Lyxigt med sovmorgon ❤ Sov ända till klockan 6, och vaknade till innan klockan. Hade som vanligt dåligt samvete över att inte gå ut och göra frukost till kalvarna när jag vet hur Andreas sliter, men det var SKÖÖÖNT att få sova lite. Jag märker att jag skulle behöva sova middag när jag är uppe strax före 5, men det hinns liksom aldrig med. Jag vill ha som mål framåt att ha mer närvaro och samvaro i livet. Det finns så mycket att göra på gården att jag glömmer bort hur lyckligt lottade jag är som har möjlighet att leva som vi gör. Idag tänkte jag inviga min superlyxiga hushållsassistent och göra broccolisoppa som övriga familjen kan få till lunch. Doppspadet som är kvar får bli en bra bas (toppenförslag från min goa svärmor <3), men antagligen kan det finnas lite gluten kvar i det efter doppet på julafton, så jag hoppar över den och gör mig något gott med fetaost, är planen. Har redan gjort taberas på revbensspjällen till frukost, tillsammans med en kopp the och messa kokosolja, så nu står jag mig ett tag.
Ska alldeles strax väcka brorsonen och tala om att han trots allt inte får följa med ut när vi ska lasta djur. Det är -16 C ute, och att stå och titta på i den kylan är inte nyttigt. Jag tände i pannan efter att jag get hästarna frukost i morse, och de här dagarna känns det som att jag aldrig får upp temperaturen i huset. Fyra kärror ved drog jag in igår, och de lär försvinna i ett huj i den här kylan! Tur att vi passade på att vara ute och grilla och elda igår, och att jag la ett varmt täcke på Oskadis (islandshästen) igår kväll. Hon gillar kylan, men det verkar bli för kallt för henne nu. Hon prioriterar att hålla värmen istället för att äta om hon inte har täcke, och det är inte bra. Jag behöver inse att när värmen kommer tillbaka i vår och hennes exem börjar blossa upp igen är det dags att låta henne vandra över regnbågsbron. Jag har sagt det i flera år nu, men nu är det dags. Jag kan inte behålla henne och känna att jag tar ansvar som djurägare längre. Hon har givit både mig och flera andra massa kärlek och fina upplevelser, så jag behöver visa henne den omsorgen och tacka för fina år. Men det ligger längre fram i tiden. Just u ska jag ta hand om henne på bästa sätt så att hon får en fin sista tid, lilla tanten ❤
Om inte kylan säter stopp för det fick jag förslag på en skogstur av äldsta dottern, så jag tar med det i planerna för dagen. Har även en vag tanke om att göra marschaller, men vi får se om tiden räcker till 🙂
Nu ska jag i alla fall lägga i pannan, och se hur första delen av dagen kan läggas upp på bästa sätt för oss alla!
Sommaren verkar ha släppt greppet om gården och hösten har gjort storstilad entré med kallare luft och plötsligt känns det lite stressigt att hinna med allt som ska ombesörjas innan vintern tar över. Blommor ska tas om hand, djur stallas in, honung ska lungas och bina ska matas medan kvällarna blir mörka och gryningen låter vänta på sig ända fram till efter klockan 6.
Visst är det mysigt att tända ljus och boa in sig, men personligen får jag lite obehagskänslor när ljuset försvinner om kvällarna. Jag tycker om att vi har årstider, men vintern, och framför allt januari och februari, är månader som jag bara ”måste ta mig igenom” för att jag inte har något annat val. Så länge det är ljust är det inga problem att stiga upp strax före fem på morgonen, men i takt med att mörkret tar över, desto tuffare blir det. Dessutom känns soffhörnet med hundarna i knät, en kopp the och en bok mer frestande än att hålla på ute om kvällarna just nu än att hålla på ute 😅
Jag påminner mig om att vi har mycket att vara tacksamma över! Att vi har möjlighet att leva det liv vi lever och för det vi håller på att utveckla framåt med ny ladugård och annat spännande som är på gång! Jag har ju även förmånen att kunna vara hemma både när barnen går till skolan och när de kommer hem, även om det just nu kanske uppskattas lika mycket som när de var yngre. Svårt att fatta att yngsta barnet fyller 12 i december, eftersom jag själv och Andreas fortfarande inte är äldre än 25 😜
Dagen idag startade jag upp med att skotta ur ett par kalvboxar och göra rent hos ankor och ”finhöns” här uppe vid boningshuset. Ska försöka hinna med en kortare hundpromenad tillsammans med vår islandshäst, Oskadis, innan det är dags för lunch och några timmar på kontoret. sedan siktar vi på en tur till den fantastiska lanthandeln vi har för att fylla på i kyl och skafferi som tycks gapa tomma hela tiden, och kvällen blir nog vigd åt stallet och en ridtur om tiden tillåter.
