Sitter i foajén på hotellet där jag spenderat natten efter Sockerfria Dagen på Convendum i Stockholm igår, 12 oktober. Jätteroligt att komma dit och träffa andra som brinner för hälsa och flera med kunskap om sockerberoende. Sockerskolan, Leva Sockerfri och Bitten Jonsson stod för kunskapen om beroende och pratade om det både i ett breakout room, och på stora scenen. Så otroligt viktigt att kunskapen om sockerberoende finns med när vi pratar om hälsa, speciellt på en dag som Sockerfria Dagen eftersom det inte alltid fungerar att vara sockerfri på det sätt som talas om i allmän mun av hälsoinspirarörer om en vill tillfriskna från ett beroende.
Även på Convendum igår fanns produkter representerade som de flesta av oss som är sockerberoende inte kan äta, eftersom de skapar cravings, dels på grund av ingredienser i produkterna, men även för att de påminner för mycket om de droger vi hängett oss åt i ett aktivt beroende.
Oavsett så var det en härlig dag, och flera bra föreläsare som delade med sig av kunskap! En som alltid inspirerar är Sandra Owe som driver flera olika projekt och bolag (däribland hudvårdserien No Bond Beauty) och igår presenterade hon bland annat Lajkamaten, ett digitalt verktyg som bidrar till en bättre måltidsplanering, minskat matsvinn och ett ökat intresse för maten hos elever då de får vara med och ge feedback på vad de äter i skolan. Jätteintressant! Om du vill veta mer och/eller ta detta till din kommun så klicka på länken HÄR så kommer du till hemsidan www.intellimeal.se
Jag fick med mig en låda av hennes bok ”Kostronauterna”, som jag alltid rekommenderar till föräldrar som vill lära sina barn om kost och näring, så håll utkik i mina flödes om du är intresserad av att lägga vantarna på en!
Hon pratade även om värdet av att äta animalier för optimal näring, och det samma fick vi höra från Peter Ballerstedt som också gav oss mer kunskap om det jag brukar prata om; nämligen de betande djurens betydelse för miljö, jordhälsa och hur det är kopplat direkt till vår egen hälsa. Lika inspirerande varje gång jag ser honom!
Något annat som vi fick höra om och som jag ska fördjupa mig i är Rödljusterapi. Jag har varit nyfiken på det ett tag, och pratat om cirkadisk rytm för att må aå bra som möjligt, men det känns om att detta gav inspiration till att dyka lite djupare. Jag köpte boken ”Ljusrevulotionen” som är skriven av Fredrik Paulun, som också var där och höll en föreläsning. Jag kanske får anledning att återkomma i ämnet!
Finns mycket att säga om gårdagen, men i huvudsak tar jag med mig en god, varm känsla efter att ha träffat flera goda vänner och fått påfyllning både på det sociala kontot, inspirationskontot, glädjekontot och jävlaranammakontot. Det har fötts flera nya idéer och givit ytterligare fler i de projekt som redan startats upp, bland annat min podd: Osötat! En podd om socker och beroende! som finns både på YouTube som video och på Podbean, Spotify och Podcaster för den som vill lyssna. Jag fick även träffa min poddkollega, Emilia Halmljung, live, vilket var riktigt mysigt!
Innan jag sätter mig på tåget och åker hem mot vardagen igen hinner jag med en snabb fika med en god vän och fylla på glädjekontot ytterligare. Det är alltid är skönt att komma hem, men även viktigt och välbehövligt med den påfyllning jag fått under min lilla tripp till Stockholm på Sockerfria Dagen! Ser redan fram emot nästa påfyllning, vad den än kommer att bestå av!
När jag berättar att jag är sockerberoende får jag ofta svaret ”Jaha, ja, jag är nog också lite sockerberoende. Jag kan inte låta bli att äta sött.” eller ”Ja, det är då inte jag i alla fall! Jag äter knappast socker alls!”
