En liten notis innan jag berättar för er om mitt senaste paniktåg: Ni har väl inte missat att jag börjat samarbeta med Sockerskolan? Alla mina klientkontakter går via dem nu, men ni når mig via uppgifterna här på sidan också ☺️

I och med att det händer mycket på alla fronter, som det ju gör för de flesta, får jag också möjlighet att reflektera lite hur jag prioriterat och vill fortsätta prioritera. Min allra första prioritet är mitt tillfrisknande, min sockerfrihet, och sedan familjen och de djur jag har ansvar för, men vad som kommer sedan på listan är inte alltid lätt att välja…. Dessutom behöver jag ju sortera i vilken ordning det ska göras under dagen, oavsett var de står på listan. Djuren behöver ju ses om innan jag börjar jobba, men jobbet är ju grunden för att jag ens ska ha mat till mina pälsklingar. Det är inget svårt och stort val, men värt en reflektion ändå!

Det här är en liten anekdot som får beskriva hur mina ansträngningar att välja och prioritera rätt kan förvrängas till oigenkännlighet, på ett litet kick!

För ett litet tag sedan insåg jag att min islandsäst behöver pensioneras. Hon är gammal och lite stel när hon reser sig upp från liggande, börjar få gråa hår i pannan och resten av kroppen, men hon är glad, frisk och mår bra för övrigt, så hon får vara kvar och ta lättare ridturer med yngre barn, lättare ryttare, eller följa med ut på promenad när jag går ut med hundarna.

Men om jag inte rider henne försvinner ridturerna tillsammans med yngsta dottern, vilket är något vi båda uppskattar väldigt mycket, och det kändes inte alls bra. En annan stor förändring som var både stressreducering och en stor smärta var att sälja shetlandsponnyn vi hade eftersom jag vill rida, och inte såg att jag hade tid för att köra, trickträna och aktivera på andra sätt, men på grund av dessa två beslut stod jag plötsligt ”på bar backe” så att säga. Nästa steg i tankekedjan blev då att söka reda på en ny häst, som både jag och dottern kan rida.

Sagt och gjort. Jag letade, och fann till slut en stor häst, en avställd travare, som vi åkte och tittade på, och för tre veckor sedan flyttade han hit. Jag kan säga att han är otroligt mycket mer häst än jag hanterat förut, och han var stressad över nytt stall, nya kompisar och ny miljö över huvudtaget. ”Lilla” killen! Till att börja med fick han stå och vänja sig vid oss och stallet, men efter ca en vecka och efter att vi skott honom var det dags att börja ta sig ut i omgivningarna. Jösses!

Han var inte van vid ankor som väsnas, kossor som råmar, höns som kacklar och getlukt i kläderna, och jag är inte van vid ett varmblod som har ben och kropp överallt 😅 Vi tog några promenader, och det kändes som att vi inte nådde varandra öve huvud taget. Rädslan ställde sig mellan oss, både min och hans. Sakta rullade ett ”paniktåg” igång….

För er som inte vet vad ett paniktåg är kan jag berätta att det är ett drama utan proportioner, och vi som är beroende kan ha en benägenhet att skapa sådana. Vi bereder även plats för andra på tåget och dirigerar, berättar, styr och ställer, är både förare, konduktör, passagerare och hysterisk medresenär på en och samma gång…. Kan bli lite körigt, så att säga….

I alla fall; Billy, som hästen heter, gjorde så gott han kunde och ställde upp på att bli skodd, borstad, flyttad och fixad, men hade en tendens att hoppa högt, resa nacken och stå och blåsa upp sig och frusta uppskärrat vad som än hände. Inte av elakhet, för snäll är han, men av otrygghet. Kulmen kom då jag skulle sitta upp första gången. Jag hade en kompis här, som är mycket mer hästkunnig än jag, och jag är glad att hon var med och kunde visa mig på olika sätt att tänka och jobba. Allt gick bra under ridturen, men det kändes som att Billy flög lågt över marken och var superstressad och rädd hela tiden. Paniktåget började få fart och rullade på utan någon station att sakta in på….