Nåja. Livet fortsätter och dagarna flyger fram. Med närvaro i stunden kommer mars snart att stå för dörren igen, och varje dag fram till dess har jag möjlighet att njuta av livet på vår gård. Jag är så otroligt lyckligt lottad!
Jösses så fort den här sommaren har gått! Den har varit…… paradoxal….. Jag har på ett sätt njutit fullt ut och uppskattat allt det vi har här på gården, med familjen så samlad det går här hemma, alla djuren, två nya hästar, odlingarna, närheten till naturen, och det faktum att vi faktiskt har UMGÅTTS en del med vänner nu på sensommaren och hösten, vilket inte ens hört till vanligheterna innan corona 😜
Det största som hänt är väl egentligen att bygget av den nya ladugården dragit igång på allvar. från ena dagen till den andra fick vi flytta på hönsgården, marken jämnades, och förbereddes, och nu håller grunden på att läggas och byggas. Det känns helt overkligt! Så underligt att tänka sig att vi efter nyår, innan nästa sommar ska ha en robotladugård till våra kor.
Under vintern och våren har jag startat upp och hunnit avsluta ett samarbete med Sockerskolan som varit både lärorikt och utvecklande och hjälpt mig fatta det, för mig stora beslutet, att inte jobba direkt med klienter mer. Efter att det beslutet togs har jag liksom backat och vilat lite, men ändå hängt kvar i utkanten av fältet med professionella och påmint mig om var jag kommer ifrån och funderat över om det finns en annan plats för mig för att fortsätta sprida budskapet om att sockerberoende finns och att det finns hjälp att få.
Nästa stora steg har varit att avsluta samarbetet med ett förlag som inte levde upp till en rejäl summa pengar jag betalde dem för att få hjälp med redigering och tryck av min bok, och anlita ett annat förlag, som kanske inte har exakt samma tjänster, men som kommer göra att min bok förhoppningsvis kommer tryckas inom en inte allt för avlägsen framtid. Lite läskigt, och väldigt spännande!! Senast idag skickade jag in bilderna som ska vara på omslaget till boken, och baksidestexten till den samma. Det känns också heeelt overkligt. I mailet jag fick som bekräftelse avrådde de mig från att sätta datum för releaseparty, så jag måste tyvärr meddela att det inte blir nåt 🤣
Några av bilderna som jag skickat in för omslaget. Fotograf: Elin Strandberg
Samtidigt som allt har varit bra på ett plan, har jag slitit på det mentala planet. Det har varit massor av processer igång både i mig, och omkring mig. Att avsluta och starta upp samarbeten, hitta en ny plats i livet, backa, omformatera och ta omtag samtidigt som en ska finnas till för barnen, maken och andra i omgivningen på olika sätt kan vara väldigt tungt och slitigt i perioder. Tur att det bara är just perioder……
Jag är oftast uppe ca 04.45 varje dag i veckan, och i säng ca 22, och däremellan är livet fullt av liv, så att säga ❤ Så livet är paradoxalt, och fortsätter vara det. Slitigt, fantastiskt, jobbigt, härligt och gör att jag ofta känner mig tacksam. Tacksam för livet, för min egen utveckling, för mitt mod, för alla som stöttar mig, för vårt hem, för våra hästar, för våra hundar, för alla andra djur, för familjen, barnen, min man, och vår möjlighet att leva det liv vi lever. Det är inte alla förunnat.
Avslutar kvällens filosoferande med lite bilder från livet på gården för att verkligen grunda mig i allt jag har att vara tacksam över <3<3
Livet! De där dagarna som är fyllda av gåvor. Både stora och små!
