Medberoende

Viktigt på riktigt, att vara starkskör

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.

Att tillfriskna som kvinna

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Igår drabbades jag av en tanke. Tanken är inte på något sätt ny, men den ramlade ner mellan hjärnan och hjärtat och gav mig insikt om något viktigt, nämligen att det är skillnad på att tillfriskna som man och som kvinna. Naturligtvis blir det generaliserande, men jag tror att flera kan känna igen sig i min erfarenhet.

När jag gick in i tillfrisknande och började min behandling tvingades jag att börja ta utrymme i min familj. Jag ställdes inför det faktum att jag måste ta mig tid att åka på behandlingen, först en intensivkurs då jag var bortrest i fem dagar, och sedan fyra timmar om dagen i 10 veckor. Dessutom gjorde jag stegarbete, hade morgon och kvällsstund, ringde in på telefonmöten och gick på livemöten i närmaste samhälle. Utöver det ringde jag och tog emot flera samtal om dagen från vänner som gjorde samma resa som jag. Det här var ett enormt arbete för mig. Både rent praktiskt, att faktiskt göra allt detta och lära mig integrera alla dessa komponenter i mitt liv, och göra det till mitt, på mitt sätt, men jag stod också inför det för mig oerhörda; att börja säga vad jag behövde och ta emot hjälp och skapa utrymme för MIG, och mina behov. För mig var de en kamp utan dess like att säga till mina barn att ”Nu får ni inte störa mig, jag behöver en halvtimma för mig själv.” eller ”Nu ska jag åka på möte, ni får vara hos farmor under tiden”. Jag har i hela mitt liv riktat in mig på vad andra tycker och tänker om mig, och om det fanns minsta antydan till att jag gjorde något som blev jobbigt för någon annan så avstod jag.

Min upplevelse är att det är så här för många, och framför allt kvinnor. Vi är uppfostrade att ta hand om, visa hänsyn, ställa våra behov åt sidan, lyssna in och ge efter för andras behov. Kanske ligger det ”nedärvt” i vår roll som mamma, eftersom det är vad ett litet barn behöver som nyfödd och ett bra tag framåt, men jag tror också att det är en oönskad ”gåva” vi får av samhället. Att som kvinna börja ta utrymme, uttrycka behov, göra annorlunda, ta plats och förändras är inte helt självklart, och på något sätt verkar det vara ännu svårare för många som har just mat/socker som utlopp i sjukdomen. Vi har till och med valt en drog som inte tar plats på kartan som drog. En drog som vi kan anpassa till familjen och böja efter deras önskningar.

När jag fick insikten om detta var jag (så klart 😉 ) tvungen att ”testa min teori och min verklighet” tillsammans med en erfaren medresenär, som jobbat inom området i många år, och hon bekräftade min teori. Män gör inte sitt tillfrisknande så krångligt. De har utrymme, och är vana att fylla det. De behöver oftast inte böja sig runt barn, partner, jobb, företaget Familjen/Hemmet och samhället har en annan syn på att hjälpa och lyfta fram en man. Kvinnor å andra sidan har svårt att be om hjälp, de har svårare förnekelse, de vill prova alla olika sätt själva först, innan de kan släppa förnekelsen och kapitulera, be om och ta emot hjälp och börja ta utrymme att tillfriskna.

Naturligtvis inser jag att alla inte har det på det här sättet och att många män, och framförallt de som har mat/socker som huvuddrog, har samma demoner att slåss med, men jag hävdar ändå att samhället är tuffare mot oss kvinnor på olika sätt.

På min resa i tillfrisknande har detta varit en av de största bitarna att handskas med, och en av de bitar jag haft starkast förnekelse omkring. Jag har fixat, funnits till, tröstat, ställt upp, planerat, arrangerat, varit stark, huggit i, hållit om och på alla sätt försökt finnas till för min familj samtidigt som mitt tillfrisknande har behövt ett stort utrymme. Det var tufft att fortsätt gå på möten, ringa samtal, ta tid för morgon och kvällsreflektion mm när jag fick höra att det tog en massa tid, att jag försummade barnen och min man, och fick frågan hur länge jag skulle fortsätta med ”det här”. Men jag gjorde det. jag fortsatte, och bit för bit släppte min skam för att ta utrymme och uttrycka behov. Jag fortsatte och min man fick en ny hustru, eller kanske fick han verkligen träffa MIG för första gången? Jag fortsatte och barnen fick en mamma med bättre självkänsla, mer närvaro och samvaro, och en mamma som kunde ta mer plats och visa att det är ok.