Det är så intressanta reaktioner, och jag går aldrig in i diskussion eller påstår att någon annan har ett beroende, eller håller med om att de inte har det, för jag vet ju inte hur deras vardag ser ut, och jag har inte gjort någon SUGAR så jag kan ställa diagnos. Men idag kände jag att jag vill skriva om det. Det är nämligen så att det inte går att vara ”lite sockerberoende”, på samma sätt som det inte går att vara ”lite gravid”. Endera så är en det, eller så är en det inte. Punkt. Men precis som med graviditet så kan en vara i första trimester eller i sista, och eftersom beroendesjukdomen har en räcka med symptom som är samma för alla ser det likadant ut där; en kan vara tidigt i sin sjukdom, dvs att sjukdomen just manifesterats, eller så kan en vara precis innan sitt personliga sammanbrott (vilket kan vara på olika sätt och efter olika antal symptom) och då ser det naturligtvis annorlunda ut.
Förr pratade vi om definitionen ”smyga, ljuga, gömma” när vi pratade om beroende för att kunna definiera hur det kunde manifesteras. Själv ljög jag om att jag hade ätit mat när min mamma frågade mig om jag ville ha, jag ljög om att det inte var jag som ätit upp alla kakorna i frysen, eller senare när jag fått egna barn, deras godis. Jag smög med mitt ätande, när jag åt kakor, glass och bullar ur frysen var ingen annan närvarande så klart, och jag gömde godispapper längst ner i soppåsen så ingen skulle se att och vad jag ätit, och ibland gömde jag godis eller annat för att få ha det ifred. Det här här bara några få av alla de saker jag gjort när jag var aktiv i mitt beroende, men just dessa visar på att ”Smyga, ljuga, gömma”.
Det här tar jag inte upp alls när någon svarar ”Ja, jag är nog lite sockerberoende” när jag nämner att jag är det, för det tar ett tag innan en vågar berätta för någon om hur det verkligen sett ut. Det jag beskriver ovan har jag inga problem med att berätta idag, men jag kunde bara dela med mig av det till ett fåtal andra som också är sockerberoende i början av mitt tillfrisknande, för jag skämdes så!
Det andra svaret ”Jag äter knappast socker alls!” kan också vara lite missvisande, eftersom få har klart för sig vad socker är och hur kosten påverkar kroppen och hjärnan. Jag har haft ”godisförbud” många gånger i mitt liv, men fortsatt äta pannkakor, bröd, pizza, våfflor och annat mjölbaserat, så det har inte varit några som helst problem för mig att avstå från godis i långa perioder eftersom jag får samma effekt av mjölmaten som av sockret. Det har förekommit att en klient som bara ätit frukt fått diagnosen sockerberoende, eftersom hen använde, betedde sig och fick konsekvenser som visar på ett beroende. Samma sak är det med sötningsmedel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att någon inte äter S-O-C-K-E-R, innebär inte per automatik att hen inte är sockerberoende. Men det är ju heller inget jag diskuterar med någon jag möter och får det svar jag beskrivit ovan.
Jag kommer att tänka på en text ur Anonyma Narkomaners ”Välkommen till Anonyma Narkomaner”, en liten bok med fantastiska texter. Där står bland annat: ”Folk som inte är beroende tillbringar inte sin tid med att undra över om de är beroende. De tänker inte ens på det.” Den tanken hade aldrig slagit mig innan, att det fanns folk som inte undrade över om de hade ett beroende eller inte! På samma sätt som jag inte förstått att det finns människor som inte får cravings (sug) av att äta vissa saker, som jag får, och att just denna craving är något som definierar det faktum att jag har ett (socker)beroende. Som jag skrev i förra inlägget så kan sug minskas och balanseras på olika sätt genom att äta en bra kost, läka mage och tarm, lära sig hantera olika livssituationer osv, men har du ett beroende kommer du att få cravings/sug ändå!
När jag träffar klienter får de börja med fylla i något som kallas för UNCOPE. Det är ett screening-instrument för att se om det är lönt att rekommendera en SUGAR för att kunna ställa en diagnos. Om du svarar JA på två eller fler av de här frågorna rekommenderas att göra en SUGAR för att se om det föreligger ett beroende.
Här innebärSött även kolhydrater såsom pasta, bröd, efterrätter, kakor, läsk, energidrycker, pizza, flingor, potatis, ris, sötningsmedel, med mera.
U=Unplanned Use. ”Har du under senaste året ätit mer sött ÄN DU TÄNKT DIG, och eller ägnat mer tid åt att äta, tänka på sött än du tänkt dig?”
