Igår drabbades jag av en tanke. Tanken är inte på något sätt ny, men den ramlade ner mellan hjärnan och hjärtat och gav mig insikt om något viktigt, nämligen att det är skillnad på att tillfriskna som man och som kvinna. Naturligtvis blir det generaliserande, men jag tror att flera kan känna igen sig i min erfarenhet.

När jag gick in i tillfrisknande och började min behandling tvingades jag att börja ta utrymme i min familj. Jag ställdes inför det faktum att jag måste ta mig tid att åka på behandlingen, först en intensivkurs då jag var bortrest i fem dagar, och sedan fyra timmar om dagen i 10 veckor. Dessutom gjorde jag stegarbete, hade morgon och kvällsstund, ringde in på telefonmöten och gick på livemöten i närmaste samhälle. Utöver det ringde jag och tog emot flera samtal om dagen från vänner som gjorde samma resa som jag. Det här var ett enormt arbete för mig. Både rent praktiskt, att faktiskt göra allt detta och lära mig integrera alla dessa komponenter i mitt liv, och göra det till mitt, på mitt sätt, men jag stod också inför det för mig oerhörda; att börja säga vad jag behövde och ta emot hjälp och skapa utrymme för MIG, och mina behov. För mig var de en kamp utan dess like att säga till mina barn att ”Nu får ni inte störa mig, jag behöver en halvtimma för mig själv.” eller ”Nu ska jag åka på möte, ni får vara hos farmor under tiden”. Jag har i hela mitt liv riktat in mig på vad andra tycker och tänker om mig, och om det fanns minsta antydan till att jag gjorde något som blev jobbigt för någon annan så avstod jag.

Min upplevelse är att det är så här för många, och framför allt kvinnor. Vi är uppfostrade att ta hand om, visa hänsyn, ställa våra behov åt sidan, lyssna in och ge efter för andras behov. Kanske ligger det ”nedärvt” i vår roll som mamma, eftersom det är vad ett litet barn behöver som nyfödd och ett bra tag framåt, men jag tror också att det är en oönskad ”gåva” vi får av samhället. Att som kvinna börja ta utrymme, uttrycka behov, göra annorlunda, ta plats och förändras är inte helt självklart, och på något sätt verkar det vara ännu svårare för många som har just mat/socker som utlopp i sjukdomen. Vi har till och med valt en drog som inte tar plats på kartan som drog. En drog som vi kan anpassa till familjen och böja efter deras önskningar.

När jag fick insikten om detta var jag (så klart 😉 ) tvungen att ”testa min teori och min verklighet” tillsammans med en erfaren medresenär, som jobbat inom området i många år, och hon bekräftade min teori. Män gör inte sitt tillfrisknande så krångligt. De har utrymme, och är vana att fylla det. De behöver oftast inte böja sig runt barn, partner, jobb, företaget Familjen/Hemmet och samhället har en annan syn på att hjälpa och lyfta fram en man. Kvinnor å andra sidan har svårt att be om hjälp, de har svårare förnekelse, de vill prova alla olika sätt själva först, innan de kan släppa förnekelsen och kapitulera, be om och ta emot hjälp och börja ta utrymme att tillfriskna.

Naturligtvis inser jag att alla inte har det på det här sättet och att många män, och framförallt de som har mat/socker som huvuddrog, har samma demoner att slåss med, men jag hävdar ändå att samhället är tuffare mot oss kvinnor på olika sätt.

På min resa i tillfrisknande har detta varit en av de största bitarna att handskas med, och en av de bitar jag haft starkast förnekelse omkring. Jag har fixat, funnits till, tröstat, ställt upp, planerat, arrangerat, varit stark, huggit i, hållit om och på alla sätt försökt finnas till för min familj samtidigt som mitt tillfrisknande har behövt ett stort utrymme. Det var tufft att fortsätt gå på möten, ringa samtal, ta tid för morgon och kvällsreflektion mm när jag fick höra att det tog en massa tid, att jag försummade barnen och min man, och fick frågan hur länge jag skulle fortsätta med ”det här”. Men jag gjorde det. jag fortsatte, och bit för bit släppte min skam för att ta utrymme och uttrycka behov. Jag fortsatte och min man fick en ny hustru, eller kanske fick han verkligen träffa MIG för första gången? Jag fortsatte och barnen fick en mamma med bättre självkänsla, mer närvaro och samvaro, och en mamma som kunde ta mer plats och visa att det är ok.

Fortfarande upplever jag att det är denna bit som är den svåraste. Efter 12 år är allt det andra; möten, telefonsamtal, stegarbete (för egen del och tillsammans med sponsieer), morgon och kvällsstund mm, integrerat i mitt liv. Jag har det med mig i vardagen och ibland anpassar jag mig efter programmet, men oftast anpassar jag programmet efter mig ❤ Men, det svåraste för mig är att hålla kvar vid rutiner och göra mitt jobb (som ju faktiskt är att ta min ordinerade medicin) när barn och man uttrycker att de behöver hjälp eller har behov av mig på andra sätt. Att sätta mitt tillfrisknande först, för att kunna vara en närvarande, varm, äkta person är nog det jag upplever vara den knepigaste biten. Det är så lätt att följa gamla mönster och sätta sig själv åt sidan, och för mig spiller det över på andra områden och ställer sig i vägen för min personliga utveckling inom till exempel yrkeslivet och karriär. Men, första steget är att SE och ta till sig vad som finns framför mig, för utan insikten ända ner i hjärtat håller Förnekelsen mig fast.

Så, det är ”bara” att göra annorlunda 😀