Fortfarande upplever jag att det är denna bit som är den svåraste. Efter 12 år är allt det andra; möten, telefonsamtal, stegarbete (för egen del och tillsammans med sponsieer), morgon och kvällsstund mm, integrerat i mitt liv. Jag har det med mig i vardagen och ibland anpassar jag mig efter programmet, men oftast anpassar jag programmet efter mig ❤ Men, det svåraste för mig är att hålla kvar vid rutiner och göra mitt jobb (som ju faktiskt är att ta min ordinerade medicin) när barn och man uttrycker att de behöver hjälp eller har behov av mig på andra sätt. Att sätta mitt tillfrisknande först, för att kunna vara en närvarande, varm, äkta person är nog det jag upplever vara den knepigaste biten. Det är så lätt att följa gamla mönster och sätta sig själv åt sidan, och för mig spiller det över på andra områden och ställer sig i vägen för min personliga utveckling inom till exempel yrkeslivet och karriär. Men, första steget är att SE och ta till sig vad som finns framför mig, för utan insikten ända ner i hjärtat håller Förnekelsen mig fast.

Så, det är ”bara” att göra annorlunda 😀

Sommar….ångest??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När mina äldsta barn var små, var jag aktiv i mitt sockerberoende. Väldigt aktiv. Beroendesjukdomen brukar liknas med att vara gravid, dvs. det går inte vara ”lite gravid”, men det går att vara i första eller nionde månaden. På samma sätt följer sjukdomen en beroendeutvecklingskurva, och jag var i nionde månaden av mitt beroende, så att säga.

När jag blev sockerfri och började min resa i tillfrisknande visade det sig att jag var (är) väldigt känslig för stress, och jag hade inga verktyg att hantera det med. För mig kunde det stressa att vara tvungen att ta beslut på stående fot när barnen frågade om olika saker, det kunde räcka med en fråga om de fick leka med en kompis samma dag så slog min hjärna av sig och jag hörde bara resonemang  mitt huvud som inte alls var till hjälp tex ”Säger jag nej blir hon ledsen” ”Jag vill egentligen inte” ” Jag vill inte ha besök här just nu” ”Tänk om hon inte kommer tycka om mig om jag säger nej” ”Hon kanske blir arg, det är så jobbigt”, och till slut sa jag ja, fast jag inte ville.

Likadant hade jag en obefintlig självkänsla och en otrolig rädsla för att såra mina barn. Jag visste inte hur jag skulle stärka mina barns självkänsla och jag var livrädd att säga till dem att de gjorde fel, för jag trodde att det skulle såra dem och ge dålig självkänsla som följd. När min äldsta dotter lärde sig räkna på fingrarna från ett till fem räknade hon ett-tre-sju-fem- två, och såg glädjestrålande ut, och jag var så rädd att såra henne att jag inte rättade och visade henne hur det skulle vara. Med en sån rädsla och inre otrygghet är det omöjligt att vägleda ett barn och ge självkänsla, och att göra en kostomläggning var inte ens en tanke på den tiden.

Jag minns att många föräldrar på examen i juni kunde säga ”Åh, så härligt! En hel sommar ledigt för barnen!” och jag kände bara en sorts ångest inför 10 veckors press där jag var tvungen att leverera svar jag inte hade och finnas till för barnen när tiden inte fanns. Det vågade jag aldrig säga till någon, förrän jag hörde andra föräldrar i tillfrisknande dela om det, men vilken lättnad när jag vågade sätta ord på det!

Idag, när jag också är i tillfrisknande och har fått massor av verktyg känner jag en enorm tacksamhet att min självkänsla är så otroligt mycket starkare, och att jag fått syna mina rädslor i sömmarna och gått emot dem. Jag kan undra hur det hade hade varit för barnen annars….?