När vi stod och jobbade med honom i repgrimma och jag åter igen känner att vi inte får kontakt kommer det över mig en stark känsla av att detta kommer jag inte klara! Jag har inte kunskap, inte tid, är inte duktig nog, och det är synd om Billy som hamnat hos mig över huvudtaget! Paniktåget har full fart och jag ser bara katastrofen som kommer infinna sig om jag behåller den här hästen!!!

Rädslan och känslan av otillräcklighet tog över helt, och jag kunde inte se hur jag skulle kunna få tid och ork att jobba, jobba, jobba med den här hästen och göra honom trygg, få honom att dansa i repet som min kompis och kunna rida ut på honom lika lugn som en filbunke. Jag MÅSTE prioritera och det här var helt fel!!!

Till slut meddelade jag alla nära och kära att hästen få flytta tillbaka, och jag kontaktade även förra ägaren eftersom jag hade en månads öppet köp. Paniktåget rullade nu på utan bromsar!

Men. Dagen därpå var jag ute och gick i skogen med hundarna. Jag hade mediterat mina 20 minuter på morgonen och varit i kontakt med andra sockerfria vänner så jag kände mig landad och i kontakt med världen. Då kommer en liten tanke…..”Kan det vara så att min perfektionism varit framme och skapat ett paniktåg i förhållande till Billy?” Detta måste jag syna lite mer!

Om det nu är så att det kommer ta tid att få honom att lugna ner sig och landa, vad gör det? Han är en snäll, vänlig och mycket trevlig herre, och han måste inte vara perfekt, han heller. När tanken hunnit så långt kändes det som att ett stort lugn spred sig i mig….paniktåget började bromsa in…. Jag måste inte heller vara perfekt, och jag kan be om hjälp….. tåget saktade ytterligare fart…… Han är så himla snäll, och kör jag hem honom kommer jag ändå stå på marken igen, utan häst och vara tvungen att börja om….. plötsligt kunde paniktåget skymta en station…..

Väl hemma igen testade jag mina tankar på min man, som bekräftade det jag tänkt. Det kunde vara ett paniktåg….. Jag pratade med andra sockerfriisar som också tyckte att jag tänkte rätt när jag inte ville låta perfektionisten eller paniktåget rusa iväg med mig. Till slut tog jag kontakt med säljaren och frågade om jag kunde få försöka ett tag till, såvida de inte tappat förtroendet helt för mig, men det verkade de inte ha gjort.

Så, Billy är kvar här. Paniktåget står vid stationen just nu, och jag hoppas det får stå kvar där, länge.

Igår var vi ute på en liten ridtur. Han är ganska skrajsen, men fick tipset om bomull i öronen och en huva, så det ska vi prova. Han gör så gott han kan, och jag också. Tillsammans ska vi nog fixa detta, Billy och jag 💕

Ja…. så kan det se ut när en startar ett paniktåg! Vet inte alls om ni kan känna igen er eller någonsin startat ett paniktåg, men så här kan det se ut för mig med allt ifrån hästar till att ”göra barnen sockerfria för annars kommer de dö…..” i stort och smått. Jag är tacksam att jag har människor runtomkring mig som jag kan göra en ”reality check” med, så att jag kan se om det är ett paniktåg, eller om det är ett riktigt beslut jag är på väg emot.

En sak är i alla fall säker: tåget kommer sätta av igen vid något tillfälle. Men för varje gång tycks det som att jag har förmågan att snabbare uppfatta att det inte är tåget till Hogwarts, utan ett helt utan ändstation. När perfektionismen startar tåget, rädslan eldar på och otillräckligheten är konduktör så vet jag att det är Röda Hund som står vid spakarna. Och då, mina vänner, är det dags att bromsa!!!