När jag började lära mig om sjukdomen beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, tog det ett bra tag innan det sjönk in i mig att jag har en sjukdom. För mig var det ett paradigmskifte att gå från tanken om mig själv som en lat, viljelös människa utan kraft att stå emot sug (vilket jag trodde alla människor hade) till insikten om att alla människor inte har detta sug, och anledningen till att jag har det är att jag har en sjukdom, och att just min sjukdomsbild gör att jag är maktlös inför vissa livsmedel och sätt att äta.

Jag fick också lära mig att sjukdomen är progressiv, den blir alltså allt värre ju längre tiden går (och den följer en del mönster), den är primär (orsakas alltså inte av brist på kärlek, mobbning eller dålig uppväxt), den är recidiverande (går i skov, oavsett om vi jobbar med vårt tillfrisknande), den är dödlig (oavsett utlopp), den är kronisk (livslång) och den är behandlingsbar! ❤️

Just nu tänkte jag dröja lite vid det faktum att sjukdomen är kronisk. Det innebär att jag ska leva med den här sjukdomen resten av livet. Det innebär också att jag behöver tänka mig ett livslångt tillfrisknande. Men det räcker med att ta en dag i taget!

Med tanke på att min sjukdom går i skov, så kommer det komma perioder i mitt tillfrisknande då det är riktigt tungt och tufft, även om jag är i tillfrisknande. Har jag då inga verktyg utöver en matplan, så kommer jag sannolikt att ta återfall. Därför är det otroligt viktigt att redan i primär behandling, eller då jag kommer till programmet eller går min första kurs, lär mig om vilka mina risksituationer och återfalls-signaler är. Det är också viktigt att veta, att dessa kommer förändras i takt med att jag tillfrisknar och utvecklas, precis som min matplan, min biokemiska reparation, och min tillfrisknandeplan för övrigt. Alla dessa är levande dokument och ska uppdateras hela tiden eftersom vi har en sjukdom som fortsätter utvecklas också!

Ibland möter jag klienter som är förtvivlade över att ha tagit återfall och slår på sig själva för att de inte klarar av att få en längre tids abstinens. Att de ”klarar sig ett tag efter att de gått kursen” men sedan faller dit igen. Så går de en annan kurs, eller hittar något annat som fördjupar tillfrisknandet, klarar det ett tag, men hamnar i återfall igen. Om man tänker sig arbetet med tillfrisknandet som att ro en eka motströms, kan man lätt tänka sig vad som händer om man slutar ro; ekan kommer sakta in, stå stilla, och sedan börja glida tillbaka med strömmen. Precis på samma sätt är det med vårt tillfrisknande. Vi måste fortsätta ro, för att ta oss framåt. Kan det vara så att vi glömt ro ett tag, när vi tar återfall, eller att vi vilat för länge mellan årtagen?

Om ditt primära utlopp i sjukdomen är alkohol eller tyngre droger, kan du gå till socialen och be om hjälp och få en primärbehandling för ditt beroende. Du kan också gå till socialen och säga att du känner dig ostadig i tillfrisknandet och är rädd att ta återfall, och få en preventiv återfallsbehandling, eller en återfallsbehandling om du varit i återfall. Men. Om ditt primära utlopp är socker, kolhydrater, överätande mm, då får du bekosta din behandling själv i de allra flesta fall, och på egen hand lista ut om/när det behövs. Det är också det svåraste utloppet att behandla. Vi lever alltså med

1. det utlopp som är svårast att behandla,
2. vi får (i de flesta fall) bekosta all behandling själva,
3. samhället talar om för oss att vi inte har en sjukdom utan en svag karaktär,
4. vi känner skuld och skam över att gå kurs efter kurs och ändå inte ”få till det”,
5. samtidigt som vår sjukdom talar om för oss att vi inte är sjuka och bygger muskler på gymet (listig, falsk, stark och tålmodig) medan vi tillfrisknar……ja, det låter ju inte som att vi har medvind precis 😉

Med tanke på att vår sjukdom dessutom är kronisk, dvs vi ska leva med den resten av livet tycker jag att det är ett utmärkt sätt att fördjupa sin kunskap om och sin förståelse för sjukdomen genom att (med grunden lagd genom att göra och leva i stegen) gå kurser och utbildningar, läsa böcker, åka på konvent, kolla på föreläsningar osv osv. Det är ju det som är att ro! Egentligen ska det vara så att vi fortsätter ”behandla oss” resten av livet. Att vidareutveckla vår tillfrisknandeplan, och titta på om och/eller vad som behövs förändras, utvecklas eller fördjupas, borde vara en självklarhet! Det måste inte vara kostsamt heller; att läsa ”rätt” bok och dela med en vän i tillfrisknande kan ta dig många årtag framåt! Att åka på konvent, titta på en föreläsning på youtube eller live, det finns många olika sätt att ta sig fram på resan, och ta med dig det detta på färden; du behöver jobba på ett livslångt tillfrisknande. Och, kanske viktigast av allt; även om vi gör det hela livet, så räcker det att göra det en dag i taget ❤️❤️

