Självläkning

Nu kör vi!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Solen fortsätter att gassa ute och jag har suttit inne på kontoret i stort sett hela dagen. Det har varit roligt, och mest inspirerande i dag var att få börja biohacking med Sofie! Jag redigerade en film på engelska, som kommer imorgon, tillsammans med Molly och Clarissa om återfall i samband med PMS, och så spelade jag och Sofie in en video med samma tema, som jag hoppas få upp på måndag ☺️ Fullt ös, och superkul!

Ute i den gassande solen har Andreas och hans föräldrar tagit upp potatis. Han odlar och äter, jag skippar dem, men kan ändå känna tillfredsställelse i att ha hemodlade mat på bordet. Och tack vare att mina svärföräldrar alltid tar sig tid att hjälpa oss kunde jag fortsätta mitt jobb på kontoret utan att känna mig hur usel som helst som inte hjälper till ❤️ Mina svärföräldrar har alltid ställt upp för oss på alla sätt och vis, och hade vi inte haft dem vet jag inte hur jag skulle ha klarat småbarnsåren och kunnat genomföra min behandling för sockerberoende. Mina egna föräldrar har också ställt upp i ur och skur, men det är skillnad på att åka 10 mil och knappt 1, för att kunna hjälpa till! Men jag inser ju också att avståndet inte är avgörande, det finns många som har sina svärföräldrar ännu närmare än jag, men inte kan umgås med dem, men så är det alltså inte för mig, och det är jag glad för! ❤️❤️ En av livets gåvor (två om jag ska vara noga!).

Nu är det snart dags att packa in ägg i bilen och åka ner till REKO-ringen i Arvika för leverans, men först vill jag bara dokumentera att jag fått ett mail från Sofie så vi kan börja hacka! Jag ska svara på en massa frågor om min kost, min ”träning”/fysiska aktivitet, kosttillskott, min vardag mm och det ska bli jättespännande! Helt plötsligt är jag i ”andra änden” och är klient, och det är SÅ SKÖNT att få lämna över till någon annan! Ska försöka ta mig tid att börja svara på allt redan ikväll, om det rullar på som det ska under REKO-utlämningen, så att jag är hemma i tid. Vi får väl se om jag vågar dela med mig av mina svagheter här på bloggen!

Dags för biohacking kanske?

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Jag märker allt mer hur känslig jag är. När jag blev sockerfri fick jag massor av hälsofördelar, och jag jag känner mig fortfarande starkare och friskare nu än jag gjorde när jag tog steget in i tillfrisknande, men jag märker att min kropp blir allt känsligare, eller kanske är det jag som kan höra och känna signalerna kroppen ger mig allt tydligare? Oavsett vilket så har jag ju genom åren även tagit återfall, vilket ju gjort att jag fått andra konsekvenser och att symptom som försvunnit kommit tillbaka igen. Dessutom har jag ju starka indikationer på att jag är i förklimakteriet, eller klimakteriet, för det är ju inte menopaus ännu, så det fortsätter ju handla saker i kroppen.

Detta leder mig till att jag vill ta hjälp av en god vän och medresenär som är väldigt duktig på biohacking. Jag är imponerad av hur hon själv prioriterar sin kost och sin träning hela tiden, och mitt mål är iofs inte att leva som hon, men jag vill ha mer kunskap om MIG och kunna använda kosten ännu mer som läkning och stöttning.

För mig är det allra viktigaste att vara drogfri och det är det som är grunden i alltihop. Jag kan inte gå in i en ny besatthet eller äventyra min sockerfrihet, och att kliva in i något sånt här för mig kan vara att balansera på slak lina, men jag känner att det finns så mycket mer kraft i mig än vad som kommer ut, och att jag kan släppa lös den med hjälp av flera olika verktyg, varav biohacking är ett.

Jag ska göra en intervju med min väninna om hormoner och återfall i samband med PMS och vad som händer rent biokemiskt, och hoppas kunna boka in lite coachning med henne på samma gång. Känns att kraften kommer bara av att ta beslutet och ha en riktning 😊 Min tanke är att dokumentera det hela på något sätt, via blogg, Youtube eller på sociala media, så jag hoppas du vill hänga med och se hur det går för mig!

