Okategoriserade
Att ta hand om sig själv, som förälder
”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!
Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!
I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.
Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.
Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.
I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.
Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.
Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.
Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.
Hur tar jag hand om min egen hälsa?
Hur fyller jag på min energi?
Var finner jag glädje?
Var finner jag inspiration?
Var kan jag sänka garden och bara vara jag?
Var finner jag gemenskap?
Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.
Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.
Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.
Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️
Så, var kan du börja?
Stegarbete
För mig är skillnaden mellan alla de gånger jag svält mig, tränat, överätit igen, svält mig, bantat, gått på Vikt Väktarna osv och att gå med i ett 12-stegsprogram det som gjorde att mitt liv förändrades på det sätt jag längtat efter och hoppats på under hela mitt liv.
Genom att våga be om hjälp, som jag gjorde när jag bad en person att visa mig hur jag skulle göra de tolv stegen, öppnade jag dörren till en helt ny värld, där jag började hitta pusselbitar i mitt eget pussel, och som hjälpte mig att släppa skammen omkring hur jag betett mig med maten, omkring min person och pusselbitar som sammanfogade hjälpte mig att växa fram till en person som jag kunde acceptera, och så småningom gilla lite grann.
Det finna många olika uttryck att hämta i tolvstegsprogrammet. Ett av dem är att ”Detta är ett enkelt program, för komplicerade människor”, och det stämmer ganska bra på mig 😉 Jag vet inga fler än beroendemänniskor som TÄNKER och KÄNNER så mycket och så innerligt, och som kan bli så påverkade av det. Stegen har hjälpt mig att hitta en väg ut ur alla de där tankarna och givit mig verktyg att (oftast) sortera ut vilka känslor som är sanna (dvs. känslor som är orsakade av saker som verkligen händer) och vilka känslor som är falska (dvs. känslor som uppstår för att jag endera har ätit mat jag inte tål, eller tänkt en massa tankar OM……. eller OM INTE……..)
Något som jag genom åren i tillfrisknande blivit innerligt medveten om är att det finns många olika sätt att leva och arbeta sig igenom stegen. Det som kan vara lite läskigt är också att jag kan träffa på människor som varit i programmet i åratal, men fortfarande inte har så mycket tillfrisknande. Som nykomling i programmet (och även som ”gammal i gemet) är det lätt att ta till sig stegen på ett sätt och vara helt övertygad om att det sättet är det enda rätta (been there!). Det kan leda till att en blir väldigt rädd för, och har svårt att acceptera, att andra arbetar på och lever i programmet på andra sätt, och att det faktiskt fungerar. Ibland kan det leda till att vi även i programmet skammar och skrämmer varandra, tyvärr.
Ett råd är att vara väldigt noga med vem du ber om hjälp att visa dig genom stegarbetet. Låt det vara någon som har det du vill ha. Någon som förstår din livssituation, och som kan uppmuntra dig, och tillåta livet ta plats, men inte låter dig gömma dig bakom alla ”måsten” som Röda Hund (sjukdomen) kan hitta på för att slippa undan jobbet. Jobbet är ”enkelt men inte lätt”, och ibland behöver vi tuff kärlek från någon som har gått före för att kunna se vilka dumheter sjukdomen serverar oss 🙂
Ett annat råd är att vi ska bli burna av programmet, vi ska inte bära omkring på det (också). Vi bär på så mycket redan, och programmet ska hjälpa oss att klara av att bära, eller att sluta bära på det som inte är vårt.
Slutligen; lita på att du får det du behöver (även om du inte alltid får det du vill). Vägen i tillfrisknande är inte på långa vägar spikrak, utan har både två steg fram och tre tillbaka, cirklar och snirklar, backar och snår, men det är ju det som gör det så spännande! I slutändan blir det ju framåt ändå. Vi kan nämligen inte misslyckas på den här resan, eftersom det inte finns en mall för ”framgång” i programmet. Att vara abstinent och drogfri en dag i taget är framgång, oavsett! Det enda sättet det kan bli fel på, är att inte göra det alls!
Gränser och gränssättning
I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.
I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.
I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.
Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.
Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.
Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.
Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”
I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.
Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.
När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉
Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁
Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”
Tvångsmässig överätare-Är man en Addict då???
Den senaste tiden har jag läst forskning som försöker bevisa att överätande är ett beteendeproblem, och jag blir rent ut sagt skiträdd! Att påstå det är att lägga allt ansvar på individen, och det, tillsammans med påståendet att alla kan äta lite av allt (bullshit!!) gör att livsmedelsindustrin går fri från alla former av ansvar, vilket gör att de kommer undan med att fortsätta addera alla möjliga och omöjliga former av socker och sockerarter i vilka produkter som helst, med följden att alla de symptom vi ser hos sockerberoende, och hos många andra, fortsätter öka lavinartat, och ingen behöver ta ansvar för det eftersom ”man får skylla sig själv”! Symptom som diabetes typ 2, övervikt, hjärt, – kärlsjukdomar och många, många fler, är ju det vi idag kallar för våra välfärdssjukdomar, och de har ett gemensamt; de orsakas av kosthållning som inte är bra för hjärnan och kroppen!
