Addiction

Är vikten viktig?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Den frågan tror jag besvaras olika beroende på vem du pratar med, även bland oss som är sockerberoende.

Viktfokus är ju en av de symptom som en sockerberoende visar, och det symptom som väldigt sent, om ens någonsin, försvinner när vi börjar tillfriskna. För mig var det så, att när jag kom i tillfrisknande så var vikten sekundär, och viktnedgång blev en sidovinst när jag blev abstinent och mitt fokus låg på att vara drogfri en dag i taget och att erövra ett tillfrisknande som gjorde mig levande.

En av de saker som gör oss frånvarande för omvärlden när vi är aktiva i vårt beroende är just viktfokus. Jag kunde ägna otroligt mycket tid åt att räkna ut hur många veckor det skulle ta för mig att nå min målvikt om jag hade en genomsnittlig viktnedgång på XX i veckan, och om jag skulle hinna det innan den där festen/det där bröllopet eller innan sommaren eller utlandsresan så jag skulle kunna visa mig i baddräkt. Förutom viktberäkningarna kunde jag drömma om hur snygg jag skulle vara, hur bra jag skulle må, hur fantastiskt mitt liv skulle vara och hur lycklig jag skulle vara hela tiden, bara jag vägde si eller så mycket. Detta gjorde att jag mentalt var frånvarande största delen av tiden, och självföraktet när jag inte nådde mina mål går inte att beskriva.

När jag fick behandling för mitt sockerberoende var allt mitt fokus på strategier för att vara abstinent en dag i taget, och plötsligt insåg jag att jag hade uppnått en hälsosam vikt. Något som förvånade mig däremot var att när jag kände att ”nu räcker det” så bar det inte enligt BMI, som ju är ett av måtten på hälsa som samhället runtomkring använder sig av. Däremot kunde jag drabbas av något som vi ”inom kåren” kallar för tjockångest. För mig yttrade det sig (och yttrar sig fortfarande ibland) som en känsla av att vara väldigt tjock, att magen hänger över byxkanten, byxor och tröja är för trånga, (fast de satt bra på morgonen), och kroppen känns svullen och osmidig. När jag har tjockångest sitter jag och sneglar ner på magen, bylsar till tröjan över midjan när jag sätter mig, eller lägger en kudde eller jackan i knät för att kunna gömma mig bakom något, för att stå ut i min egen kropp. När jag var yngre satte jag mig gärna på händerna för att liksom ”hålla in låren” som jag tyckte blev jättestora när jag satte mig ner. Det tar väldigt mycket energi och fokus att ha den här ångesten och om jag har det nu för tiden är jag helt slut efteråt, och SÅ oerhört tacksam mär ångesten äntligen släpper, vilket det oftast gör för mig om jag får gråta, helst tillsammans med någon som vet vad det handlar om, som en medresenär i programmet.

Ofta när vi kommer i tillfrisknande så blir det tabu att prata vikt och ha viktfokus med andra i tillfrisknande. Gör vi det får vi ofta höra att vi har fel fokus, att vikten är oviktig, att vi är aktiva i sjukdomen när vi pratar vikt osv osv, och vissa kan uppleva detta som ytterligare ett område då de blir skammade och stänger ner den delen av rädsla för att ”vara fel” till och med i tillfrisknande. Men om man läser OA Anonyma Överätares programförklaring så står det bla att ”……man arbetar mot eller upprätthåller en hälsosam kroppsvikt.” Däremot står det inte att ”Den som är 150 cm ska väga si och så, och den som är 160 cm ska väga si och så”. Jag tänker att det faktiskt är så att övervikt är ett ohälsosamt tillstånd, och att vi behöver ha koll på vikten, men min egen erfarenhet och av hundratals klienter visar att om man följer en matplan som fokuserar på bra mat (low carb framför allt), och har fokus på tillfrisknande så kommer man landa på en hälsosam vikt, och kroppen kommer berätta när den inte behöver gå ner mer. Jag tror också att det är viktigt att kunna prata om vikten, även i tillfrisknande. Min erfarenhet är också att kaloriräknande ger en besatthet som skapar ångest i slutändan, och om man har möjlighet att släppa det så är det bättre att fokusera på att vara abstinent.

Så ja, vikten är viktig, ur ett hälsoperspektiv, men inte på något annat sätt. Och det är viktigt att prata vikt, bland annat för att fånga upp besattheter och för att kunna hjälpa varandra släppa rädslor och ha tillit till att kroppen fungerar precis som den ska, bara man låter den göra det och ger den förutsättningar att göra det. Och inte minst för att kunna ta oss ur tjockångest, för det unnar jag ingen!