N=Neglected. ”Har du FÖRSUMMAT/misskött några av några av dina dagliga åtaganden, på grund av för mycket sött eller att du ätit för mycket?”
C=Cut down. ”Har du under senaste året känt att du behöver eller måste MINSKA på ditt intag av sött?”
O=Objected. ”Om någon visste om hur du äter; skulle de PROTESTERA/ha invändningar mot ditt intag av sött?” (Familj, vänner, arbetskamrater etc.)
P=Preoccupied. ”Har du någonsin känt dig UPPTAGEN/besatt av och tänkt mycket på sött?”
E=Emotional discomfort. ”Har du någonsin använt sött för att LINDRA OBEHAGLIGA KÄNSLOR exempelvis trötthet, irritation, nedstämdhet, ilska värk, uttråkad eller liknande?
(Istället för ”sött” kan du även sätta in alkohol eller andra droger.)
Anledningen till att jag skriver det här är att jag vill lyfta fram allvaret i att ha en beroendesjukdom. Ett sockerberoende är inte samma sak som att kryssa i ja, – och nejfrågor i veckorevyn, det är en allvarlig, dödlig sjukdom som behöver behandlas, och som påverkar en person och den omgivande familjen fysiskt, psykiskt, andligt och socialt.
Om du tror att du har ett sockerberoende så finns det hjälp att få, och det går att leva ett liv utan fokus på mat, godis, träning, träning och vikt. Det går att leva livet LEVANDE! Första steget i den riktningen kan vara att göra en screening med UNCOPE och beroende av resultatet gå vidare för att göra en SUGAR.
🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧 English version
When I tell someone that I’m a sugar addicted, I often get the answer ”Well, I’m probably a bit addicted to sugar too. I can’t stop it when I eat sweets.” or ”Well, I’m certainly not! I hardly eat sugar at all!”
These are such interesting reactions, and I never start a discussion or claim that someone else has an addiction, or agree that they don’t. I don’t know what their daily life looks like, and I haven’t done a SUGAR so I can make a diagnosis. But today I felt that I want to write about it. Namely, it is not possible to be ”slightly addicted to sugar”, in the same way as it is not possible to be ”slightly pregnant”. Either one is, or one isn’t. But just like with pregnancy, one can be in the first week or in the last, and since the addiction has a range of symptoms that are the same for everyone, it looks the same there; one can be early in their illness, i.e. the illness has just manifested, or one can be just before their personal breakdown (which happen different ways and after different number of symptoms) and it naturally looks different from person to person.
We used to talk about the definition ”sneak, lie, hide” when talking about addiction to define how it could manifest. I myself lied that I had eaten food when my mother asked me if I wanted some (in my anorectic period), I lied that it was not me who ate all the cookies in the freezer, or later when I had children of my own, their sweets. I was sneaky with my eating, when I ate cookies, ice cream and buns from the freezer no one else was present of course, and I hid candy wrappers at the bottom of the garbage bag so no one would see that and what I ate, and sometimes I hid candy or other things to be sure I could have it myself. These are just a few of all the things I did when I was active in my addiction, but these in particular shows ”Sneak, lie, hide”.
I don’t bring this up at all when someone replies ”Well I’m probably a bit addicted to sugar” when I mention that I am, because it takes a while before one dares to tell someone what it really looked like. What I describe above, I have no problem sharing today, but I could only share it with a few others who are also sugar addicts at the beginning of my recovery, because I was so ashamed!
The second answer ”I hardly eat any sugar at all!” can also be a bit misleading, as few are clear about what sugar is and how diet affects the body and brain. I’ve had ”candy bans” many times in my life, but still ate pancakes, bread, pizza, waffles and other flour based things, so it’s been no problem for me to abstain from sweets for long periods because I get the same effect from the flour foods/carbs as from the sugar. It has happened that a client who only ate fruit was diagnosed with sugar addiction, because that person used, behaved and suffered consequences that indicated an addiction. It’s the same with sweeteners. I’ve said it before and I’ll say it again; that someone does not eat S-U-G-A-R, does not automatically mean that they are not addicted to sugar. But it’s also not something I discuss with someone I meet and get the answer I described above.