Hur kan jag använda och anpassa min mat för att optimera mitt mående fysiskt och psykiskt? Börjar känna allt mer att det är dags att ta hjälp för Biohacking!

Inflammation

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Sitter i köket vid köksbordet för att skriva några rader. Ute blåser det så det knakar i knutarna, och jag känner mig inte så himla sugen på att gå ut, men hundarna behöver sitt, och hönsen ska matas och äggen plockas.

I morse när Andreas frågade hur det är, började jag gråta. Jag var ute och gick med hundarna igår. En skogspromenad, med mjuka skor, men när jag vaknade förut kunde jag nästan inte sätta fötterna i golvet. Jag blev så himla ledsen, för det har ändå känts som att det blivit bättre nu efter att jag började med antiinflammatoriskt för att läka mina hälsporrar. Men tji fick jag. Det som skrämmer mig mest är tanken på hur jag ska kunna ge hundarna det de behöver om jag inte kan gå. Som tur är har jag ju Oskadis (Islandshästen), så jag kan rida ut och ha hundarna med mig, så jag får väl finslipa den konsten.

Flera jag pratar med, har kontakt med och olika ställen jag läser på, pratar om att det tar lång tid för hälsporrar att läka, och att inflammation behöver kanske upp till 1,5 år innan det läker ut. Men jag läste mina anteckningar från januari 2019, och såg att jag redan då hade ”ont under mina fötter”….. och det har bara blivit värre. Jag har provat stödstrumpor, ”pressur-strumpor”, att tejpa, olika inlägg och har avancerat till att ständigt gå med inneskor, slutat dricka alla former av the (har aldrig druckit kaffe), striktat upp kosten ännu mer, men inget tycks hjälpa. Jag har ju blivit röntgad på ena foten, och det är en konstaterad hälsporre, så jag tycker att det borde läka, men ju längre tid det går, desto ondare får jag, och nu börjar jag känna hopplöshet och hör mig själv låta som århundradets gnällkärring och energivampyr.

Men, vad kan jag göra?? Jo;

  • 1. Fortsätta vara abstinent.
  • 2. Rida eller köra ut och ta med hundarna så de får vad de behöver (och Oskadis och Panter får sitt <3)
  • 3. Be Andreas att städa hos hönsen ett tag framöver (det är tungt jobb med extra belastning på fötterna)
  • 4. Se till att sätta igång och hålla fast vid yogan så att kroppen ”kommer tillbaka”
  • (5. En önskan; simma 2-3 dagar i veckan för att ge kroppen vad den behöver när jag är förhindrad att använda den fullt ut.)

Jag ska även fortsätta läsa Martina Johanssons bok om att läka inflammation, eftersom det är det det handlar om. Trodde att jag åt hälsosamt redan, men har tydligen petat i mig ett och annat som göder inflammation. Troligen allt för mycket nötter. En annan indikation på att jag äter något som jag inte tål är en övervikt på nästan 10 kg, trots att jag inte ätit socker och mjöl på flera år.

Finns säkert mer att göra, men just nu är det här jag vill fortsätta, och i vissa fall börja, för att hålla mina tankar i en positiv riktning.

Känns som att detta blev ett väldigt gnälligt inlägg, och inte mycket till inspiration, men det är här jag befinner mig just nu!

Önskar er alla en fantastisk fortsättning på veckan! Kram ❤

Kan man uppnå lycka genom nöjen?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Häromdagen satt jag och såg på en inspelning av en föreläsning av Dr Robert Lustig, ”Hacking of the American mind”. Den bygger på boken med samma titel som är skriven av nämnde man, och är väldigt informativ, på många olika plan!

Band annat pratar han om dopaminets och serotoninets roller i den biokemiska processen som driver nedreglering och toleransökning i sökandet efter nöjen som kickar igång dopaminsystemet och ger oss snabb tillfredsställelse. Tillfredsställelse som lurar oss att tro att lycka är det samma som glädje.