Så mina tips;

  • Skaffa matplan
  • Följ matplan
  • Fokusera på abstinens
  • Om du vill göra upp målvikt, gör det tillsammans med någon
  • Våga prata vikt!

Och framför allt; ta hand om dig ❤️❤️❤️

Att vara förälder och Sockerberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ja, det kan väl inte vara så stor skillnad mot att vara vilken förälder som helst? Eller…..? För mig tog mitt föräldraskap en lite annan vändning när jag började tillfriskna från mitt sockerberoende, och inte bara när det gällde maten!

Naturligtvis var maten det som kom i fokus i första hand när jag kom hem och hade fått massor av ny kunskap om kosten. Hur jag skulle äta för att hjärnan, och i förlängningen kroppen tillsammans med själen skulle må bra, och för att slippa craving i möjligaste mån, var ju så centralt över huvud taget. Jag måste ju ta bort min drog för att kunna tillfriskna, och för min del är det ju fullständig avhållsamhet som gäller. Jag kan inte (och vill inte) lura mig själv med annat!

När det det hade gått ett tag och jag fått än mer kunskap om kostens betydelse och hur den påverkar oss både psykiskt och och fysiskt, och tillsammans med det faktum att beroendesjukdomen är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, så insåg jag att jag skulle kunna hjälpa mina barn väldigt mycket genom att förändra deras kostvanor. Jag skulle kunna hjälpa dem att förebygga sjukdomar (både fysiska och psykiska), och min tanke var ju även att jag kanske skulle kunna kunna undvika eller fördröja att de utvecklade beroendesjukdomen, med alla dess utlopp, och att de skulle slippa övervikt och/eller besatthet av mat och träning, om det skulle bli deras utlopp. Det var ju en enkel lösning! Trodde jag……

Att förändra barnens kost är bland det tuffaste jag gjort, mest på grund av att jag helst av allt ville undvika konflikter. Och då pratar jag inte om konflikter med barnen, även om de också uppstod. Jag pratar om konflikter med, och åsikter från, omgivningen. Både nära och ”fjärran”. Att äta socker och snabba kolhydrater, i alla dess former, är en ”rättighet” som måste utövas, och enligt många ett ”berövande” om barnen inte serveras detta i tid och otid. Det ska fikas, mysas, firas, tröstas, motiveras, straffas, umgås, avslutas, uppstartas, träffas och mycket, mycket mer med något att stoppa i sig, och då allra helst i form av godis, kakor, glass, dricka, saft eller annat raketbränsle. Och om man begränsar eller rent utav skulle vilja ta bort det helt, är man i klass med ett UFO som sakta svävar fram i utkanten av verkligheten.

Här någonstans började min balansgång. Jag visste att om JAG vore ensam i universum med mina barn så skulle jag ta bort drogerna och låta dem slippa det jag så tydligt såg var skadligt för dem. Men, ensam var jag inte, och min syn på dessa livsmedel gick ofta stick i stäv med andras. Så jag fick lära mig balansera, både för att jag skulle kunna hantera det och för att barnen inte skulle bli lidande. Våra båda äldsta barn fick jag göra på ett sätt med eftersom jag själv var aktiv i mitt beroende när de var små, och vår yngsta gjorde jag på ett annat sätt med. De äldsta fick begränsade mängder, och försöka ge alternativ, men framför allt så tänkte jag TILLFÖRA. Jag la till bra protein och bra fett till deras kost, samtidigt som jag drog ner, begränsade och gav alternativ till det jag visste var skadligt, och så gjorde jag länge. Men ju äldre barnen blev, desto mindre kunde jag styra över vad de stoppade i sig. Framför allt i förhållande till skolan, men även hos nära och kära. Jag möttes av ifrågasättande från skolläkare bla, och ett krav på läkarintyg om mina barn skulle få en annan kost. Jag fick höra att jag var överdriven och rabiat, och att det var onormalt att barnen visste så mycket om kost som det jag hade lärt dem. Det upplevdes som väldigt svårt att ge dem mat, eftersom jag hade såna krav, och det var ett väldigt ståhej att inte de fick äta mer än en smörgås…. Detta fortsatte fram till att de äldste barnen började äta ”som alla andra.”

Med vår yngsta, som föddes efter jag varit drogfri i ca tre år, blev det på ett annat sätt. Hon var ungefär fyra år innan hon fick smaka på något sötare än frukt, och jag minns inte när hon åt bröd första gången. Men även hon har blivit äldre, och jag kan inte styra över henne heller på samma sätt. När hon bad mig att få äta samma som de andra barnen då hon var på kalas, och att få samma saker i godispåsarna som de fick, då fick hon det. Jag begränsar fortfarande så gott jag kan, men för att jag ska kunna fokusera på mitt eget tillfrisknande har jag fått lägga ner vissa strider.