I come to think of a text from Narcotics Anonymous in ”Welcome to Narcotics Anonymous”, a small book with great lyrics. It says, among other things: ”People who are not addicted don’t spend their time wondering if they are addicted. They don’t even think about it.” That thought had never crossed my mind before, that there were people who didn’t wonder if they had an addiction or not! In the same way that I didn’t understand that there are people who don’t get cravings from eating certain things, like I do, and that this particular craving is something that defines the fact that I have a (sugar) addiction. As I wrote in the last post, cravings can be reduced and balanced in different ways by eating a good diet, healing the gut and intestines, learning to deal with different life situations, etc., but if you have an addiction, you will still get cravings/cravings!
When I meet with clients, I start by making them filling out something called UNCOPE. It is a screening instrument to see if it is worth recommending a SUGAR to be able to make a diagnosis. If you answer YES to two or more of these questions, it is recommended to do a SUGAR to see if there is an addiction involved.
Here, Sweets also means carbohydrates such as pasta, bread, desserts, cookies, soft drinks, energy drinks, pizza, cereal, potatoes, rice, sweeteners, and more.
U=Unplanned Use. ”In the past year, have you eaten more sweets than you planned to, and or spent more time eating and/or thinking about sweets than you planned to?”
N=Neglected. ”Have you NEGLECTED some of your daily commitments, due to too much sweets or eating too much?”
C=Cut down. ”In the past year, have you felt that you need or have to REDUCE your intake of sweets?”
O=Objected. ”If someone knew about your eating habits; would they OBJECT to your intake of sweets?” (Family, friends, colleagues, etc.)
P=Preoccupied. ”Have you ever felt PREOCCUPIED/obsessed with and thought a lot about sweets?”
E=Emotional discomfort. ”Have you ever used sweets to RELIEVE UNPLEASANT FEELINGS such as tiredness, irritation, depression, anger, aches, boredom or the like?
(Instead of ”sweets”, you can also insert alcohol or other drugs.)
The reason I’m writing this is because I want to highlight the seriousness of having an addiction. A sugar addiction is not the same thing as checking yes, – and no questions in a fashion magazine, it is a serious, fatal disease that needs treatment, and affects a person and the surrounding family physically, mentally, spiritually and socially.
If you think you have a sugar addiction, there is help to get, and it is possible to live a life without focusing on food, sweets, exercise, exercise and weight all your day. It is possible to live life ALIVE! And the first step towards it might be to scan in an UNCOPE, and depending on the result, maybe go further with doing a SUGAR.
Så här kan en UNCOPE se ut. Originalet är gjort av Bitten Jonsson. This is what an UNCOPE can look like. The original is made by Bitten Jonsson.
Ofta när jag möter klienter tar de hjälp från alla möjliga olika håll för att läka holistiskt från sjukdomen beroende, och jag tycker det är toppen, för jag är verkligen inte expert på alla områden! Det som kan orsaka problem är däremot okunskapen som råder om beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet.
Många som inte kan beroendesjukdomen och som arbetar inom olika områden (kostrådgivare, coacher, näringsterapeuter osv) kan ge en sockerberoende i tillfrisknande tanken om och förstärka tron på att hen inte har en beroendesjukdom utan bara en obalans i tarmen, en trasig barndom, fel andning, för lite andlighet eller bara behöver meditera lite mer och leva i nuet. Alla dessa verktyg kan bidra till till tillfrisknande, men samma påståenden kan vara katastrofala om mottagaren tvivlar det minsta på att hen har en beroendesjukdom, eller fortfarande hoppas innerligt på att kunna äta ”normalt” och ”vara som alla andra”.
När jag gör en matplan måste jag i alla avseenden titta på vad den specifika individen jag arbetar med klarar av att äta rent biokemiskt, men också i avseende till hur hens beroendesjukdom tar sig uttryck. Jag jobbar alltid utifrån en animaliebaserad baserad matplan, eftersom det är det jag sett funkar bäst på de flesta klienter jag mött genom mina 12 år inom yrket, men om min klient triggar på tex smör, så ska hen inte ha det på sin matplan eftersom beroendesjukdomen har veto över allt annat!
