Addiction

Här är hela jag

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag var liten var rosa, volanger, rosetter, prinsessor och krusiduller det bästa jag visste! Jag älskade det, och det var bara så. Och det fick vara så.

När jag blev äldre, och mitt sockerberoende tog över allt mer av mitt liv och min personlighet så tillät jag inte den delen av mig att leva kvar. Jag blev svart, murrig, med dova färger, och utvecklade ett förakt mot alla som sminkade sig och intresserade sig för kläder och mode. Värdsligt och ovärdigt, sa jag. (Surt, sa räven om rönnbären).

Många tjejer i min klass i högstadiet shoppade kläder och smink, och i hemlighet avundades jag dem. Jag ville vara som dem; trendiga, snygga och populära. Det var inte så att jag saknade vänner, jag hade världens finaste kompisar som jag hängde med i vått och torrt, men det där föraktet jag uttryckte bakom ryggen på ”innegänget” var ju avund, egentligen.

I mig fanns en längtan att uttrycka mig, att stråla, att få bekräftelse, att vara omtyckt och att få känna mig vacker. Jag tror att jag någonstans i mig var så rädd att inte hitta kläder som passade min kroppstyp, för så hade det varit sen jag var liten, att jag helt enkelt inte ens försökte. Senare i livet blev det ju faktiskt så att det enda jag kunde hitta i min storlek var handväskor och skor, men i högstadiet var det inte så, för det var då jag utvecklade min anorektiska sida. Jag hade kunnat hitta kläder som passade.

När jag sitter här och skriver så vet jag ju att jag hade kläder jag gillade, och som jag ville vara fin i, men jag kände mig inte fin, och i min värld var det inte ”tillåtet” för mig att köpa samma sorts kläder som ”innegänget” hade. ”Det duger åt mig” är ett uttryck som jag släpat med mig genom livet, och som gjort det svårt att blomstra många gånger.

När jag kom in i tillfrisknande mötte jag många som varit del av olika ”innegäng” och fick en inblick i hur det vara att bära den rustningen som försvar mot omvärlden också. Jag förstod att de hade samma känslor, rädslor och längtan som jag, och samma oförmåga att nå fram till sitt blomstrande. Jag hade i alla år jämfört mitt eget inre med andras yttre, och trott att jag var ensam i min värld eftersom jag inte vågade tala om vem jag egentligen var och vad jag längtade efter.

I början av mitt tillfrisknande mötte jag också kvinnor som levt i tillfrisknande ett bra tag och som verkligen blomstrade, både i kläder, makeup, hår och andra små detaljer och framför allt så STRÅLADE de, inifrån. Och det ville jag med.

På min resa i tillfrisknande och i mitt yrke som beroendeterapeut har jag lärt mig att ett halvårs tillfrisknande till kropp och själ kan förvandla en människa så totalt att det nästan inte går att känna igen personen. För det mesta handlar det inte om viktnedgång (även om det förekommer så klart), utan det handlar om att personen börjat STRÅLA. Det finns ett ljus i ögonen, en obändig livsgnista längst in och en lust att LEVA, inte bara överleva. Det är en gåva att få se, och en gåva att få ha upplevt det ❤️.

Idag har min rosa sida vaknat till liv igen, till min förlägenhet. Det spelar ingen roll att jag försöker vara neutral i färgerna, det blir oftast rosa, utom på kläder. Jag tycker ofta att det är svårt att balansera mitt engagemang i miljö och konsumtionsfrågor med min obändiga livslust som yttrar sig i att jag vill köpa rosa tillbehör och tillåta mig att kliva ur tankarna att ”Det duger åt mig”. Ofta kommer tanken ”Vad ska andra tycka” när jag vill göra dreadlocks, göra en tatuering till eller pierca min hängande navel för att hylla de liv min kropp givit upphov till, och som min hängande navel är ett vittnesmål om. ”Jag är ju 40 år, inte kan väl jag…..” Men, det kan jag ju. Väl? I vilket fall är jag glad att jag får ha dessa lyxproblem och att lusten att tillåta mig själv att hylla min kvinnlighet, inifrån och ut finns hos mig idag. När jag tänker efter så hoppas jag ju att jag också STRÅLAR, och att det är det som syns hos mig, oavsett vilken färg mina kläder har, eller vilka prylar jag köper, eller inte köper 😉.