(Livsmedels)industrin marknadsför ofta sina produkter i termer som lovar att du kan köpa lycka. Bara du har rätt kläder, rätt produkter eller äter en viss sorts mat. Visst vore det bekvämt att kunna köpa ”glädje på burk”?! Produkterna, både de materiella, som kläder, smink, acessoarer, telefoner osv och olika processer/tjänster som att chatta, kolla mejlen, spela, jaga likes osv ger dopaminsystemet en skjuts, och vi känner oss visserligen tillfredsställda just för tillfället. Vårt belöningscentra har fått en dos av den stimulerande signalsubstansen, och vi tror att det vi upplevt är lycka. Men det går över snabbt.

Problemet är bara att om de receptorer som finns i hjärnan, som ska ta emot dopaminet, får ständiga kickar, allt oftare, stängs de av, för att skapa balans. Då måste vi öka på dosen av det som stimulerar för att få samma effekt igen, varpå hjärnan stänger av ytterligare några receptorer för att skapa balans. På det sättet höjer vi dosen, hjärnan stänger ner mer och mer, vilket kallas nedreglering, och vi har fått en toleransökning. Ofta byter vi här till en tyngre drog, eller kanske vi har fått nog och söker hjälp.

Det läskiga är att dopamin också stänger ner receptorerna för serotonin, som är lugnande, och är den aminosyra som får oss att känna äkta lycka och glädje.

Så. Vi köper allt mer produkter, äter allt mer skräpmat, jagar allt mer likes och jagar alla former av NÖJEN, medan vi känner oss allt mer OLYCKLIGA. Den riktiga lyckan hittar vi på helt andra ställen. I samvaro och gemenskap med andra, kommunikation öga mot öga (vilket också aktiverar våra spegelneuroner och övar upp vår empati mm), att laga riktig mat tillsammans med någon, att ge, göra ideellt arbete mm mm.

Dr Lustig ställde upp de två de två orden ”Nöjen” och ”Lycka” bredvid varandra och gjorde det väldigt tydligt att det (trots industrins påståenden) har väldigt olika betydelser, och hittas på helt olika ställen;

NöjenN

  • Är kortlivade
  • Upplevs på utsidan
  • Tar
  • Upplevs på egen hand (eller ”ensam tillsammans med andra”)
  • Uppnås med substanser eller saker
  • Ytterligheter leder till utvecklande av beroende

Lycka

  • Är långlivad
  • Upplevs på insidan
  • Ger
  • Upplevs tillsammans med andra
  • Uppnås inte genom substanser eller saker
  • Kan inte bli beroende av glädje och lycka

När jag ser det så här påminns jag att om lyckan inte finns där ute på nätet eller på något annat ställe än just här, hos mig, inom mig. Jag inser också att jag behöver se till att lyckan och glädjen har god grogrund, och den får jag genom att ta hand om mig själv. Konstigt, hur detta kommer tillbaka till mig på olika sätt, hela tiden. Kanske ligger det något i det?? 😉

Är vikten viktig?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Den frågan tror jag besvaras olika beroende på vem du pratar med, även bland oss som är sockerberoende.

Viktfokus är ju en av de symptom som en sockerberoende visar, och det symptom som väldigt sent, om ens någonsin, försvinner när vi börjar tillfriskna. För mig var det så, att när jag kom i tillfrisknande så var vikten sekundär, och viktnedgång blev en sidovinst när jag blev abstinent och mitt fokus låg på att vara drogfri en dag i taget och att erövra ett tillfrisknande som gjorde mig levande.