Sitter här och funderar över mod och kärlek. Jag har återigen slagits av att jag inte har tillit till att andra människor älskar mig, och jag undra verkligen hur jag kan göra för att börja lite på det. Jag vet att det alltid har legat djupt inom mig, tvivlet på att vara älskad, även om mina föräldrar har sagt det ofta och givit mig kramar och öst över mig kärlek på det sätt de har kunnat. Ibland tänker jag att det är som att vi har talat olika språk, jag och mina föräldrar; det har älskat mig på ett språk jag inte förstår, liksom.

När jag var liten drev jag mina föräldrar och morföräldrar till hysteri genom att gömma mig på olika ställen där jag kunde sitta och titta på dem när de sprang och letade efter mig. Tror att det först var en tillfredsställelse i att se dem leta och sedan allt mer skräckblandad förtjusning när jag såg dem bli allt räddare och inse att det kommer bli skäll när de väl hittar mig, eller jag ger mig till känna. På nåt sätt var det en koll på om de skulle bry sig om att leta, om de la märke till att jag var borta och om de brydde sig. Rent intellektuellt har jag alltid vetat att jag är älskad, men det är som att känslan inte har fallit ända ner i hjärtat.

Dessa mönster har jag tagit med mig genom livet och ser att det påverkar ALLA mina relationer. Jag har törstat efter uppmärksamhet och bekräftelse, och det har gjort att jag fler gånger nöjt mig med vänskapsrelationer där väninnor inte brytt sig om att hålla kontakten eller att det varit en envägs kommunikation (endera bara från mig, eller bara från den andra), eller så jag har ursäktat beteenden som att bli anklagad för att vara orsak till någons anorexi, att inte komma till bokade möten eller utebli från aktiviteter vi planerat tillsammans. Jag har sagt till mig själv att jag får acceptera personen som den är och vara nöjd med att få ha dessa som vänner.

I kärleksrelationer har det fått till följd att jag sårat flera personer för att jag kastat mig in inrelationer där jag ”tog” kärlek för att den fanns, utan att reflektera över om JAG ville. Jag bara tog emot där det fanns, och insåg sedan (efter två veckor) att JAG inte var kär, och slingrade mig ur relationen på ett fegt och oärligt sätt genom att skriva otydliga brev eller bara ignorera personen i fråga. Jag har försökt gottgöra dessa personen i mitt stegarbete, och fått ta emot förlåtelse, men jag känner nu, när det kommer upp på nytt, att det gör mig ledsen, och faktiskt ont om mig själv.

Jag ser att jag tyvärr har kvar samma mönster i vissa vänskapsrelationer, och att jag fortfarande tvivlar på att jag är älskad. Att tillfriskna är i sanning som att skala en lök, lager efter lager, och jag vet aldrig vad som kommer härnäst. Jag trodde jag var färdig med just den här delen, men så var tydligen inte fallet….. Nehej, då tar jag väl ett lager till då!

Men för att ”skala löken” krävs det mod, tänker jag. Förr tänkte jag mig att mod bara var att göra stora, hårda utmaningar, men har insett att för mig är mod att leva i tillfrisknande, och att varje dag försöka leva i min sanning, oavsett om andra inte tycker som jag. Att inte vara en kappvändare, att stå upp för mina värderingar, att våga visa mitt sanna jag, är för mig det yttersta sättet att vara modig på, för för mig handlar det om att få existera, att ta min plats i livet och verkligen känna att jag är i min fulla rätt till min plats i Universum.

Jag inser också att när jag delar med mig av mig själv, berättar mig själv, så behöver jag göra det tillsammans med människor som kan ta emot det. I 12-stegsgemenskapen finner jag andra som vill leva modigt, som vill växa och visa vilka de är, och det ger mig mod att fortsätta skala löken, och i förlängningen gör det att jag får fortsätta växa, och hitta nya lager, och modet blir ett sätt att leva. Att få leva i mina relationer med mod, kärlek och integritet har fått mig växa till en helt ny människa. Visserligen tittar gamla mönster fram, ofta triggat av olika rädslor, men jag vet att så länge jag går den här vägen, har jag inget att vara rädd för ❤️❤️

Önskar er alla ett Gott Nytt År, där du, om du vill, får leva i mod och kärlek och fortsätta skala löken!

Håller på att läsa Göran Larssons bok ”Rötter och vingar”, och insikterna faller djupt ner i mig. Läs mer om Göran på www.kopparormen.se

Göran beskriver hur vi som barn kan utveckla ett ”Nödjag” om det är så att vi upplever att vårt eget Jag inte kan tas emot och bli älskat av de vi har omkring oss. Detta väcker massor av tankar hos mig, och jag har dragit mig för att skriva om detta, men jag måste få sätta ord på mina tankar.

