Jag är en ”all in” människa. Jag har svårt för att göra saker lagom mycket. Jag tror jag har skrivit om det förr, det där att har jag pelargoner måste jag ha en butik, odlar jag grönsaker ska jag göra allt från att ta egna fröer till att vara helt självhushållande på alla typer av grönsaker och helst ska jag sy mina egna kläder och ha noll sopor eftersom allt ska återvinnas och inget ska konsumeras. Eller så hamnar jag i andra änden; köper ny dator med maxat med tillbehör, gärna i coola färger och glömmer helt bort att jag bara timman innan lovade mig själv att aaaaaaaldrig mer köpa något……. Ungefär på det sättet som jag betedde mig med maten. Skillnaden nu är att jag kan se mönstret, och hejda det i tid, vilket gör att livet inte är lika ohanterligt, och jag har självrespekten kvar.
Jag behöver hitta balans (tråååååkigt!!!), så att jag inte tippar över åt det ena eller andra hållet, för det kostar mig alldeles för mycket i form av skam och skuld, vilket är utmärkta drivmedel för en beroendesjukdom, som Sockerberoende. När jag är i skuld och skam och i ”borde” och ”måste” är jag på en mycket farlig plats. Detta gäller för mig även i förhållande till barnen och maten.
Jag har nyss blivit medlem i en grupp på FB som är en stor inspiration. Den heter ”Sugarfree kids” och bygger helt på keto, och där finns många barn och föräldrar som är helt sockerfria. Jag själv är ju helt sockerfri, men det är verkligen inte mina barn, även om jag har barn och socker som specialområde inom mitt yrke som beroendeterapeut. Det kan innebära massor av skam, men det kan också innebära att jag har balans i livet och inser att vissa saker kan jag inte styra över, hur mycket jag än vill och tycker att jag ”borde”.
Om mina barn själva vore med på tåget, som jag ser att flera av barnen i gruppen jag nämnde är, så vore det en annan sak. Flera av barnen där läker ut sina exem, går ner i vikt, läker mage tarm, dämpar symptom från neuropsykiatriska funktionshinder och får fantastiska resultat på psykisk hälsa mm mm, men nyckeln ligger i ATT DE SJÄLVA VILL.
Som förälder kan jag ju välja om jag ska slå på mig själv för att jag ”inte lyckas”, eller så kan jag acceptera att mina barn har egen vilja, egna åsikter och en egen resa, och att vi inte har samma agenda för dem 😉
Jag har många gånger funderat över om jag verkligen ska uttala mig om barn och socker eftersom mina barn inte är sockerfria, men kommit fram till att jag kanske är den som ska hjälpa andra föräldrar att härbärgera känslan av att ”inte lyckas” eller ”vara misslyckad” och titta lite på vad det egentligen betyder. Det kan ju också vara så att om jag som förälder driver på mina barn allt för hårt att vara sockerfria och är på dem konstant om vad de stoppar i munnen och hur det påverkar dem kan driva dem baklänges in i sjukdomen eftersom det blir sånt stort fokus på maten.
Beroendesjukdomen är en kronisk, primär sjukdom, så jag menar inte att vi kan ”ge” våra barn beroendesjukdomen genom att fokusera på maten, men vi kommer heller inte att ge dem ett avslappnat förhållande till mat. Jag vet att jag själv satt mycket fokus på bra mat här hemma, men det viktigaste jag tror jag gjort är att visa på att det finns något som heter sockerberoende och att det finns en lösning. Jag är ganska så tydlig med att jag tycker socker, sötningsmedel, snabba kolhydrater, mjöl, läsk mm är skräpmat, men att mina barn inte är skräp om de äter det även om jag inte gillar det. Kanske är det så långt just jag kommer.
Om jag vore gift med en man som var helt hängiven att vara helt socker, – och mjölfri så tror jag att det skulle se ut på ett annat sätt, men så är det inte, och då får ”good enough” vara mitt mått. På det här området kan och ska jag personligen inte gå ”all in” för jag tror att det kan göra mer skada än nytta, men för andra föräldrar är det helt rätt väg att gå. Vår yngsta tjej var helt socker och mjölfri fram tills hon var fyra år, men sedan började hon gå längre dagar på förskolan, och då försvann vår valmöjlighet i ett enda slag.
Jag menar inte att det är fel på något sätt att ha sina barn helt sockerfria, jag önskar att jag kunnat gjort det, men när det nu inte är fallet kanske det är jag som ska hjälpa andra föräldrar att få stöttning och leva med den där känslan att inte nå hela vägen, och rädslan för att ens barn ska behöva genomlida det helvete det innebär att vara aktiv i en beroendesjukdom. I min grupp på Face Book ”Föräldraskap för små sockerbomber” hoppas jag att du kan hitta den stöttning och inspiration du söker. För det kan ju också vara olika från dag till dag; ena dagen har jag ork och motivation att hjälpa och stötta mina barn fullt ut, och nästa dag äter de pizza med extra ost för att få upp proteinmängden. Och i gruppen kan vi lära oss att det är helt ok att det ser ut så! Vi kan välja om vi vill gå ”all in” eller leva med ”good enough”. Det allra viktigaste är att det är DU som väljer, och oavsett ditt val så är det helt ok!
Välkommen in i gemenskapen, oavsett ditt val!!
Annica Strandberg-Schmidt 