Kroppshets

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Nu har jag tittat färdigt på hela Mia Skäringers serie om Kroppshets. Jag älskar den! Den är djup, berör på djupet, och otroligt viktig! Min äldsta dotter såg den också,och tycktes gilla den ❤ Sonen ville inte se, trots lite lirkande men min yngsta dotter, som är nio, lyssnade intresserat ett tag medan hon satt bredvid och ritade. Sedan berättade hon om en kompis i klassen som hela tiden efter gymnastiken i skolan visar upp hur smal hon är, drar in magen och jämför sig med de andra tjejerna. Det kändes som en isklump i mig. Jag vet ju själv att jag redan som nioåring hade väldigt mycket fokus på min kropp, mest en känsla av att vara stor och svullen, men också hur jag jämförde mig med andra klasskamrater. Hur tidigt ska man börja berätta för och prata om det här med sina barn? Jag är alltid öppen med min beroendesjukdom, men har inte riktigt förklarat för yngsta tjejen att hon bär på mina beroendegener. Men bara detta min dotter berättade visar ju hur viktig den här serien är/var, och att vi tidigt kan se och hålla utkik efter var fokus ligger hos våra barn och unga. På hur vi mår, eller hur vi ser ut?

Jag hade gärna velat att sonen tittade också, eftersom serien inte bara tar upp hur det är att leva med en ”ätstörning” (läs Sockerberoende) utan också lyfter fram hur våra olika könsroller huggits i sten och att killar ”ska vara” starka, känslokalla, hänsynslösa, coola och den som försörjer och skyddar familjen, medan tjejerna ”ska” ta hand om avkomma, vara leende, milda, självutplånande, tysta och serva hela familjen. Det är inte lätt att var en ung man eller kille i vårt samhälle heller. Och det är ännu svårare för en kille eller man att tala om att de har ett Sockerberoende. Vi som jobbar som Sockerberoendeterapeuter får ofta frågan om vi har en aning om varför det är övervägande kvinnor som går behandling för sitt Sockerberoende, och jag tror att ett av svaren (för det finns säkert fler) är att det är ”tabu” för män att visa svaghet, och framför allt att vara maktlös inför något så futtigt som en limpmacka eller en påse chips eller godis. I kvinnorollen finns nästan alltid ett inslag av bantning eller viktfokus av något slag, för att vi ska behaga någon, ofta en man. Detta sitter så djupt rotat i mig också, och jag får fortfarande, efter mina dryga 12 år på den här resan, påminna mig om att min man troligen älskar mig, oavsett hur jag ser ut, annars skulle vi inte fortfarande vara gifta efter allt det vi har gått igenom. Viktfokus är en av de symptom som jag tror att jag kommer få leva med resten av mitt liv. Men tack vare programmet har jag verktyg att hantera när fokus hamnar på fel ställe. Fast det slår mig nu, när jag står här och skriver, att jag sällan har regelrätt Tjockångest nu mera. Tjockångest innebar för mig att allt annat än känslan av att vara oerhört tjock försvann i bakgrunden. Jag levde i livet, gjorde det jag skulle, och befann mig rent fysiskt på jorden, men känslan av obehag, svullenhet och att magen hängde ut, rumpan tog emot och låren var enorma följde mig och hindrade mig från att vara närvarande i nuet. Den ångesten har fått mig att gråta floder på lyckliga semestrar och fått mig att hellre välja svält än att uppleva den känslan igen. Det är vidrigt. Och det är fantastiskt att inse att den ytterst sällan gör sig påmind numer!

När jag tittar på dokumentären ”Kroppshets” hör jag andra berätta om samma sak, och hur besattheten av mat, vikt och kroppsuppfattning styrt hela deras liv och tänker att det fortfarande finns ett enormt mörkertal där ute, som inte vet och som inte kan sätta ord på vad de upplever. Framför allt bland män.

