskkotletter och vitkålssallad = måste ta upp purjolök från landet också), släppa ut hönsen och plocka ägg, och sedan skulle jag vilja hämta upp Alvina från skolan med Panter….. Hinner jag allt detta tro?? Det återstår att se!