Är du ett vuxet barn?

15 oktober, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

”Vuxet barn?

Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Har du svårt att identifiera känslor?
Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
Involverar du dig i andras problem?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Likställer du sex med intimitet?
Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!

Att ta hand om sig själv, som förälder

26 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!

Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!

I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.

Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.

Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.

I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.

Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.

Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.

Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.

Hur tar jag hand om min egen hälsa?

Hur fyller jag på min energi?

Var finner jag glädje?

Var finner jag inspiration?

Var kan jag sänka garden och bara vara jag?

Var finner jag gemenskap?

Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.

Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.

Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.

Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️

Så, var kan du börja?

Gränser och gränssättning

19 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”

Medberoende

29 januari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

Ber och hotar beroende på ätmönstret.
Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
Gömmer mat.
Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!

Sockerberoende barn och medberoende föräldrar

4 januari, 20194 januari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Att jobba med barn och sockerberoende är nog bland det svåraste som finns. Framför allt för att det inte finns en universell lösning, och för att varje individ har sin unika resa, och varje familj har sin egen sammansättning, sin egen historia och sina egna föreställningar om hur livet ska se ut.

Under de senaste dagarna har jag återigen fått möta beroendesjukdomen i ett tidigt stadium hos en ung flicka, och det påverkar mig lika djupt varje gång.

Flickans mamma berättar att hennes nioåriga lilla tjej kommit till henne och talat om att hon känner sig tjock. Hon säger saker som att ” jag är tjockast i klassen” och ”jag vill vara lika smal som X”, och påpekar att ”hennes lår flyter ut när hon sätter sig ner”….. Det kan inte hjälpas, att jag trots att jag ska vara yrkesmässig berörs så djupt att mitt hjärta värker. Dels för att jag känner igen mig själv som redan som liten flicka brottandes med just de här symptomen, och för att jag inser att den här lilla tjejen redan nu har kompisar som hon jämför sig med, och som jämför sig med henne, på ett osunt, utseendefixerat sätt.

Helst av allt skulle jag bara vilja gömma undan de här små tjejerna från världen och med önsketänk trolla bort den här sjukdomen. Jag inser att jag inte kan ställa diagnosen Beroende nu när de är så unga, men om jag ser på min egen historia, tillsammans med många andra jag mött, både privat i 12-stegsprogrammet, och genom mitt yrke som Beroendeterapeut, så är risken stor för att de här tjejerna vandrar vidare rakt in i klorna på Röda Hund.

Vad gör jag då, om jag som förälder misstänker att mitt barn är sockerberoende? I det här fallet, där flickan så uppenbart är fixerad vid vikt och utseende, försöker jag peppa mamman (som i det här fallet är den förälder som engagerat sig) att;

 Förmedla fokus på att det är hjärnan och kroppen som behöver bra mat, och att vikten är oviktig. Kroppen ska känna sig stark och frisk, och ha lätt att röra på sig!

 Göra en övning som går ut på att benämna de tre saker på sin kropp som flickan tycker mest om, tillsammans med föräldern som föregår med gott exempel.

 Bekräfta barnet i att kroppen verkligen kan kännas stor, osmidig och svullen (även om det inte syns), eftersom 1g kolhydrat binder 3g vätska, och verkligen ger en obehaglig svullnad i kroppen.

 Ta hand om sig själv, dvs se till att hon har kraft att ta hand om sitt barn genom att först och främst ta hand om sitt eget mående så att inte all fokus och energi går åt till att fixa och laga barnet. Ens barn är inte och vill inte vara projekt, de behöver möta en person, oavsett hur de mår, eller vad de väger ❤️

 Lyssna, lyssna, lyssna, och sitt på händerna för att inte springa iväg och fixa om inte barnet ber om hjälp. Ställ frågan ”Vill du att jag lyssnar, eller vill du att jag ska hjälpa dig?”

 Om barnet vill ha hjälp, tänk på vilken hjälp du ger! Det är bättre att lära sitt barn fiska, än att fånga fisken och tillaga den, både bildligt och bokstavligt!

Jag tänker ofta, och reflekterar över att mitt jobb egentligen inte är att ”fixa barnen”, det kan jag faktiskt inte, utan att peppa och stötta föräldrarna så att de kan hjälpa sina barn, eller stå ut med att de inte kan hjälpa sina barn. Det låter kanske grymt, men precis som i Sinnesrobönen, så behöver vi ibland hjälp (framförallt som föräldrar) att se vad vi kan förändra, och vad vi inte kan förändra, och hjälp och stöttning i att modigt fortsätta leva och vara levande, även om våra barn bär på smärta. För min egen del är det min svåraste uppgift som förälder.

Älskade barn, jag kan ge mitt liv för ditt. Jag vill inte se dig lida som jag gjort!

Älskade barn, lyssna på mig! Jag vet vad du går igenom!

Älskade barn, gör som jag säger! Jag har ju lösningen!

Älskade barn, läk min smärta, så slipper du lida.

Älskade barn, jag kan inte se var jag slutar och du börjar, vi är ju ett och samma, du och jag.

Älskade barn, din smärta är min. Men om jag ska kunna leva måste du stå själv.

Älskade barn, jag är rädd, men jag finns här nära dig!

Älskade barn, jag växer med dig och vi lever tillsammans!

Älskade barn, du är din egen och jag är min. Nu kan vi leva på riktigt. Oavsett hur det går.