Min vardag

Att starta ett paniktåg……

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

En liten notis innan jag berättar för er om mitt senaste paniktåg: Ni har väl inte missat att jag börjat samarbeta med Sockerskolan? Alla mina klientkontakter går via dem nu, men ni når mig via uppgifterna här på sidan också ☺️

I och med att det händer mycket på alla fronter, som det ju gör för de flesta, får jag också möjlighet att reflektera lite hur jag prioriterat och vill fortsätta prioritera. Min allra första prioritet är mitt tillfrisknande, min sockerfrihet, och sedan familjen och de djur jag har ansvar för, men vad som kommer sedan på listan är inte alltid lätt att välja…. Dessutom behöver jag ju sortera i vilken ordning det ska göras under dagen, oavsett var de står på listan. Djuren behöver ju ses om innan jag börjar jobba, men jobbet är ju grunden för att jag ens ska ha mat till mina pälsklingar. Det är inget svårt och stort val, men värt en reflektion ändå!

Det här är en liten anekdot som får beskriva hur mina ansträngningar att välja och prioritera rätt kan förvrängas till oigenkännlighet, på ett litet kick!

För ett litet tag sedan insåg jag att min islandsäst behöver pensioneras. Hon är gammal och lite stel när hon reser sig upp från liggande, börjar få gråa hår i pannan och resten av kroppen, men hon är glad, frisk och mår bra för övrigt, så hon får vara kvar och ta lättare ridturer med yngre barn, lättare ryttare, eller följa med ut på promenad när jag går ut med hundarna.

Men om jag inte rider henne försvinner ridturerna tillsammans med yngsta dottern, vilket är något vi båda uppskattar väldigt mycket, och det kändes inte alls bra. En annan stor förändring som var både stressreducering och en stor smärta var att sälja shetlandsponnyn vi hade eftersom jag vill rida, och inte såg att jag hade tid för att köra, trickträna och aktivera på andra sätt, men på grund av dessa två beslut stod jag plötsligt ”på bar backe” så att säga. Nästa steg i tankekedjan blev då att söka reda på en ny häst, som både jag och dottern kan rida.

Sagt och gjort. Jag letade, och fann till slut en stor häst, en avställd travare, som vi åkte och tittade på, och för tre veckor sedan flyttade han hit. Jag kan säga att han är otroligt mycket mer häst än jag hanterat förut, och han var stressad över nytt stall, nya kompisar och ny miljö över huvudtaget. ”Lilla” killen! Till att börja med fick han stå och vänja sig vid oss och stallet, men efter ca en vecka och efter att vi skott honom var det dags att börja ta sig ut i omgivningarna. Jösses!

Han var inte van vid ankor som väsnas, kossor som råmar, höns som kacklar och getlukt i kläderna, och jag är inte van vid ett varmblod som har ben och kropp överallt 😅 Vi tog några promenader, och det kändes som att vi inte nådde varandra öve huvud taget. Rädslan ställde sig mellan oss, både min och hans. Sakta rullade ett ”paniktåg” igång….

För er som inte vet vad ett paniktåg är kan jag berätta att det är ett drama utan proportioner, och vi som är beroende kan ha en benägenhet att skapa sådana. Vi bereder även plats för andra på tåget och dirigerar, berättar, styr och ställer, är både förare, konduktör, passagerare och hysterisk medresenär på en och samma gång…. Kan bli lite körigt, så att säga….

I alla fall; Billy, som hästen heter, gjorde så gott han kunde och ställde upp på att bli skodd, borstad, flyttad och fixad, men hade en tendens att hoppa högt, resa nacken och stå och blåsa upp sig och frusta uppskärrat vad som än hände. Inte av elakhet, för snäll är han, men av otrygghet. Kulmen kom då jag skulle sitta upp första gången. Jag hade en kompis här, som är mycket mer hästkunnig än jag, och jag är glad att hon var med och kunde visa mig på olika sätt att tänka och jobba. Allt gick bra under ridturen, men det kändes som att Billy flög lågt över marken och var superstressad och rädd hela tiden. Paniktåget började få fart och rullade på utan någon station att sakta in på….

När vi stod och jobbade med honom i repgrimma och jag åter igen känner att vi inte får kontakt kommer det över mig en stark känsla av att detta kommer jag inte klara! Jag har inte kunskap, inte tid, är inte duktig nog, och det är synd om Billy som hamnat hos mig över huvudtaget! Paniktåget har full fart och jag ser bara katastrofen som kommer infinna sig om jag behåller den här hästen!!!

Rädslan och känslan av otillräcklighet tog över helt, och jag kunde inte se hur jag skulle kunna få tid och ork att jobba, jobba, jobba med den här hästen och göra honom trygg, få honom att dansa i repet som min kompis och kunna rida ut på honom lika lugn som en filbunke. Jag MÅSTE prioritera och det här var helt fel!!!