Likadant är det om jag går till en näringsterapeut och hen säger till mig att det är otroligt nyttigt att äta ett äpple om dagen, att honung är bra för immunförsvaret och grovt bröd är bra för tarmen, så behöver jag fråga mig om det verkligen fungerar för mig att äta det, eftersom jag är sockerberoende. Svaret för mig är ett det går ”fetbort” eftersom jag inte skulle äta ett äpple utan mest troligt fälla trädet det växte på och äta alla, och jag vill inte ens tänka på hur min hjärna och tarm skulle reagera på bröd och honung, sen får andra tro det vara hur nyttigt som helst, det bryr jag mig inte ett dugg om. Med den kunskapen och erfarenheten jag har känner jag mig fullkomligt trygg i vad jag kan och inte kan äta, men för en person som inte är lika trygg och när en förhoppning om att inte var en beroende kan det få katastrofala följder.
Något annat jag ofta möter och hör, och tyvärr väldigt ofta i lågkolhydratsvärlden, är att det räcker med att lägga om kosten och bestämma sig för att hålla sig till en viss typ av kost för att kontrollera sitt sockerberoende. Att det bara är jag som behöver bestämma mig. Jag har fortfarande inte träffat en enda sockerberoende som klarat sig med att bara göra en kostomläggning, i alla fall inte under en längre period, eftersom sjukdomen är progredierande och går i skov. Det spelar ingen roll hur mycket fett jag äter, eller om jag loggar micro och macro tills det bubblar ut genom öronen på mig om jag inte skaffar mig verktyg att identifiera Risksituationer, Varningssignaler och lär mig hur jag hanterar cravings, för förr eller senare kommer det att behövas, eftersom det är så beroendesjukdomen fungerar! Att försöka och försöka hålla sig till en viss kost, i tron om att det räcker med en kostomläggning, men misslyckas gång på gång för att hjärnan kidnappas på grund av att det föreligger ett beroende, och tänka att det beror på min brist på karaktär och viljestyrka skapar hopplöshet och skam som inte går att beskriva.
Så detta att ta hjälp från andra kan alltså vara både till hjälp och stjälp. Så länge jag kommer ihåg att ta hänsyn till min beroendesjukdom och minnas att den är primär, kronisk, progredierande, går i skov och faktiskt är dödlig så kan jag lugnt ta emot hjälp och anpassa den efter mina behov, men om råden gagnar min sjukdom istället och gör att mina förhoppningar att vara som alla andra stärks och jag tror att mitt sockerberoende går över om jag läker min tarm och andas rätt så är jag ute på tunn is. Alla dessa verktyg kan hjälpa till genom att minska biokemiska cravings eller tillhandahålla strategier men de läker inte beroendet, hur mycket en än önskar det.
Mitt råd: se till att den du tar hjälp av har kunskap om (socker)beroende, eller förstår och är ödmjuk nog att inse att hen inte har kunskap, om du inte känner dig stark nog att stå kvar i din vetskap inför någon som kan upplevas som en auktoritet! Om du gör det kan du lugnt ösa ur alla källor av kunskap som finns där ute och vara trygg i att det kommer hjälpa dig i ditt tillfrisknande 💖 Lycka till!
🇬🇧 Addiction rules!
Often when I meet clients, they take help from all sorts of different directions to heal holistically from the disease of addiction, and I think it’s great! I’m really not an expert in all areas! What may cause problems, however, is the ignorance and lack of knowledge about addiction in general, and sugar addiction in particular.
Many who do not know the disease and nature of addiction and who work in various fields (nutritional advisors, coaches, nutritional therapists, etc.) can give a sugar addict in recovery the idea and reinforce the belief that they do not have an addiction but only dysbiosis, a broken childhood, breathing the wrong way, lack of spirituality or just need to meditate a little more and live in the present. All of these mentioned tools can contribute to recovery, but the same claims can be catastrophic if the recipient has the slightest doubt that he or she has an addiction, or still sincerely hopes to be able to eat ”normally” and ”be like everyone else”.
When I make a food plan, I have to look at what the specific individual I work with is able to eat due to their biochemistry, but also in terms of how the addiction is expressed. I always work from an animal-based, keto like food plan, because that is what I have seen works best on most clients I’ve met through my 12 years in the profession, but if butter is a trigger to my client, he or she is not having that on the food plan, no matter if it’s carnivore or keto friendly, since the addiction rules!