En annan sak som jag också lärt mig under mina år i tillfrisknande, är ju att det inte bara är maten det handlar om. När vi utbildar i sockerberoende så vet vi ju att maten bara är 10 % av tillfrisknandet, resten handlar om gemenskap och att skaffa sig nya copingstrategier i livet, och det är vad jag har behövt tänka på även i förhållande till mina barn. Jag har behövt ge dem ett annat synsätt än det jag hade, ge dem verktyg att hantera livet, stå stadiga i sig själva, våga stå för sina åsikter, ha åsikter, och reflektera över sin egen roll och sitt egna ansvar. Det jobbet fortsätter ju hela tiden; de äldsta är ju tonåringar idag, och hjärnan fortsätter koppla och koppla om, och det jag kan göra nu är att vara en rollmodell, någon som ger ett alternativ till dagens ”ät skräp, bli sjuk, bota symptom, stäng av, roffa åt dig, se om ditt eget, var ständigt uppkopplad”-liv. Och framför allt behöver jag komma ihåg och hålla fast vid att JAG kan inte styra allt.

Barnen har sina egna resor, och även om jag önskar att jag kunde ta bort och hjälpa dem undvika allt lidande jag har fått gå igenom i min sjukdom, så kan jag inte leva deras liv. Jag kan bara finnas här om de vill och behöver det, och fortsätta stå kvar i min övertygelse. Det gör jag med hjälp av min flock, både i och utanför programmet. De som stöttar mig, ser mig, bekräftar mig, ger mig tuff kärlek och vågar vara autentiska. De som ger mig samma ”föräldraskap” som jag försöker ge mina barn.

Och jag kan bara säga att det är värt allt jobb. Att se mina underbara barn växa upp och ha starka åsikter, modigt stå för dem (även om inte jag alltid håller med om dem 😉 ), vara kärleksfulla, varmhjärtade individer, med humor och värme som kommer inifrån, är en gåva, och övertygar mig om nödvändigheten i att jag fortsätter tillfriskna och tar hand om mig själv, eftersom det är den största gåvan jag någonsin kunnat ge mina egna barn.

Medberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

  • Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
  • Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
  • Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
  • Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
  • Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

  • Ber och hotar beroende på ätmönstret.
  • Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
  • Gömmer mat.
  • Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
  • Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!

Var din personlighet

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

En av de första sakerna jag fick lära mig när jag börjadetillfriskna var att alla styrs av olika signalsubstanser, som finns i hjärnan. Alla har naturligtvis alla signalsubstanser, men våra hjärnor är lite olika designade, och har en dominans av en av följande signalsubstanser; acetylkolin, dopamin (båda dessa är ”gas på”), GABA och serotonin (båda dessa är ”broms”). Vi har mängder av andra signalsubstanser, men dessa fyra är de som styr vår personlighetsorkester.

Om jag förenklar väääääldigt mycket kan jag säga så här;

Personer som är Acetylkolindominanta, när de är i balans, ärmycket kreativa! De använder förnuftet och har stor medkänsla. De är öppna förnya idéer, intuitiva, uppfinningsrika och flexibla. De är kvicktänkta filosofersom vill vända allt till det bästa (lösningsfokuserade). De tycker om ord och kommunikation och är bra på att entusiasmera andra. Men, om acetylkolinet sjunker kan personen få ett bisarrt, udda beteende och bli perfektionist.

Personer som är Dopmindominanta är personer som, när de är i balans, blomstrar av energi! De är sociala, extroverta och är ofta beundrade avfamilj och vänner. De är snabbtänkta, kvicka, självsäkra, skarptänkta och rationella. De är mer tillfreds med fakta och siffror än med känslor. De kan se kritiskt på sig själva, men har svårt att ta kritik eller negativ feedback från andra. Om dopaminet sjunker kan personen å andra sidan bli handlingsförlamad och känna sig ensam.

Personer som är GABA-dominanta är, när de är i balans,stabila och lugna lagspelare. De är pålitliga och finns alltid när andrabehöver dem. De är bra på att sätta mål, organisera både aktiviteter, projektoch sin omgivning. De är praktiska, objektiva, välbalanserade och har ett gottsjälvförtroende. Om de är i obalans och GABA sjunker kan de bli känslomässigt instabila, ha humörsvängningar och har ett stort bekräftelsebehov.

Personer som är Serotonindominanta är, när de är i balans; personersom kan glädja sig själva och leva i nuet! De är realister, lyhörda och mycket mottaglig för sinnlig information. De är impulsiva och älskar att delta iaktiviteter på jobbet och fritiden, och samtidigt har deras hjärnor lätt föratt återhämta sig och skapa harmoni. Om de är i obalans och serotoninet sjunkerkan de bli självupptagna ensamvargar som står över lagar och regler.