Har just kommit in från stallet. Vår hovis var här idag, och även om han var helt svettig efter hårt och tungt jobb så stod jag bredvid och blev genomkyld, så nu har jag ätit lunch och krupit upp i fåtöljen för att skriva lite innan jag har en inspelning med Molly (Painschab) och Clarissa (Kennedy) för YouTube i eftermiddag. Tanken är att vi ska prata 12-steg, vilket alltid är lika roligt. Min tanke är att vi ska reflektera lite över vad det är som gör att 12-steg hjälper så många att tillfriskna från beroendesjukdomen. Jag själv hade inte klarat mig utan 12-steg, men jag ser att många av mina kollegor i USA, Canada och andra ställen i världen menar att det finns många olika sätt att tillfriskna, vilket jag hade tycket var oerhört skrämmande förr, men något jag tycker är väldigt spännande idag.
Däremot är det en sak alla verkar ha gemensamt när vi träffas och nätverkar, och det är, oavsett vägen dit, är det avhållsamhet från drogen som är nyckeln. För vissa funkar det att trappa ner, medan andra behöver ”go cold turkey” (ta bort drogen helt på en gång). Oavsett vilket så är inte måttlighet (att kunna äta lite då och då) ett alternativ.
Ni som följer mig vet att jag genom åren har haft svårt att koppla samman mina två ”ben”; detta att jag är både bonde och beroendeterapeut. Till att börja med var det oerhört mycket skam att tala om att många av oss sockerberoende inte tål att äta mjölkprodukter (utom smör) , och sedan gå ut i lagården och mjölka, och veta att det är det som håller vår familj försörjd till största delen. Sedan insåg jag att vår mjölkproduktion bidrar till så otroligt mycket mer än bara mjölk, och kunde släppa skammen. Likadant var det med biodlingen. När jag kunde se all nytta bina gör kunde jag lägga skammen åt sidan. Livet är inte svart eller vitt. Bara i ett avseende för mig: sockerfriheten.
Jag har också haft svårt att hitta riktning i mitt företag. Mitt ”Annicas InSpira” har ju flera olika riktningar och jag delar om både sockerberoende, biohacking, sockerfria barn och berättar om andra behandlare. Den senare tiden har ”Sugarfree Living” blivit mer mitt signum, men jag har även där gjort upp mentala hinder och tänkt ”Det är väl inget att dela och berätta om, ett sockerfritt liv”, men ju mer jag har tänkt på det desto mer inser jag att för mig var det en omöjlighet, att leva ens en dag sockerfri. Kanske kan jag bidra med hopp och inspiration genom att dela med mig av min vardag och livet här på gården, som ju är ett sockerfritt liv. Bara för att det inte är en kamp för mig längre, så har det ju inte alltid varit så, och jag tror att det hade varit en hjälp för mig att få ta del av någon som gått före när jag började min resa. Hoppas det kan hjälpa någon annan.
På något sätt känns det som att det kan vara ett sätt att väva samman mina två världar. Mitt liv på gården, och hur viktigt vårt jobb som lantbrukare är samtidigt som jag kan få sprida kunskapen om sockerberoende och visa att det går att leva ett sockerfritt liv. Det bästa av två världar 😊
Ni vet det där om att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör? Jag fick ytterligare ett bevis på att det stämmer igår kväll när jag satte mig ner för att reflektera över dagen som varit. Eftersom yngsta dottern (11 år) haft skärm allt för mycket en tid hade jag beslutat att det bara var 2 timmar skärmtid som gällde igår, så hon fick hålla kontakten med sina vänner, uppdatera hamsterkontot på tictoc eftersom hon fått en ny, och göra lite annat i cyberspace som är viktigt för barn i den åldern idag, men sedan fick det vara färdigt. Så när klockan var åtta och jag kröp upp i min fåtölj för att reflektera fick jag helt oväntat sällskap av henne.
Hon meddelade att hon också vill skriva och reflektera, så hon fick en skrivbok och jag berättade lite om hur jag brukar göra, och vips så hade vi pratat om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, att det är viktigt att se att vi har ett värde även om vi bara ligger och petar navelludd, och att det är viktigt att vara stolt över de bra egenskaper vi faktiskt har, och bekräfta dem. Jag fick läsa vad hon skrivit när vi var klara, och det går inte att beskriva känslan av stolthet och glädje jag kände när jag läste det hon skrivit.