The same applies if I’m going to a nutritional therapist and she tells me that it is incredibly good for my health to eat an apple a day, that honey is good for the immune system, and ”brown” bread is good for the bowel, I need to ask myself whether it really works for me to eat it, since I am a sugar addict. The answer for me is: I would not eat ONE apple but would most likely cut down the tree it grew on and eat every apple on it, and I don’t even want to think about how my brain and bowel would react to bread and honey. And today I’m so grateful I don’t care at all what other people think is healthy! With the knowledge and the experience I have, I feel completely safe with what I’m eating, but for someone not feeling that safe, and still wishing he or she wasn’t and addict food suggestions like that kan be catastrophic.
Another thing I often hear, and unfortunately very often in the ”low-carbohydrate world”, is that the solution to sugar addiction is to change the diet and decide to stick to a certain way of eating to control their sugar addiction. That one have to make a decision and be firm about it. I still have not met a single sugar addict who has managed to simply change the diet and manage their addiction, at least not for a long time (more than two years), because the disease is getting worse and worse and is doing so periodically. It doesn’t matter how much fat I eat, or if I log micro and macro until it bubbles out through my ears if I don’t get the tools to identify risk situations, warning signals and learn how to handle cravings, because sooner or later it will be needed, that is the nature of the disease of addiction! To try and try to stick to a particular diet, believing that a diet change is enough, but failing over and over again because of a kidnapped brain; and think that it is due to my lack of character and willpower creates hopelessness and shame beyond words.
So to ask for help from others can be both helpful and dangerous. As long as I remember that I have an addiction and that it is primary, chronic, getting worse and worse and doing so periodically, and that addiction actually is fatal, I can safely receive help and adapt it to my needs. But if the advices serves my disease instead, and makes my hopes to be like everyone else stronger and I think my sugar addiction will go away if I heal my dysbiosis and breathe correctly, I’m walking on thin ice. All of these tools can help by reducing biochemical cravings or providing strategies but they do not heal the addiction, however much one desires it.
My advice: Make sure that the person you ask for help knows about the nature of (sugar)addiction, or understand and is humble enough to realize that he or she doesn’t know how it works, unless you feel strong enough to stand firmly in your own knowledge in front of someone who can be perceived as an authority! If you do that, you can calmly pour from all the sources of knowledge out there and be assured that it will help you in your recovery 💖 Good luck!
As long as I remember that I’m living with a fatal disease; addiction, and the fact that it affects every decision I make I can live life fully in a way I never did before 💖
Igår satt jag och scrollade på telefonen (som vanligt) och kom fram till Suicide zeros hemsida där de skriver om hur viktigt det är att vi pratar om självmord. Att vi vågar fråga om hur andra mår (på riktigt!), och kanske till och med går så långt som att fråga om någon har självmordstankar, men också om hur viktigt det är att de som har haft eller har självmordstankar berättar om det.
Jag tror att jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag tack vare tolvstegsprogrammet hade skapat en vana av att berätta hur det såg ut och kändes på insidan och tack vare det till slut kunde lyfta på luren och berätta för min dåvarande terapeut hur långt jag kommit i mina självmordplaner, och att jag blev inlagd och tack vare det lever idag.
Till att börja med skämdes jag så mycket för det här, för jag hade berättat i min lifestory och delat på många möten och föreläsningar om hur dåligt jag mådde och hur nära självmord jag var innan jag kom in i tillfrisknande och la om kosten, men tillfället jag beskriver ovan tilldrog sig efter ca ett år in i min sockerfria resa. Jag hade kommit till en punkt i resan där jag för första gången i mitt liv tittade på mina tillkortakommanden, och det, i kombination med en obefintlig självkänsla och det faktum att jag inte såg återfall som ett alternativ tog mig till åter igen till självmordets rand. Skammen var enorm, just för att jag talade vitt och brett om hur dåligt jag hade mått i mitt aktiva beroende och hur bra jag mådde utan socker och mjöl, och ändå stod jag där vid kanten av det svarta hålet och stirrade ner, och den här gången var det värre än någonsin.