En annan sak som slår mig är att flera berättar om hur de kunnat vända sina tankar till att börja tycka om sina kroppar och njuta av dem precis som de är, det är helt fantastiskt! Värdet av min person sitter inte i hur jag ser ut, vad jag väger eller vilka kläder jag väljer. Men. Jag vet också att en av de ”metoder” jag använde för att överleva mitt sockerberoende var att intala mig att jag duger som jag är, jag får väga vad som helst, och äta vad som helst, för det ska alla andra skita i. Om jag håller upp detta i ljuset av min syn på min kropp idag, så vill jag ju ge min kropp och hjärna rätt näring, sköta om det tempel min kropp är som boning för min själ och mitt jag, och för mig har det inneburit att jag har gått ned i vikt för att vårda och vörda mitt tempel. Däremot har min viktminskning inte innehållit manisk träning, svält, hetsätande eller skam efter ännu en hetsätning och misslyckad bantning/svältperiod. Det har inneburit att jag har tagit hjälp att hitta vad som är bra mat för mig, vilka mängder som är normala och anammat det sättet att äta. Jag har lärt mig så mycket jag orkat ta till mig om både min sjukdom, vilka friskfaktorer jag kan använda och vilken kost som får min kropp och hjärna att må bra och tillfriskna. Idag är jag tacksam över att jag kan leva med min kropp och att jag, trots att jag troligen har några kilo för mycket, oftast kan släppa besattheten runt mat, vikt och träning. Träning för mig idag är att jobba ute på gården och gå hundpromenader, både långa och korta, och det verkar som att min kropp trivs med det. Ibland, när 40-årskrisen knackar på tycker jag (eller min svart/vita djävul) att jag ska börja träna ”på riktigt” så att gäddhänget inte blir värre, rumpan blir fastare, magen plattare och kroppen slankare, men jag tror att det är DÄR och DÅ jag behöver jobba med mina tankar om mig själv och min kropp. Jag är normalviktig, jag är frisk, min kropp fungerar utmärkt, jag är en fantastisk levade varelse och människa, och det känner jag när jag har rätt fokus.

I Stora Boken (AA-Anonyma Alkoholister) står det att rädslor (bland annat) ”står i vägen för andens ljus”, och det är nog så jag upplever det. När mitt fokus ligger på det sjuka jag beskrivit ovan, kan inte så mycket som en ljusstrimma ta sig in till mig. ”Andens ljus” syns inte över huvud taget. Men i gemenskap och när jag delar mina tankar, mina känslor och berättar för andra hur jag mår och vem jag är, då strilar ljuset in, och jag kan känna mig levande och i kontakt med livet på ett sätt jag inte kunde ens när jag accepterade (eller snarare försökte acceptera) min kropp. Det är fantastiskt att kvinnor och män älskar sina kroppar, släpper skammen och skulden och njuter av att leva, men för mig innebär den njutningen att maten är näring till min kropp, så att jag kan leva fri från besatthet, rädslor och ångest, och att kroppen svarar på det med att fungera väl och justera till en hälsosam vikt som en sidovinst till mitt tillfrisknande från den dödliga sjukdom jag faktiskt fortfarande lever med.

Ett sätt för mig att ha fokus på rätt ställe är att skriva ner vad jag är tacksam över, och i skrivande stund är det enkelt, TACK Mia, som gjorde serien, TACK att jag slipper besattheten, TACK att jag får tillfriskna, TACK min kropp för allt du stått ut med, all skit du tagit alla negativa utlåtanden och tabkar jag tänkt och sagt om dig. TACK min kropp för att du är frisk och stark, att jag kan älska, smeka, skratta leka och leva. Det är inte en självklarhet, och inte alla förunnat. Det är jag MYCKET väl medveten om. TACK ❤

 

Rätten att ha sina egna upplevelser

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Att ”berätta sig själv”, är ett uttryck som jag tror att Göran Larsson har myntat och som jag pratar om när jag föreläser om de tolv stegen. För mig innebär det att jag får äga min historia. Jag får berätta hur jag kände, tänkte, agerade och upplevde, oavsett vad det handlar om. Detta var en ny upplevelse för mig, som alltid letat utanför mig själv för att hitta mig själv. Jag lyssnade på vad andra sa om mig, om hur jag var, hur de upplevde mig och gjorde det till min historia. I tillfrisknandet lärde jag mig att lyssna inom mig, och där fann jag någon som ville berätta sig själv. Någon som ville ut och ta plats. Denna någon var skräckslagen, tilltufsad och hade blivit riktigt illa behandlad där inne, i mitt tempel, inuti mig, men fanns kvar och ville berätta. Ville berätta mig.

I dagarna har jag tittat på Mia Skäringers program om Kroppshets.