Till slut meddelade jag alla nära och kära att hästen få flytta tillbaka, och jag kontaktade även förra ägaren eftersom jag hade en månads öppet köp. Paniktåget rullade nu på utan bromsar!

Men. Dagen därpå var jag ute och gick i skogen med hundarna. Jag hade mediterat mina 20 minuter på morgonen och varit i kontakt med andra sockerfria vänner så jag kände mig landad och i kontakt med världen. Då kommer en liten tanke…..”Kan det vara så att min perfektionism varit framme och skapat ett paniktåg i förhållande till Billy?” Detta måste jag syna lite mer!

Om det nu är så att det kommer ta tid att få honom att lugna ner sig och landa, vad gör det? Han är en snäll, vänlig och mycket trevlig herre, och han måste inte vara perfekt, han heller. När tanken hunnit så långt kändes det som att ett stort lugn spred sig i mig….paniktåget började bromsa in…. Jag måste inte heller vara perfekt, och jag kan be om hjälp….. tåget saktade ytterligare fart…… Han är så himla snäll, och kör jag hem honom kommer jag ändå stå på marken igen, utan häst och vara tvungen att börja om….. plötsligt kunde paniktåget skymta en station…..

Väl hemma igen testade jag mina tankar på min man, som bekräftade det jag tänkt. Det kunde vara ett paniktåg….. Jag pratade med andra sockerfriisar som också tyckte att jag tänkte rätt när jag inte ville låta perfektionisten eller paniktåget rusa iväg med mig. Till slut tog jag kontakt med säljaren och frågade om jag kunde få försöka ett tag till, såvida de inte tappat förtroendet helt för mig, men det verkade de inte ha gjort.

Så, Billy är kvar här. Paniktåget står vid stationen just nu, och jag hoppas det får stå kvar där, länge.

Igår var vi ute på en liten ridtur. Han är ganska skrajsen, men fick tipset om bomull i öronen och en huva, så det ska vi prova. Han gör så gott han kan, och jag också. Tillsammans ska vi nog fixa detta, Billy och jag 💕

Ja…. så kan det se ut när en startar ett paniktåg! Vet inte alls om ni kan känna igen er eller någonsin startat ett paniktåg, men så här kan det se ut för mig med allt ifrån hästar till att ”göra barnen sockerfria för annars kommer de dö…..” i stort och smått. Jag är tacksam att jag har människor runtomkring mig som jag kan göra en ”reality check” med, så att jag kan se om det är ett paniktåg, eller om det är ett riktigt beslut jag är på väg emot.

En sak är i alla fall säker: tåget kommer sätta av igen vid något tillfälle. Men för varje gång tycks det som att jag har förmågan att snabbare uppfatta att det inte är tåget till Hogwarts, utan ett helt utan ändstation. När perfektionismen startar tåget, rädslan eldar på och otillräckligheten är konduktör så vet jag att det är Röda Hund som står vid spakarna. Och då, mina vänner, är det dags att bromsa!!!

Billy 🦄💕

Journalistbesök med mig i fokus

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår hade jag besök av en journalist som ville veta mer om vad vi ”bonefruar” gör. Lite kul, faktiskt! Jag har ofta tänkt, och sagt, att det är bara en annan bonde eller bondfru som till fullo kan förstå hur det är att leva och bo på en bondgård där det bedrivs mjölkproduktion, och i all synnerhet där det ännu inte finns mjölkrobot.

För ovanlighetens skull var det mig hon ville prata med. Det brukar vara Andreas och mjölkproduktionen som står i centrum, och det är helt ok, jag blev bara glatt överraskad att någon vill veta vad jag gör, och att journalisten blev genuint intresserad av mitt jobb som sockerberoendeterapeut med allt vad det innebär.

Vi pratade om hur många vi skulle kunna hjälpa och nå om sjukvården hade större kunskap både om socker och alkohol/drogberoende. Om det fanns möjlighet att göra en screening som UNCOPE skulle det kunna leda vidare till en SUGAR eller ADDIS, och det skulle i sin tur göra att många fler fick möjligheten till hjälp.

Jag har, som jag skrivit om förr, flera klienter som har skrumplever, där läkaren som konstaterat detta frågat ”Dricker du alkohol?”, och när patienten svarat ”Nej.” bara har lämnat det där. Att fråga en alkoholist om hen dricker alkohol är helt meningslöst, om hen inte är redo att ta emot hjälp. Och att fråga en sockerberoende som kanske eller kanske inte dricker alkohol, är lika kontraproduktivt, om det inte följs upp på något vis. Idag finns det många som har skrumplever pga att de äter för mycket socker, men eftersom inte kunskapen (och/eller kanske fattas verktygen?) finns, så kommer det oftast inte längre än till en fråga om alkoholvanor. I de fallen jag har just nu kom inte någon fråga om kosten eller en UNCOPE upp över huvudtaget, utan det blev en återvändsgränd där, med medicinering för diabetes typ 2 istället. Frustrerande!!