Som jag har berättat gick jag en utbildning i återfallsprevention för ett tag sedan och under tiden vi arbetade med våra återfallssignaler fick jag just detta beskrivet för mig. Hur många beroende kommer in i tillfrisknande, och lever ett gott liv, och hur en kan glida ner längs skalan mot återfall och känna sig så maktlös inför sitt dåliga mående att självmord ses som enda utvägen eftersom ett återfall inte ens är ett alternativ. För mig blev detta så tydligt, eftersom jag har flera års sockerfrihet bakom mig, men kan glida på skalan och få mörka, svarta tankar om jag inte aktivt ser till att friskfaktorerna överväger i mitt liv, dagligen.
Jag förlorade min lillebror i självmord, och vet att han är ett av beroendesjukdomens offer. Jag vet också att alla inte håller med mig om det, men så får det vara. Jag minns fortfarande hu benen vek sig på mig och hur jag sjönk ihop i en hög på golvet när mamma ringde och berättade vad som hänt, och hur övriga familjen skräckslaget undrade vad som stod på. Dagarna efter beskedet lovade jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att inte beroendesjukdomen ska få skörda mitt liv också, och då innebär det inte bara att jag håller mig ifrån socker, mjöl och andra utlopp i beroendesjukdomen, det innebär också att jag aktivt behöver leva livet levande, så att det svara hålet inte blir ett alternativ igen.
Om du följer den här länken ”VÅGA BERÄTTA” kommer du till suicide Zeros hemsida där de ger tips om hur någon kan gå till väga för att våga börja berätta om sina självmordstankar, så att tankarna inte blir till planer och handlingar.
Om du är förälder: lär ditt barn att prata om känslor, ALLA känslor, och våga lyssna. Inte är jag något proffs på området, men jag vet att det är lättare att sätta ord på tankar, känslor och mående om det finns med i verktygslådan redan från barnsben, och det kan rädda liv!
Jag hoppas att min öppenhet omkring mitt mående och mina tankar kan hjälpa någon att våga prata och våga berätta, även någon som är i tillfrisknande och tycker att hen ”borde kommit längre”. Som jag ser det har jag en biokemisk känslighet som gör att jag har lättare att gå in i en depression, precis som någon annan kan vara disponibel för MS, diskbrock eller kanske alzheimers. För mig var det en viktig pusselbit att se att det är tack vare att det inte är ett alternativ för mig att ta till socker och mjöl som jag kan hamna i de mörka tankarna, och när jag ser det kan jag påminna mig om hur viktigt det är att jag använder mina verktyg i tillfrisknande för att hålla mig på den levande sidan av livet ❤
Nu i november skulle min lillebror ha fyllt 32 år. Det är så märkligt hur han finns, men ändå inte finns. Jag saknar honom och hans enorma energi, han kunde fylla ett helt rum med sin blotta existens, även genom ett telefonsamtal. Så klart är inte sorgen lika vass i kanterna nu, men ibland kan det sticka till i magen, när jag en kort stund inser ”aldrig mer…..” Det är som ett ärr som jag aldrig blir av med, och som ständigt påminner mig om vikten av att jag fortsätter min resa i tillfrisknande, och att jag vågar både fråga och berätta om självmord <3<3
Ingen har väl undgått att min bok ”Små Sockerbomber och Vuxna Barn” nu har kommit ut 🙂 Jag är glad och stolt, och hoppas verkligen att den kan komma till nytta för andra!
I samband med boksläppet har även antalet deltagare min min Facebook grupp ”Små Sockerbomber” ökat, och det är jätteroligt! Min önskan med den gruppen är att vi som föräldrar ska kunna stötta varandra i alla lägen, med allt från recepttips och diskussioner om olika kosttillskott till hur jag är i mitt föräldraskap. Hur sätter jag gränser, vilka gränser har jag, och hur handskas jag med min rädsla för att mina barn kan ha ärvt min sjukdom? Allt detta, och mycket mer, vill jag ska rymmas i gruppen på Facebook, och därför bjöd jag under veckan in till en gratis Stödgrupp via zoom. Vi möttes första gången igår (tisdag 9:e november), och frånsett att Facebook gjort något tok så att jag fick hålla igång två timmar istället för en, så kändes det som en lyckad kväll! Jag är så glad över de föräldrar som kom in på mötet, och som ärligt och modigt delade med sig! Jag hoppas att deltagarna kände sig lika peppade och upplyfta efteråt som jag gjorde!
