En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

8 april, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!

Att ”glömma” verktygen i lådan

27 mars, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om och om igen behöver jag påminna mig om att jag har en sjukdom, och att jag behöver vara aktiv i mitt tillfrisknande, varje dag. Det märkliga är att jag så lätt tappar kontakten med vad jag behöver. Jag kan veta det rent intellektuellt, men låta verktygen ligga för att jag inte tycker att jag behöver dem.

Ett av de verktyg jag tyvärr oftast glömmer bort, eller undviker, är gemenskap. Jag slutar ringa ut, för ”jag hinner inte” och jag väljer bort möten för ”det finns inte tid”. Och som ett brev på posten börjar hela mitt väsen gnälla över småsaker, ha tysta, fördomsfulla åsikter om varenda människa jag möter och tycka väääääääldigt synd om mig själv. ”Helt plötsligt” är det jättejobbigt med allt, och jag fattar ingenting. Inte förrän jag får en rejäl omskakning i form av en text, en kommentar, en delning, en bok eller något annat faller förnekelsen igen, och jag inser att den enda som kan tillfriskna från min sjukdom är JAG. Det är bara jag som kan öva på min ödmjukhet, tacksamhet, servicevilja och välja gemenskap med hjärtat. Bara jag kan prioritera mitt eget tillfrisknande och se sätta på min egen syrgasmask först.

Att leva med beroendesjukdomen är som att leva med ett monster på insidan, sida vid sida med den vackraste varelse du kan vara. Jag måste se till att ta hand om den vackra varelsen, vara rädd om den, omhulda, ge näring, närhet och uppfylla behov. Men monstret bredvid talar om att jag inte hinner med, inte har tid, att jag kan hoppa över än det ena, än det andra, och passa på att ”unna mig nåt gott” när jag ändå inte hinner laga bra mat….. Det är inte alla som har en sjukdom som talar om för en att man inte har en sjukdom……

När förnekelsen faller är det som att komma på monstret stå lutat över mitt finaste jag med käftarna på vid gavel, beredd att sluka jaget helt och hållet. Men med en skamsen blick får det rödglödgade monstret gå och lägga sig i hörnet igen, och jag får börja trösta mitt finaste jag och ta hand om det igen, och igen och igen.

Ibland blir jag helt trött på att ha den här sjukdomen. Less, utmattad, förbannad och bitter. Men, oftast är jag tacksam över att ha fått möjligheten att tillfriskna, att få ge budskapet om tillfrisknande vidare och sprida kunskap om hur vi kan acceptera monstret och hjälpa jaget att växa.

Just idag är jag trött, så innerligt sliten, men fortfarande tacksam. Jag har under senaste veckan, återigen släppt ett lager förnekelse, och det är tufft, men så oerhört värt resan. Livsresan. Resan mot mitt eget vackraste jag.

Kan man uppnå lycka genom nöjen?

15 mars, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Häromdagen satt jag och såg på en inspelning av en föreläsning av Dr Robert Lustig, ”Hacking of the American mind”. Den bygger på boken med samma titel som är skriven av nämnde man, och är väldigt informativ, på många olika plan!

Band annat pratar han om dopaminets och serotoninets roller i den biokemiska processen som driver nedreglering och toleransökning i sökandet efter nöjen som kickar igång dopaminsystemet och ger oss snabb tillfredsställelse. Tillfredsställelse som lurar oss att tro att lycka är det samma som glädje.

(Livsmedels)industrin marknadsför ofta sina produkter i termer som lovar att du kan köpa lycka. Bara du har rätt kläder, rätt produkter eller äter en viss sorts mat. Visst vore det bekvämt att kunna köpa ”glädje på burk”?! Produkterna, både de materiella, som kläder, smink, acessoarer, telefoner osv och olika processer/tjänster som att chatta, kolla mejlen, spela, jaga likes osv ger dopaminsystemet en skjuts, och vi känner oss visserligen tillfredsställda just för tillfället. Vårt belöningscentra har fått en dos av den stimulerande signalsubstansen, och vi tror att det vi upplevt är lycka. Men det går över snabbt.

Problemet är bara att om de receptorer som finns i hjärnan, som ska ta emot dopaminet, får ständiga kickar, allt oftare, stängs de av, för att skapa balans. Då måste vi öka på dosen av det som stimulerar för att få samma effekt igen, varpå hjärnan stänger av ytterligare några receptorer för att skapa balans. På det sättet höjer vi dosen, hjärnan stänger ner mer och mer, vilket kallas nedreglering, och vi har fått en toleransökning. Ofta byter vi här till en tyngre drog, eller kanske vi har fått nog och söker hjälp.

Det läskiga är att dopamin också stänger ner receptorerna för serotonin, som är lugnande, och är den aminosyra som får oss att känna äkta lycka och glädje.

Så. Vi köper allt mer produkter, äter allt mer skräpmat, jagar allt mer likes och jagar alla former av NÖJEN, medan vi känner oss allt mer OLYCKLIGA. Den riktiga lyckan hittar vi på helt andra ställen. I samvaro och gemenskap med andra, kommunikation öga mot öga (vilket också aktiverar våra spegelneuroner och övar upp vår empati mm), att laga riktig mat tillsammans med någon, att ge, göra ideellt arbete mm mm.

Dr Lustig ställde upp de två de två orden ”Nöjen” och ”Lycka” bredvid varandra och gjorde det väldigt tydligt att det (trots industrins påståenden) har väldigt olika betydelser, och hittas på helt olika ställen;

NöjenN

Är kortlivade
Upplevs på utsidan
Tar
Upplevs på egen hand (eller ”ensam tillsammans med andra”)
Uppnås med substanser eller saker
Ytterligheter leder till utvecklande av beroende

Lycka

Är långlivad
Upplevs på insidan
Ger
Upplevs tillsammans med andra
Uppnås inte genom substanser eller saker
Kan inte bli beroende av glädje och lycka

När jag ser det så här påminns jag att om lyckan inte finns där ute på nätet eller på något annat ställe än just här, hos mig, inom mig. Jag inser också att jag behöver se till att lyckan och glädjen har god grogrund, och den får jag genom att ta hand om mig själv. Konstigt, hur detta kommer tillbaka till mig på olika sätt, hela tiden. Kanske ligger det något i det?? 😉

Att ta hand om sig själv, som förälder

26 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!

Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!

I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.

Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.

Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.

I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.

Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.

Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.

Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.

Hur tar jag hand om min egen hälsa?

Hur fyller jag på min energi?

Var finner jag glädje?

Var finner jag inspiration?

Var kan jag sänka garden och bara vara jag?

Var finner jag gemenskap?

Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.

Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.

Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.

Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️

Så, var kan du börja?

Gränser och gränssättning

19 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”