Under dagen hade jag lyssnat på Mia Törnbloms podd ”Sårbar och superstark”, och där sa hon som i förbifarten något om att barn idag inte får lära sig vad det egentligen är som händer i en när en blir arg. Att det ofta ligger en rädsla under, och att det finns verktyg att hantera rädslor med.
Hon bekräftade något som jag ofta reflekterar över när jag jobbar med barn och unga, när jag skriver och funderar över hur det ser ut för våra barn idag. De får inte lära sig att ta makt över sitt eget liv genom att reflektera över vad som är deras del (utan att lägga skam och skuld på dem), och ta ansvar för det, och då missar de en stor del av det som faktiskt är självkänsla, något som det är få förunnat att ha mycket av, och som få vet att det går att träna upp!
Jag brukar prata om att jag tycker att det är viktigt att ha Livskunskap på schemat i skolan, för många barn och ungdomar har inte med sig så mycket av den varan hemifrån, men när jag insåg att de har det i många skolor började jag fundera över vad det är de egentligen gör, och vad de får med sig. Många gånger handlar Livskunskapen i skolan om vilket språk de använder till varandra, hur en är en bra kompis, varför det är viktigt att följa vissa regler, och visst är det också bra och viktigt, men var är verktygen som ger kraft att styra sitt eget liv? Var är verktygen att hantera känslor? Var är verktygen att stärka självkänsla och bygga självkärlek och acceptans?
Själv fick jag alltid höra att jag var duktig, att jag var bra på att GÖRA, och jag har alltid jagat bekräftelse genom att göra. Göra mycket, göra rätt, göra som andra vill, göra lika, göra olika, göra andra glada…… i all oändlighet. Men jag visste inte hur jag skulle kunna känna mig värdefull utan att prestera. Det hade sjukdomen tagit i från mig redan när jag var barn.
Visserligen är det så att barn gör som vi vuxna gör, men det finns ju också en möjlighet för skolan att skicka med verktyg som en förälder inte kan eller har. Jag hade inte andra verktyg för att bygga självkänsla än de jag fick i programmet när mina äldsta barn var små, men jag försökte så gott jag kunde att bygga min egen självkänsla, och att bygga deras genom att på kvällen innan de la sig, fråga vad de var glada och tacksamma över, och vad de tyckte om hos sig själva. När vi duschade och badade tillsammans hittade jag på att ge tacksamhet till kroppen med att säga saker som ”Jag är glad att min mage tar hand om all mat jag äter” eller ”Jag tycker mina ögon är fina” eller ”Så härligt att mina ben kan springa!” och jag hoppas att jag skickade med lite verktyg till självkärlek.
Ju längre in i tillfrisknande jag kommit desto mer självkänsla har jag fått, och eftersom det är färskvara behöver jag fortsätta arbeta med mig själv, ungefär som att jag behöver träna mina fysiska muskler för att hålla mig stark, och jag ser att min yngsta dotter, som inte levde när jag var aktiv i sjukdomen fått andra och fler verktyg med sig, helt enkelt för att jag lever på ett annat sätt.
Det kan göra lite ont att jag inte kunde ge det till mina äldsta barn på samma sätt, men något måste jag har gjort rätt, för de är två fantastiska unga människor med varma, starka personligheter, stora hjärtan, massa empati och engagemang på olika områden ❤️
Ofta hör jag att vi bara kan ge våra barn självkänsla genom att bygga vår egen, och jag tänker att det är sant, för jag kan inte ge bort det jag inte har. Men, om någon annan än jag har självkänsla och verktyg att bygga den, så kan ju den personen visa, det behöver ju inte vara kört bara för rattjag som förälder inte fåt med allt i ryggsäcken eller hunnit upptäcka alla verktyg.
Jag tror att något av det jag skickat med mina barn genom att tillfriskna är att det är okej att ta hand om sig själv, att ta tid för reflektion (inventering som jag säger), för samtal, för möten osv. Jag tyckte det var något av det svåraste i början, att tala om för mina barn att mitt tillfrisknande fick gå före dem vissa gånger eller stunder, men nu, på andra sidan och med facit i hand, så tror jag att jag gav dem en gåva, och jag hoppas att det är något som de kan ta med sig i livet.
För, det verkar ju faktiskt som att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör! ❤️
Närvaro, samvaro och att vara en förebild är något jag hoppas ha givit till mina barn.
Annica Strandberg-Schmidt 