Om vi går till beroendesjukdomen så beter sig en person som utvecklat ett beroende på samma sätt, oavsett vilken drog hen har som huvuddrog. Självklart blir konsekvenserna värre ju tyngre drogen är, men besattheten och oförmågan att sluta när en väl har tagit det första, är det samma. Sedan kan vi också se att alla enskilda droger uppvisar ett brett spektra av symptom, därför kan vi säga att Sockerberoende är en sjukdom med många ansikten, tex anorexi, bulemi, ortorexi och överätande, på samma sätt som en alkoholist kan vara periodare, helgfestare, bara dricka en gång om året eller vara dyngrak dagarna i ända.
Samma sjukdom, flera utlopp, olika symptom.
Därför menar jag att (tvångsmässigt) överätande är ett utlopp i Sockerberoende. Volymberoende kan också vara ett uttryck som passar vissa bättre. Det har visat sig att många som är överätare har låga halter av oxytocin, lugn och ro hormonet. Kan ni gissa vad som händer om man äter? Jo, hjärnan producerar oxytocin när magsäcken spänns ut. Tja, fattas det lite, så kan man ju äta mycket, och vips så har vi ”löst problemet”/självmedicinerat….. Vi ”drogar” på våra egna endorfiner så att säga.
Ett verktyg som jag använder för att slippa besatthet av maten (och som många anser vara extremt) är att väga min mat. Jag ser inte själv vad som är en lagom portion och kan lätt gå in i att fundera på om det var nog mycket, om jag ska ta om, om det inte är lite för tråkigt att bara äta ketogent och rena produkter, nog borde jag väl kunna äta lite…… och så glider jag lätt iväg på skalan av produkter som är rena var för sig, men i kombination lätt kan adderas med andra, mindre ok produkter, och sedan spinner sjukdomen vidare, vilket ett flertal gånger har lett mig tillbaka till sockret, och det i sin tur till ett liv där jag kämpar för att överleva dag för dag och självmordstankarna ligger ”latent”. Så när jag lämnar över till min matsponsor vad jag ska äta, om jag gör ändringar i planeringen, och väger maten så mår jag som allra bäst. Utifrån sett (shit, nu gick mina rädslor för att berätta om detta igång) förstår jag att det kan ses som sjukare att göra så än att ”äta lite av allt”, men med tanke på vart det senare för mig ser jag hellre lite sjuk ut utåt, än att vara sjuk på insidan!
Så för mig är svaret på frågan jag ställer inledningsvis; JA. Tvångsmässigt överätande är ett av ansiktena vi ser hos sjukdomen Sockerberoende. Alltså ett beroende. Om du är tvångsmässig ätare är du en ADDICT, precis som jag!
Jag har just varit i en period som den jag beskrivit ovan; inte vägt min mat, glidit på skalan, och inte tagit min sjukdom på allvar, med följden att min make (som inte är sockerberoende) börjar ge mig vinkar om och slutligen rent ut frågar mig om jag inte ska väga maten. Han ser direkt, och vet vart det leder. Bara det tycker jag är en tydlig bild av att ”bara” överätande också ger konsekvenser i form av tydliga symptom som hör till sjukdomen sockerberoende.
Att inte erkänna Sockerberoende som en sjukdom och tvångsmässigt överätande/volymberoende som ett av utloppen är att blunda för att socker är en drog! Det legitimerar användning av ett (flera) direkt skadliga ämnen i den mat många äter dagligen. Ämnen som kan skada dig även om du inte är sockerberoende. Det finns inget i hjärna eller kropp som behöver socker eller sötningsmedel, snarare tvärtom; det finns inget i hjärna och kropp som inte tar skada av att äta socker och/eller sötningsmedel!
Jag har alltid ansett människor som tror på konspirationsteorier som lite vrickade och världsfrånvända, men jag har sannerligen undrat många gånger vart detta leder om en börjar nysta bakåt, nedåt från alla sockrade produkter….. jag tror nästan inte att jag vill veta.
Men som vanligt är det jag kan göra; stå kvar i tillfrisknande, fortsätta använda verktygen jag fått, stå kvar i min sanning och vara modig när andra raljerar eller ifrågasätter. Jag vet vad som gäller för mig!
Annica Strandberg-Schmidt 