Jag har inte kommit igenom alla avsnitt ännu, men det jag har sett är en oerhört stark bild av hur det kan se ut när man är inlåst i sitt eget inre, och har ett självföraktande monster som ligger på lur där inne och tar över ens kropp och sinne. Ett monster som inte låter någon berätta sig själv eller lyssna inåt efter vägledning. Det monstret tar över allt, det tar över självaste livet, och kväver varje gnista som kan växa till levnadsglädje. För mig har det monstret många olika ansikten, men det tydligaste ansiktet var mitt Sockerberoende, och jag var tvungen att inse, acceptera och stirra min sjukdom i ögonen, innan jag kunde sträcka mig in bakom monstret och se vad och vem som fanns där inne. Jag har förstått att det där monstret alltid kommer bo kvar inom mig, men när jag knuffade upp dörren, lät ljuset sippra in och började berätta mig själv så krympte monstret ihop allt mer, och numer är det inte så ofta monstret står i vägen när jag kikar in i mitt inre. Om det gör det, så vet jag att jag bara behöver öppna och släppa in ljus så skrämmer jag monstret och låter min berättelse få luft och utrymme.

Därför gör det mig så ledsen när jag läser i mitt flöde på sociala media där en man, som har många följare och är en förebild många, ondgör sig över Mias program och jag upplever att han hånar sockerberoende, kroppshets och ätstörningar. Han menar att vi alla har ett fritt val och att det är upp till var och en att välja vad man ska fokusera på. Och det är ju sant, i viss utsträckning. Men, i ärlighetens namn är det lätt för en man i 45-års åldern att ha åsikter om att unga tjejer (och killar) ska strunta i vad andra tycker om en, att inse att livet handlar om ”innehåll och inte yta” och att sociala media inte är på riktigt.

Dagens generation av tonåringar är ”matade” med media från det de var små. Jag har sett mobilanvänadet formligen EXPLODERA mellan min första dotter som är 16, till min yngsta dotter, som är 8. Och redan innan mobilerna och media ”tog över” fanns problematiken med ”ätstörningar” (läs sockerberoende). Jag inser också att vårt samhälle, där allt fler sitter på ändan och äter fel mat, göder sjukdom av alla möjliga slag, men att träna sig från ett monster som lever på insidan och som växer av skam och skuld, det går inte. Samhället matar monstret med skam när vi publicerar retuscherade bilder och det hjälper inte att vi talar om att det inte är på riktigt, för monstret står i vägen för den sanningen.

Jag tänker att mitt beroende inte beror på att jag lekt med Barbie eller sett retuscherade bilder, eftersom sjukdomen är primär, men den har sannerligen växt och matats av sjuka ideal, och framför allt är idealen som hålls upp framför unga kvinnor helt åt helvete. Du ska vara mager intill undernäring, bete dig som en satmara, och ställa upp på vad än en man ber dig om. Klimatet för unga killar idag håller också på att bli allt tuffare, och deras ”roll” behöver sannerligen mjukas upp och synas närgånget, men eftersom jag är kvinna är det kvinnobilden jag har jämfört mig med. Jag har fått höra att jag duger som jag är, men orden sjunker inte in. Mitt monster stod i vägen. Självklart behöver vi lära våra ungdomar vikten av hälsa och att ta hand om kropp och själ, och trenden att sitta allt mera still och äta allt mer skräpmat är livsfarlig, och framförallt matar den monstret! Det ger inte någon en chans att öppna upp, släppa in ljus och börja berätta sig själv.

Att säga att vi ska strunta i vad andra säger, gå vår egen väg, och FÖR FAN se till att som föräldrar uppfostra våra barn till ett god självkänsla är förmätet och göder skuld och skam! Det fråntar oss rätten att få berätta oss själva, vår historia, våra upplevelser, känslor och tankar, något som jag upplever att Mia Skäringer hjälper otroligt många med när hon vågar sätta fingret på och visa fram sin egen problematik och ger röst åt så många fler än vi kan ana. Att som man i 45-års åldern, som hittills inte har egna barn, tala om sanningar utan kunskap om vare sig beroendesjukdomen eller hur det är att vara kvinna är förmodligen ännu en sanning som jag bara ska bortse från, men jag inser att även om jag, idag, kan se lite längre och andra saker än vad som verkligen syns, så är det mat för ett monster som bor inom någon annan som ännu inte fått berätta sig själv.

Jag är tacksam att jag idag har verktyg och lite mera mod och mycket mera kunskap än jag hade som tonåring, och jag hoppas att de som verkligen behöver se Mias serie om Kroppshets, klarar sålla bort alla små och stora monster som försöker klättra in och mata de som redan bor inom oss! Dessutom har jag den senaste tiden verkligen börjat förstå att det är en stor skillnad att växa upp och leva som kvinna i vårt samhälle. Även om vi kommit en bra bit på väg, så har vi fortfarande en lång väg kvar att gå!