Detta är naturligtvis mycket förenklat, och om ni vill läsamer kan ni läsa i Sockerbomben 3.0 som är skriven av Bitten Jonsson, eller The EdgeEffect som är skriven av Eric R Braverman. Det finns självklar massor av annan bra litteratur 😊

Grejen är den, att de flesta människorna här i Sverige är GABA-dominanta. När jag gjorde screeningtester för att se vilken min dominans är kunde jag se att GABA visserligen är högt, men min dominans är acetylkolin. Detta betyder att jag inte ”tillhör normen” i Sverige. Tänk om det är så att min känsla av att aldrig riktigt passa in (som jag hade som liten, tonåring,och ung vuxen, och ibland fortfarande känner) berodde på att jag inte följde ”mallen”som de flesta svenskar i Landet Lagom tycker att man ska följa. Tänk om det också är så att många barn (och vuxna) med ”särskilda behov” och NPF diagnoser inte faller inom ramen, och till råga på allt är obalanserade? Obalanserade pågrund av fel kost, ständig skärmaktivitet och brist på vila, återhämtning ochnärvaro? Jag säger inte att det är så, jag bara funderar lite fram och tillbakaefter att ha upptäckt vad kosten och mer balans kroppsligt och själsligt hargjort med mig.

Vad jag också upptäckte var att jag i hela livet bara har använt mig av min GABA-personlighet, och tryckt undan min acetylkolin så fort den har tittat fram. Alltid när ”locket har gått” och min acetylkolin-personlighet har fått fritt spelrum i form av stora yviga gester, högljutt prat, höga skratt, bråkiga lekar eller ett allmänt ”hjärnsläpp” har jag alltid mått otroligt bra i stunden och känt mig levande fullt ut, men efteråt känt att jag varit för mycket, tagit för stor plats, framhävt mig själv och säkert tyckte alla att jag var en riktig mallgroda som bara tog för mig ochinte lät någon annan komma till tals eller få uppmärksamhet….

Men saken är den, att när jag under alla år tryckte ner min acetylkolin-personlighet, blev jag deprimerad. Skammen fick fäste och nedåtspiralen fortsatte. Socker, mjöl och mjölk på detta, fortsätta trycka undan min personlighet, mer negativa tankar, ännu sämre mat, allt svårare obalanser, fortsätta trycka undan min personlighet och fortsätta visa upp en personlighet som var godkänd……. Om jag tittar på det ur det perspektivet, så är det kanske inte så konstigt att när jag slog i min botten med dunder och brak, faktiskt inte ville leva längre. Jag kände det ju som att JAG inte fick finnas till.

Jag tänker också på min lillebror, som genom sin uppväxtfick alla möjliga diagnoser från A till Ö, med sin STORA, yviga personlighet,som kunde fylla ett helt rum bara genom att öppna dörren, han var verkligen inte normen, och jag vet att han kände att han inte passade in. Jag undrar så ofta om jag kunde ha hjälpt honom mer, då kanske det inte skulle ha slutat somdet gjorde….

I alla fall är jag glad att jag fått kunskap om detta, att jag förstått hur viktigt det är att få vara sin personlighet, och att jag vågar tillåta mig själv vara en impulsiv, kreativ tanketank, med insikt om att jag behöver lite balans så att jag inte rusar iväg huvudstupa och sårar andra på kuppen. Jag har genom livet tagit många beslut och startat många projekt och tröttnat efter en tid eftersom jag inte är en ”slutförare”. Jag har fått lära mig bli det, att ta ansvar, men jag har också behövt acceptera att jag avslutar projekt som till att börja med målades upp som det bästa i hela livet och den enda stora lösningen. Jag har fått jobba väldigt mycket med skammen som mina oavslutade projekt inneburit. Gliringar, kommentarer och åsikter från andra som befäst skammen ända in i själen. En skam över min person, och ett befästande av att min personlighet inte är rätt. Men med kunskap om detta och en vilja att ta ansvar känns det som att min personlighet börjar blomma allt mer och att jag tillåter den göra det.

Jag önskar kunna förmedla denna kunskap till mina barn och ge dem verktyget att VARA I SIN PERSONLIGHET så att de slipper gömma och skyla sina önskningar, drömmar och liv. Det är egentligen något som borde vara en rättighet för var och en, så det är nog dagens visdomsord från mig till dig; Lär känna vem du är och tillåt dig vara i din personlighet. <3<3

Viktigt på riktigt, att vara starkskör

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.