Att ha beroende sjukdomen påverkar hela ens väsen. Allt ifrån biokemi (som ju egentligen är det som ÄR vi) till andlighet. Sjukdomen påverkar oss psykiskt, fysiskt, andligt och socialt, och vi behöver jobba på alla de områdena när vi tillfrisknar.

Sista tiden har jag funderat mycket på uttrycket att beroendesjukdomen är ”The disease of more”, slarvig översatt; ”Sjukdomen som bara vill ha mer”, eller kanske ”Som aldrig får nog”. Det är i alla fall hur det uttrycker sig för mig i vardagen. Utåt sett kanske det ser ut som att jag är lugn som en filbunke för det mesta, men inom mig är det stormigt värre, största delen av tiden. Ibland tänker jag att jag är ”väldigt mycket människa”. Eller så är det helt enkelt så att jag är en Beroendepersonlighet.

Till en Beroendepersonlighet hör att man kan bli besatt av saker. I första hand kanske man tänker på besatthet av drogen, men i början av mitt tillfrisknande, när jag satt på et 12-stegsmöte, hörde jag en person dela om att ”Jag kan fan bli besatt av ett cykeldäck” och det slog mig med kraft, att jag är precis sån. Om jag får en tanke i huvudet så ska det ältas, vridas, vändas, spekuleras, funderas och analyseras in i minsta detalj, och det kan göra mig helt utmattad. Dessutom kan det gälla en sån trivial sak som om jag ska klippa mig och färga håret på salong eller ej. Genast börjar jag fundera; har jag råd? Vad tycker maken? Vad tycker alla andra? Kan jag göra det själv? Kan det gå fel? Kanske ska jag bara klippa mig på salong och färga hemma? och så vidare i all oändlighet…… Ibland undrar jag om ”normala” människor också har de här frågorna, men vet så precis vad de vill och tycker att de bara tar ett beslut och så är det färdigt? Så skönt det vore! Till saken hör också uttrycket ”Analysis makes paralysis”, vilket oftast är precis vad som händer…… Jag blir helt paralyserad, och fattar inget beslut alls.

På ett annat möte, när vi förberedde och skulle koka kaffe, ställa fram stolar, tända ljus mm. stod jag och fyllde i kaffekokaren. Jag kollade hur mycket vatten det var i kokaren, för hur många koppar, och började måtta upp pulver i bryggaren. På slutet tog jag en liten extra skopa, av ren vana, och min väninna skrattade till ”Aha! Det var den lilla Beroendeskeden!” sa hon, och jag visste precis vad hon menade! Min beroendepersonlighet anser att; om en är bra, så är två (eller ännu mer) bättre. Jag ”tar lite till” för att vara på den säkra sidan att det är RIKTIGT bra, och nog mycket. Det kan jag också se på andra saker i mitt liv. När andra skaffar EN hund, skaffar jag tre, när andra har EN häst, skaffar jag två, tar in en extra i stallet och tar en på foder, när andra skaffar EN kanin, skaffar jag tre. Sedan kryddar jag med lite getter, skaffar höns och tänker att jag ska odla egen mat, självhushålla, laga alla kläder och helst cykla överallt jag ska också, för att spara på miljön…..

När jag läser vad jag själv skrivit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…. Men jag väljer nog att skratta ändå, för på nåt sätt är det ändå komiskt när jag får syn på vad jag håller på med.

Det tråkiga är att det påverkar resten av familjen i väldigt hög grad, när jag, vilket jag gör då och då, tappar orken totalt efter allt jag har att göra. Det här är ju något som både berikar mitt liv, men som också tar mig med på utmattande resor då och då. Jag har en önskan om att kunna hitta balans. Att tänka mig för innan den tredje hamstern flyttar in eller den femte getkillingen föds, men ibland kidnappas min hjärna, på samma sätt som när jag ville ha drogen, och så ”helt plötsligt” står jag där, mitt i ett nytt projekt, eller med ännu ett djur att ta hand om, utan att ha kunnat bromsa.

Visst har jag kommit allt mer i balans genom åren i tillfrisknande, men det fattas fortfarande en bit. Till allt detta hör också SKAM, men det får bli ett helt eget blogginlägg.

Finns det någon mer som känner igen sig? Eller är alla andra verkligen helt normala och fattar rationella beslut hela tiden?!