 

Att leva i programmet tillsammans med barn

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.

Sockerberoende Bondmora

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I skrivande stund hör jag vacuumpumpen i lagårn surra och sitter här och funderar över mitt ”varför”. Vad är det jag vill förmedla? Vad är min drivkraft? Vem är jag? Vad är det jag vill?

Jag vet ju att tolvsteg är en passion för mig och att jag har kunskap om barn och socker, men det finns så många andra delar i mitt liv, som är viktiga för mig, men som inte får ta utrymme, som jag inte förmedlar. Om jag ska vara helt ärlig så är jag vansinnigt trött på att tjat om mat. I vartenda inlägg jag ser på Facebook, Instagram, Twitter och Linked in, så är det mattallrikar. Keto, LCHF, Carnivore, debatt om bra eller dålig mat, sockrade barn, osockrade barn osv osv. Jag har kunskap om maten och vad den gör med min kropp och jag är trygg i följande påståenden;

  • Jag ska  inte äta socker och mjöl i någon form (nej, inte sötningsmedel eller olika nötmjöler heller.)
  • Socker är skadligt för alla.
  • Mjöl är skadligt för alla
  • Socker och mjöl påverkar vår biokemi och kan leda till läckande tarm, autoimmuna sjukdomar, cancer, depression, utmattning, självmord och mycket, mycket mera.
  • Jag är helt övertygad om att en kostomläggning skulle lösa så oerhört många fler samhällsproblem än vi kan tro.
  • Beroendesjukdomen i alla dess former; droger/alkohol/socker och mjöl (allt som innefattas i begreppet ”Sockerberoende”), sex och relationer, shopping, spel mm är källan till oerhört mycket ondska och håller oss kvar i den rädsla som skapar ett ignorant, rädslostyrt samhälle, där extrema åsikter byggda på rädsla ta allt mer utrymme.

Det finns mycket mycket mer att säga om detta, men det som upptar mitt sinne just nu är faktiskt ”den andra delen” av mitt liv. Mitt liv som lantbrukare. Sommarens torka har lett till att vi kommer behöva göra stora förändringar i våra liv, och jag vet att det är förändringar som kommer påverka samhället i stort. Det är förändringar som kommer påverka oss som är sockerberoende och dem maten som vi behöver äta för att må bra. Det kommer snart inte finnas svenskproducerad mat i butikerna, och då kanske framförallt kött från nöt och gris. Foderpriserna stiger i höjden eftersom torkan har gjort att det inte finns råvara att göra foder av, vilket gör att billigt kött och mjölk från andra länder vinner marknad här i Sverige. Jag är mycket väl medveten om att (som jag fått höra som argument) människor i andra länder också lever och mår bra, och det är sant, men när jag vet hur den maten produceras med antibiotika i fodret, trånga utrymmen för djuren, inga krav på utevistelse ens under sommaren, inga möjligheter att få utföra instinktiva behov som att böka, sprätta eller mulla sig, då känner jag ändå att det svenskproducerade är viktigt för mig. Om jag nu behöver äta kött för att att må bra och hålla min sjukdom, Sockerberoende, under kontroll och läka kroppsligt och själsligt, då vill jag veta att djuren har haft det bra och är omskötta och har det så bra de bara kan medan de lever.

Det skrämmer mig att gemene man inte har insikt och kunskap om hur vår mat produceras, och är medvetna om att det enda vi kommer ha i hyllorna i butikerna om gränserna till Sverige stängs är socker och morötter…… Det är det enda som Sverige är självförsörjande på.

Jag vill berätta min historia, både som Sockerberoende och som lantbrukare, och ge en inblick i ett liv som jag inser att många inte ens ser skymten av. Det har gnagt mig en tid, att jag inte kunnat foga ihop dessa två delar av mitt liv. ”KoStina” är smeknamnet jag fått av en fantastisk vän som även är en stor del av mitt tillfrisknande från sockerberoende och min strävan att få jobba med att hjälpa andra tillfriskna.

Ja…..kanske det här blir det enda inlägget som ”KoStina”, men jag ville bara berätta, förmedla, att vi har ett viktigt uppdrag som konsumenter, och som sockerberoende, att välja svenskt.