Därför blir jag glad, och faktiskt lite nervös märkte jag, när det var jag och mitt yrke som stod i fokus! Ska bli spännande att få se resultatet i alla fall. Jag skulle få läsa igenom vad hon skrivit på fredag, så får vi väl se när det dyker upp i tryck! Kul!

För övrigt har jag pratat med Sofie Tallberg (se ”vitalized_by_tallberg” på instagtam) inför att vi ska göra en video för min Youtube imorgon, om återfall och PMS, och sedan påbörja min biohacking, som jag ska komma på ett bra sätt att dokumentera och dela med mig av tänkte jag ☺️

Men allra först ser jag att klockan går och det är dags att bege sig till scouterna! Bäst att komma i god tid för att hinna tömma vattnet av ”taket” på köket och få fart på lägerelden! Tack för idag!

Journalisten bad mig om bilder på min verksamhet, men jag insåg att de flesta bilder jag producerar i är selfies 😁 Inte så informativt, dessvärre!

Dags för biohacking kanske?

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Jag märker allt mer hur känslig jag är. När jag blev sockerfri fick jag massor av hälsofördelar, och jag jag känner mig fortfarande starkare och friskare nu än jag gjorde när jag tog steget in i tillfrisknande, men jag märker att min kropp blir allt känsligare, eller kanske är det jag som kan höra och känna signalerna kroppen ger mig allt tydligare? Oavsett vilket så har jag ju genom åren även tagit återfall, vilket ju gjort att jag fått andra konsekvenser och att symptom som försvunnit kommit tillbaka igen. Dessutom har jag ju starka indikationer på att jag är i förklimakteriet, eller klimakteriet, för det är ju inte menopaus ännu, så det fortsätter ju handla saker i kroppen.

Detta leder mig till att jag vill ta hjälp av en god vän och medresenär som är väldigt duktig på biohacking. Jag är imponerad av hur hon själv prioriterar sin kost och sin träning hela tiden, och mitt mål är iofs inte att leva som hon, men jag vill ha mer kunskap om MIG och kunna använda kosten ännu mer som läkning och stöttning.

För mig är det allra viktigaste att vara drogfri och det är det som är grunden i alltihop. Jag kan inte gå in i en ny besatthet eller äventyra min sockerfrihet, och att kliva in i något sånt här för mig kan vara att balansera på slak lina, men jag känner att det finns så mycket mer kraft i mig än vad som kommer ut, och att jag kan släppa lös den med hjälp av flera olika verktyg, varav biohacking är ett.

Jag ska göra en intervju med min väninna om hormoner och återfall i samband med PMS och vad som händer rent biokemiskt, och hoppas kunna boka in lite coachning med henne på samma gång. Känns att kraften kommer bara av att ta beslutet och ha en riktning 😊 Min tanke är att dokumentera det hela på något sätt, via blogg, Youtube eller på sociala media, så jag hoppas du vill hänga med och se hur det går för mig!

Hur kan jag använda och anpassa min mat för att optimera mitt mående fysiskt och psykiskt? Börjar känna allt mer att det är dags att ta hjälp för Biohacking!

Sockerfria dagen. Behövs det??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om du ställer den frågan till någon som är sockerberoende så är svaret ganska så självklart. Ja. Det behövs. Det behövs total avhållsamhet från socker, sötningsmedel, mjöler och andra livsmedel, som får hjärnan att go bananas och få craving på mer. En dag i taget, när det kommer till det.

För andra då? Svaret är fortfarande solklart JA. Vi behöver fortfarande öka kunskapsnivån och medvetandegöra för fler vad kosten kan göra, både ont och gott. Ett högt intag av socker/snabba kolhydrater kan leda till diabetes typ 2, hjärt och kärlsjukdomar, metabolism syndrom (med allt som följer i dess spår), övervikt, skrumplever och psykisk ohälsa. Genom åren har jag mött många som tack vare rätt kost kunnat ta sig ur en depression och blivit av med självmordstankar, jag själv inkluderat. Fel kost stressar hela systemet i kropp och knopp och utan att veta om det bränner många så att säga ljuset i båda ändar genom att äta konstgjord mat och stressa sig genom livet på andra sätt.

