Jag möter så många i mitt arbete som har barn, och som frågar vad de kan göra för sina barn för att de inte ska bli sockerberoende. Eller vad de kan göra för ett barn som de misstänker är sockerberoende.

Jag vet att många blir frustrerade, men jag tror att det bästa vi kan göra är att göra så gott vi kan. Med maten (alltså ge våra barn bra mat), men sedan lära oss att släppa taget. Jag kan, i viss mån, kontrollera vad mina barn äter hemma, eftersom det är jag som vuxen, som handlar hem maten. Men jag kan inte kontrollera vad mitt/mina barn äter när jag inte är med. Ju yngre, desto lättare, är min erfarenhet. Men när de kommer upp i tonåren, och strax innan, så är de fullt kapabla att göra egna val.

Dessutom är det så OTROLIGT mycket mer än bara maten, som vi stoppar i oss som gör att vi utvecklar ett (socker)beroende. Det betyder i sin tur att det är lika många komponenter som kan hjälpa någon från att utveckla ett beroende, eller fördröja att beroendet utvecklas.

Vi kan finnas där som ”speglar”, och visa på vad vi ser, hör, och hjälpa till där vi kan, men mer än så kan vi oftast inte göra.

Min erfarenhet är att vi som föräldrar skulle behöva ett nätverk där vi kan stötta varandra till att inte gå in i det som kallas ”medberoende” i förhållande till våra barn, stora eller små. Där vi kan få hjälp att se vad som är sunda gränser och tankar, eller vad som är att kliva över gränsen och utsätta oss själv för lidande på kuppen.

Sitter i dagarna och filar lite mer på min ”skrift” om Små sockerberoende och vuxna barn. Här är ett litet ”smakprov”:

Jag har fått lära mig att det är så otroligt mycket som gör oss till de vi är idag och jag har på min resa fått titta på olika delar som format mig till den person jag var och har blivit. De olika delarna jag kommer beröra är;

• Kosten. Vad jag äter och vad äter mina barn?
• Biokemi (som vi ärver av våra föräldrar, men som vi också kan påverka genom en mängd olika faktorer),
• Dialogbaserat föräldraskap.
• Självkänsla/självförtroende.Är det skillnad på det och hur hjälper jag mitt/mina barn att bygga upp det?? Skam ( Vad är det? Hur läker jag min egen skam och hur hjälper jag mina barn?)
• Tankar om mig själv ( som ofta kommer från det jag hört mina föräldrar säga om mig ”Hon är blyg” ”Hon tycker om djur” ”Hon har inte så bra hand om barn” osv och som jag gör till min egen sanning, för att mina föräldrar är mina råmodeller. Hur pratar jag om/med mina barn?),
• Hur tar jag hand om mig själv? ( Ser jag att det är jag som behöver stå överst på ”min lista” för att kunna föra vidare att mina barn är viktiga, värda att lyssna på och tas på allvar, att det är ok att säga nej och lyssna på vad min kropp talar om för mig)
• Andlighet ( Hur fyller jag på min egen, vad är det, ska mina barn ta del av det och hur gör jag?)

Det är spännande att se vilken resa man kan göra i tillfrisknande, på alla plan, även som förälder!