Jag behöver också ha med mig det när jag jobbar med barn och föräldrar; att se vilket berg det kan vara att bestiga att göra en kostomläggning, om självkänslan är obefintlig och rädslorna löper amok i ens inre. Det kan vara svårt nog att göra med självkänslan på plats och koll på sina rädsor!

Det är med stor respekt jag möter föräldrar som kontaktar mig för att få hjälp, och de ungdomar som vill förändra sin kost. Det är vackert och skört att börja ”rensa ogräs”, men så värt det när blommorna slår ut ❤

Förtvivlad förälder

/ Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Jag vet att jag tjatar om att vi ska dela styrka, erfarenhet och hopp med varandra, men ibland så känns det som att förtvivlan äter upp en.

Om jag går in och analyserar min förtvivlan så kan jag se att det finns rädslor, en massa rädslor (som jag kan göra tiondesteg på) och om jag benar i det lite mer så kan jag se att det lönar sig inte alls att vara rädd. Det hjälper inte mig, och det hjälper inte mitt barn.

Men vet ni vad? Jag är rädd i alla fall. Först trodde jag att jag var rädd för vad som kunde hända med mitt/mina barn om de också utvecklade ett sockerberoende och klev vidare in i tyngre droger; spel/skärm, tobak, alkohol och så vidare. Men när jag tänker efter en stund så inser jag att; visst, det är en oerhört skrämmande tanke, det också, fast det som skrämmer mig allra mest är att mitt barn ska behöva uppleva samma förtvivlan, samma bottenlösa svarthet och hopplöshet som jag befann mig i när jag var på botten av mitt beroende. När jag inte vill leva längre, när mina verktyg inte fanns och jag inte visste vart jag kunde vända mig och självföraktet brände hål i själen.

Jag vet inte hur jag ska kunna förhindra att det händer. Kan jag förhindra att det händer? Låg det i mina föräldrars makt att göra det? Kunde de ha hjälpt mig och/eller gjort annorlunda så att jag slapp komma till helvetet? Nej. Det tror jag faktiskt inte.Jag hade min egen resa, och när jag kommit till helvetet var det någon som talade om för mig (och det var ingen av mina föräldrar) att jag kunde komma tillbaka. Jag kunde få börja leva igen, inte bara överleva. Jag tog mod till mig och prövade de olika förslag jag fick på vägen; ta bort socker och mjöl ur kosten, gå på 12-steg möten, arbeta i stegen, hitta andlighet, gör biokemisk reparation. Och steg för steg har jag blivit levande. ”I am a late bloomer” men mina blad vecklas ut, sakta men säkert. I 12 år, drygt, har jag fått hjälp av andra att blomma upp och bli den jag är menad att vara, det fanns en resa för mig, och mitt i min skräck och förtvivlan måste jag lita på att det finns andra som kan hjälpa mitt barn att blomma. Jag kan finnas här bredvid, intill, se på, sätta gränser runt mig själv för att orka och fortsätta tillfriskna, leva i ljuset.

Detta är tankar från mig i en förtvivlad stund. Jag möter så ofta föräldrar i samma sits, som förtvivlar över att de inte kan hjälpa sina barn att erfara smärta, och jag känner så varmt och så mycket med oss föräldrar. Vi behöver varandra. Inte för att kontrollera våra barn i vad de äter, där har vi mindre makt ju äldre de blir, utan för att stötta varandra, hjälpa varandra att komma ihåg vår egen resa, att se till att vi inte blir neddragna i det svarta hålet av förtvivlans djup. För att ge varandra glädje, hopp och ett öra som lyssnar.

Som vanligt när jag öppnar hjärtat och delar med mig av mig, ”berättar mig själv” (som Göran Larsson så vackert beskriver) så tänker jag ”Ingen kommer vilja anlita mig, när de ser hur förtvivlad jag själv är ibland”, men då får det väl vara så då. För mig är detta viktigt, och något jag saknat mycket i min resa i tillfrisknande, andra föräldrar som vill lära sig att LEVA, fastän rädslan ibland är förlamande. Är det någon som är med på resan?