Först och främst inser jag att jag själv hade/har ett Nödjag som aktiveras och tar över utan att jag ens vet det, eller har varit medveten om det. Min ”förmåga” att anpassa mig har varit en fantastisk gåva, men också något som tagit över en stor del av min personlighet och gjort att jag till varje pris velat vara alla till lags för att kunna bli älskad, omtyckt och bekräftad. Det har gjort att jag levt ett oärligt liv, inte visat vem jag är, och varit livrädd för att någon ska upptäcka vem jag verkligen är innerst inne, eftersom den personen tydligen inte går att älska. Jag hade förstått att det var kopplat till skammen som jag lärt mig massor om i nämnde författares bok ”Skamfilad”, men här kom jag ytterligare ett lager längre in och fick ännu djupare förståelse för de mekanismer som styrt min beroendepersonlighet.

Anledningen till att jag dragit mig för att skriva om detta är att jag är så otroligt medveten om att mina föräldrar älskar och älskat mig genom hela mitt liv, och jag vill inte påskina att de medvetet gjort något för att skada eller såra mig. Men faktum kvarstår, att jag i många år presenterat ett Nödjag, för att få bekräftelse och känna mig uppskattad och älskad. Jag var ett känsligt barn, som redan som lite ställde in mig på att ta hand om andra och se till att de mådde bra och fick vad de behövde. Jag har alltid fått höra att jag är ”Duktig” och vetat att Duktiga Annica får vara med , är uppskattad, accepterad och någon människor gärna vill träffa eftersom hon är hjälpsam, kravlös, reder sig själv, ställer upp och är allmänt anpassningsbar.

I skenet av boken jag läser kommer Bitten Jonssons uttryck om att ”Anpassa sig till döds” i en helt ny dager. Det var det jag höll på att göra. Med maten och sockret till hjälp för att dölja det jag inte ville och kunde möta. Min kunskap om att beroendesjukdomen är en primär, fysisk sjukdom får mig ibland att glömma att den, förutom fysiskt, även påverkar mig psykiskt, andligt och socialt, hur komplex sjukdomen är och hur den nästlar sig in på alla områden av mitt liv.

Min förmåga att anpassa mig, och det faktum att jag utvecklat och levde utifrån mitt Nödjag, har gjort att jag med full övertygelse har gjort andras sanningar till mina egna. Den har gjort att jag med enormt engagemang startat upp projekt efter projekt, och ”tröttnat” efter ett tag. Visst är det så att jag är en projektstartare, det är en del av min personlighet, men det är just en ”startade” jag är, inte en uthållig genomförbare. I skenet av det är det befängt att starta upp en långsiktigt mjölkproduktion, anmäla sig som familjehem, sätta sig som klassförälder eller påbörja en utbildning på fem-sex år. Dels för att jag i många av fallen, helt omedvetet, gjort andras önskningar till mina egna, och dels för att min, omedvetna, önskan att vara älskad, sedd, bekräftad och accepterad fått mig (mitt Nödjag) att ”go bananas” och faktiskt varit väldigt oärlig mot mina nära och kära. Det är också väldigt svårt att förklara för någon, när man ”tröttnat”, varför man inte kan fortsätta, trots det enorma engagemang man lagt ner, eftersom jag inte ens varit medveten om att det är mitt Nödjag som agerat ut, ännu en gång.

En av de svåraste saker jag möter i mitt tillfrisknande är att vara kvar i min personlighet. Att tillåta mig själv vara en uppstartade, och att våga lita på att jag blir älskad som den jag är. Att våga vara ärlig med vem jag är, till och med mot min man och mina barn, har varit ett tufft jobb, men är så värt det ❤️ Idag är jag den jag är. Mitt Nödjag går ibland in och försöker (och lyckas då och då) ta över helt, men nu för tiden kan jag hämta tillbaka och våga tala om vad den riktiga Annica vill, behöver, tycker och tänker.

Jag är så tacksam för alla mina medresenärer som, när jag vågat tala om vem jag är, tycker och tänker, stått kvar och bara öst kärlek och bekräftelse över mig. Det har gjort att jag kunnat ta emot kärlek och bekräftelse även från andra, på det sätt de kunnat ge. För mig är det att anpassa mig på ett sunt sätt. Att kunna se andras behov, utan att agera på det och hjälpa till i all oändlighet, är en förmåga som jag fortfarande jobbar på att utveckla, och som går bra i varierande utsträckning 😊 ofta beroende på dagsform.

Så, har ni inte läst boken (eller böckerna), är det ett hett tips för att få ytterligare en pusselbit i tillfrisknandepusslet! Tack Göran, för att du lyfter detta viktiga, och belyser ett ämne som för mig varit en blind fläck!