Sitter och funderar över detta med återfall i sjukdomen. Hur definierar man abstinens, och vad är ett återfall? 

Jag vet att det inte bara finns ett svar, men frågan verkar vara lika aktuell hela tiden. Min erfarenhet är att det inte är bra att låta andra definiera ens abstinens, eller återfall, utan det är något mellan dig och din Högre Kraft, eller möjligen sponsor, nära programvän eller behandlare.

Jag har inte varit abstinent per olika defenitioner sedan min resa startade. Jag har varit tillbaka i socker och vitt mjöl och jag har överätit, men det jag oftast tar återfall i, är beteenden. Jag kan känna mig aktiv i sjukdomen när jag inte tar hand om mig och trillar huvudstupa in i att kontrollera, oroa mig, planera eller bli besatt av olika saker. Det viktiga för mig är att jag tar mig tillbaka, inte släpper taget helt om mitt tillfrisknande, programmet, mina vänner i gemenskapen och de verktyg som håller mig kvar där. Vad jag har upptäckt på min resa är att det jag behöver allra mest när jag på olika sätt varit/är aktiv i min sjukdom är SKAMAVLASTNING.

Den här sjukdomen är skammens sjukdom, framförallt verkar det vara extra skamfyllt om vi har mat eller sex som utlopp, och det jag behöver för att kunna bryta och vända tillbaka är att höra att jag är ok ändå ❤️

Jag kan inte räkna de samtal jag ringt, när garden varit sänkt och tårarna trillat och jag i andra änden av tråden bara mötts av total förståelse. För mig betyder det att personen i andra änden LYSSNAR. Den kommer inte med goda råd, håller inte med om att någon specifik person är dum i huvet eller försöker laga eller fixa mig. Personen bara finns där och är inte rädd för mina känslor, min gråt, mina otäcka tankar eller vad jag än gjort. För mig är det total läkning. Jag får berätta mig själv och får behålla mina upplevelser utan att bli skammad.

Ibland kan jag få en spegling, men när det handlar om återfall, så är det den totala acceptansen som hjälpt mig tillbaka. Det jag också behöver komma ihåg är att jag har en sjukdom som går i skov. Det är alltså så, att även om jag ber, mediterar, går på möten, följer matplan och är sponsor och håller på alldeles kolossalt mycket med mitt tillfrisknande så kommer det ändå en dag när drogen kommer närmare igen.

Ett skov kan se ut på olika sätt. För mig är ett skov ofta en djupdykning ner i ett svart hål av ångest, och där på botten hittar jag inga verktyg. Men tack vare att jag hittat programmet, har gjort stegen och har mina vänner i gemenskapen så finns det alltid någon som hittar mig där på botten, och oftast har jag till och med mod och kraft idag att ropa på hjälp och tala om att jag sitter där igen. Att få hjälp av någon annans ljus där nere i mörkret, så man hittar verktygen igen är ett sätt hur min Högre Kraft verkar genom andra människor, och för det är jag evigt tacksam!

Under en längre period nu har jag haft det svårt att vara abstinent per ”överätar-defenition”. Jag känner hur skammen bränner när jag skriver om det. Vad ska ”alla” säga?? Jag ska ju vara en förebild, kunna hantera detta efter alla år….. Eller också är det så, att jag har en progressiv sjukdom, som går i skov… Jag skulle kunna fortsätta vrida och vända på detta i evigheter, men, jag vet att mitt navelskåderi inte tar mig vidare. Det gör däremot vetskapen om att jag inte är världens centrum och att troligen ingen har någon åsikt om att jag inte är perfekt… och skulle någon ha det, så vet jag vart jag kan vända mig för att hämta läkning ❤️ Kanske kan jag hjälpa någon med att avlasta lite skam, med att vara ärlig och öppen med hur det är att leva med den här sjukdomen. Hoppas det!

Allt gott på er tillfrisknande väg!!