En av de saker som gör oss frånvarande för omvärlden när vi är aktiva i vårt beroende är just viktfokus. Jag kunde ägna otroligt mycket tid åt att räkna ut hur många veckor det skulle ta för mig att nå min målvikt om jag hade en genomsnittlig viktnedgång på XX i veckan, och om jag skulle hinna det innan den där festen/det där bröllopet eller innan sommaren eller utlandsresan så jag skulle kunna visa mig i baddräkt. Förutom viktberäkningarna kunde jag drömma om hur snygg jag skulle vara, hur bra jag skulle må, hur fantastiskt mitt liv skulle vara och hur lycklig jag skulle vara hela tiden, bara jag vägde si eller så mycket. Detta gjorde att jag mentalt var frånvarande största delen av tiden, och självföraktet när jag inte nådde mina mål går inte att beskriva.

När jag fick behandling för mitt sockerberoende var allt mitt fokus på strategier för att vara abstinent en dag i taget, och plötsligt insåg jag att jag hade uppnått en hälsosam vikt. Något som förvånade mig däremot var att när jag kände att ”nu räcker det” så bar det inte enligt BMI, som ju är ett av måtten på hälsa som samhället runtomkring använder sig av. Däremot kunde jag drabbas av något som vi ”inom kåren” kallar för tjockångest. För mig yttrade det sig (och yttrar sig fortfarande ibland) som en känsla av att vara väldigt tjock, att magen hänger över byxkanten, byxor och tröja är för trånga, (fast de satt bra på morgonen), och kroppen känns svullen och osmidig. När jag har tjockångest sitter jag och sneglar ner på magen, bylsar till tröjan över midjan när jag sätter mig, eller lägger en kudde eller jackan i knät för att kunna gömma mig bakom något, för att stå ut i min egen kropp. När jag var yngre satte jag mig gärna på händerna för att liksom ”hålla in låren” som jag tyckte blev jättestora när jag satte mig ner. Det tar väldigt mycket energi och fokus att ha den här ångesten och om jag har det nu för tiden är jag helt slut efteråt, och SÅ oerhört tacksam mär ångesten äntligen släpper, vilket det oftast gör för mig om jag får gråta, helst tillsammans med någon som vet vad det handlar om, som en medresenär i programmet.

Ofta när vi kommer i tillfrisknande så blir det tabu att prata vikt och ha viktfokus med andra i tillfrisknande. Gör vi det får vi ofta höra att vi har fel fokus, att vikten är oviktig, att vi är aktiva i sjukdomen när vi pratar vikt osv osv, och vissa kan uppleva detta som ytterligare ett område då de blir skammade och stänger ner den delen av rädsla för att ”vara fel” till och med i tillfrisknande. Men om man läser OA Anonyma Överätares programförklaring så står det bla att ”……man arbetar mot eller upprätthåller en hälsosam kroppsvikt.” Däremot står det inte att ”Den som är 150 cm ska väga si och så, och den som är 160 cm ska väga si och så”. Jag tänker att det faktiskt är så att övervikt är ett ohälsosamt tillstånd, och att vi behöver ha koll på vikten, men min egen erfarenhet och av hundratals klienter visar att om man följer en matplan som fokuserar på bra mat (low carb framför allt), och har fokus på tillfrisknande så kommer man landa på en hälsosam vikt, och kroppen kommer berätta när den inte behöver gå ner mer. Jag tror också att det är viktigt att kunna prata om vikten, även i tillfrisknande. Min erfarenhet är också att kaloriräknande ger en besatthet som skapar ångest i slutändan, och om man har möjlighet att släppa det så är det bättre att fokusera på att vara abstinent.

Så ja, vikten är viktig, ur ett hälsoperspektiv, men inte på något annat sätt. Och det är viktigt att prata vikt, bland annat för att fånga upp besattheter och för att kunna hjälpa varandra släppa rädslor och ha tillit till att kroppen fungerar precis som den ska, bara man låter den göra det och ger den förutsättningar att göra det. Och inte minst för att kunna ta oss ur tjockångest, för det unnar jag ingen!

Så mina tips;

  • Skaffa matplan
  • Följ matplan
  • Fokusera på abstinens
  • Om du vill göra upp målvikt, gör det tillsammans med någon
  • Våga prata vikt!

Och framför allt; ta hand om dig ❤️❤️❤️