Var någonstans finns kunskapen om och kopplingen mellan psykisk ohälsa och kosten? Diabetes typ 2 kan inte längre kallas för åldersdiabetes då det kryper allt längre ner i åldrarna och allt fler (barn och ungdomar också) drabbas av skrumplever utan att det är alkoholrelaterat. Det visar sig vara kostrelaterat. Det finns massor av åkommor som vi kan hjälpa och läka med rätt kost, men var finns kunskapen??

Andreas (min man) var med Oscar (vår son) på en av Sveriges stora teknikkedjor i helgen för att köpa en högtalare, och berättade för mig att i avdelningen för spel stod det pallar med energidryck, för 5 kr st…. Känns inte det liiiiite väl magstarkt i skenet av det jag skrivit ovan?

Så, ja, jag tycker att det behövs en Sockerfri dag och är glad att Ewa Muerk, Babben Larsson och Bitten Jonsson grundat Sockerfria dagen, den 12 oktober. Inte bara för oss som har ett beroende utan alla. Om en inte har ett beroende eller något annat ”issue” med maten borde det inte vara mer än en axelryckning att avstå från socker en dag, men det verkar provocera väldigt många att vi blir allt fler som får kunskap och undviker det som är farligt för oss.

Undra hur de personerna skulle reagera om jag på samma sätt som de gör med mig, kommenterade det de äter, eller inte äter. Jag har aldrig åsikter om vad andra väljer att äta, jag tycker bara att det är synd att kunskapen och vetenskapen inte når fullt ut till gemene man, för det skulle hjälpa så många, på flera olika plan som de flesta inte har en aning om!

Så jag hoppas att vi kommer fortsätta fira Sockerfria dagen, varje år, och fortsätta sprida kunskapen och medvetenheten till allt fler! Glad Sockerfra Dagen till er alla!

Ännu mer som är viktigt på riktigt

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Varenda gång jag tittar ut genom fönstret slås jag av de praktfulla färgerna som hösten bjuder på just nu. Idag har det dessutom varit både uppehåll och sol, så vi har tagit en riktigt lång ridtur, med Bönan och Jamie med, så vi fick komma ut och njuta det live också. Ärtan och Brinda fick vara hemma. Ärtan ska inte motioneras så mycket ännu, och Brinda skulle inte orka den turen.

Annars har det varit tvätt, strykning och manglande på schemat. Jag ringde in på 12-stegsmöte först, men koden jag slog in fungerade inte den här gången, så jag fick avstå. Känner annars att jag hade behövt ett möte… Skulle gärna ha livemöten som riktar sig mot socker/mat här i Arvika. De gemenskaper som redan finns här är också fina, men jag vet att det finns många sockerberoende som inte skulle sätta sin fot på de mötena, tyvärr. Men det var där jag hämtade kraft, motivation, mycket kunskap och en enorm respekt för den här sjukdomen i början av mitt tillfrisknande ❤️

Har svårt att få till en sammanhängande skrivkvart märker jag. Alvina håller på att putsa sadeln alldeles intill mig, vid köksbordet, och jag har inte hjärta att säga att jag vill koncentrera mig på skrivandet, jag vill ju ta tillvara på alla stunder vi kan få tillsammans. Sån här saker och ting blir ännu viktigare i skenet av att Elin flyttat hemifrån och Oscar gör första året på gymnasiet och troligen inte heller komma stanna kvar hemma så länge till. Den där klyschan att ”vi bara har våra barn till låns” har fått en helt annan innebörd och betyder något, på riktigt, numer.

Jag märker att jag den den senaste tiden har mycket funderingar om det där som är viktigt på riktigt, också i förhållande till sociala media, marknadsföring, närvaro, fler utlopp i beroendesjukdomen och så vidare. Jag ser själv hur lätt jag har för att fastna i att bläddra omkring på olika plattformar, utan att få någon input av verkligt värde, som berör mig på djupet eller lyfter mig kunskapsmässigt. Det blir så mycket flöde att jag inte ens reagerar på sådant som brukade beröra mig. Sång, texter, bilder, filmer, allt bara susar förbi, och min hjärna har inte förmåga att välja ut, stanna upp, njuta eller sortera alls vissa dagar. Jag vet att jag behöver, och vill, dra ner på mitt skärmanvändande, samtidigt som mycket av mitt jobb administreras och sköts just på de olika plattformarna och via ”skärm” på olika sätt. Hur kan jag förmedla glädjen och ge inspirationen till att leva sockerfritt utan att tappa bort förmågan att känna på djupet, tappa kraft och förlora intresset för att lära mig mer?

Antar att det som vanligt kommer visa sig, och den här helgen kan jag i alla fall se tillbaka på med glädje. Vi har inte gjort precis så som vi planerade, men det har varit en väldigt mysig helg, och ridturen idag var en av höjdpunkterna!