Något av det vi pratade om är rädslan för att våra barn ska ha ärvt sockerberoendet. Beroendejukdomen är ärftlig, och socker/mjöl och snabba kolhydrater är inkörsporten till andra beroenden då den tidigt stimulerar belöningscentrat i hjärnan och på så sätt ”bygger om” så att andra beroenden som tobak, alkohol, spel/skärm och senare även tyngre droger snabbare etableras. I skenet av detta är det inte så svårt att förstå rädslan som flera av oss sockerberoende föräldrar bär på, och den rädslan tror jag att det är otroligt viktigt att prata om!
Den rädslan tror jag också är det som på något sätt skiljer oss sockerberoende föräldrar från andra, och många av oss sliter hårt med att hantera känslan av maktlöshet när vi gör allt vi kan för att hjälpa våra barn till en bra kost, men måste skicka dem till förskola och skola, där maten de serverar (på grund av okunskap) faktiskt kan vara direkt skadlig. Vi får höra att vi är överspända, rabiata och onormala som inte tycker att mellis ska bestå av smörgås, våfflor, sötad yoghurt eller kräm på pulverbas. Det är då vi behöver varandra! Stötta dem som vill slåss, finnas där för dem som inte orkar bråka och berätta att det är helt okej att vara ”good enough” som förälder, och i vissa fall ta reda på vad ”good enough” faktiskt är för just mig.
När vi avslutat kvällen igår och jag satt i bilen och åkt iväg på ett sent ”taxiuppdrag” reflekterade jag över min egen rädsla. Hur den ändrats genom åren och hur den ser olika ut i förhållande till barnen. Mina två äldsta barn är såpass stora nu att de kan tjäna egna pengar, och vad de köper för dem kan jag inte styra över. Det jag kan göra nu är att finnas till och vara där om de behöver mig på andra sätt. Jag påminner mig om att på samma sätt som maten bara är 10 % av tillfrisknandet från sockerberoende, är det bara 10 % av tillfrisknandet/livet för barnen också. Om jag lägger allt mitt fokus på att mina barn ska äta rätt och bra, så missar jag de andra 90 %, och det är bara där jag kan påverka och bygga i dag. De 90 % består av gemenskap (med mig, med syskon, med vänner och familjen i övrigt), av kunskap, om maten så klart men också om hur jag bygger och behåller och hanterar olika relationer, hur tar jag ansvar för mina känslor och mitt mående, och hur kan jag själv påverka det. Det finns SÅ mycket i de där 90 procenten att maten liksom ”försvinner”. Så när jag tittar tillbaka på min egen resa kan jag konstatera att rädslan omformats från att vara näst intill förlamande när barnen var riktigt små till en lugnare oro, som inte tär lika mycket på mig idag.
Fortfarande kan jag oroa mig lite mer för mitt yngsta barn ännu eftersom hon just klivit in förpuberteten för det händer så otroligt mycket i de där åren, men jag känner också en annan tillit till processen nu än vad jag gjorde förr, när jag kände att ansvaret för mina barn och att deras mående vilade så tungt på mina axlar att jag mentalt nästan dukade under i perioder. Då hade jag önskat mig en grupp som den vi träffades i igår kväll! Självklart inser jag att om något av mina barn utvecklar beroenden av alkohol och ännu tyngre droger, eller något annat som påverkar hela deras liv som beroendet gör, kommer det att vara outsägligt smärtsamt, och jag kommer få slita enormt för att behålla balansen, men när jag tittar på mina barn i dag, så inser jag att jag är på en annan plats, och det känns så skönt!
Jag hoppas som sagt att boken ska vara till hjälp och glädje för många, och att den kan ge lite av den stöttning och kunskap jag saknade i mitt tidiga tillfrisknande! Och om du vill är du varm välkommen in i Facebookgruppen (klicka på länken här) för att ta del av det som finns där!
Vill du beställa boken från mitt förlag, Vulkan, kostar den 238: – med frakt, och länken hittar du här.
Om du vill beställa boken med en personlig hälsning från mig kan du swisha 244: – (lite dyrare) 123 463 05 13 med din adress i meddelandefältet, och maila mig på strandbergannica@gmail.com så jag vet att du vill ha en bok (eftersom jag inte är inne och kollar mitt bankkonto så ofta 😉 )
Annica Strandberg-Schmidt 