”Barnet är en egen människa”

21 oktober, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / 4 kommentarer

Det är väl få som har missat att vi firade Bitten Jonnsons enorma arbete under alla år, med ”25 osockrade år” lördagen den 12 oktober. En av föreläsarna var My Westerdahl, kanske ännu mera känd som LCHF-ingengören. För min del var det första gången jag lyssnade på henne, och jag blev gripen av hennes historia, och kände så starkt att just arbetet med barn, föräldrar och sockerberoende är så viktigt! Jag frågade My om jag kunde få prata lite med henne och tänkte dela med mig av resultatet ❤

På Mys egen blogg (se länken ovan) berättar hon om sin resa. Hon har sju syskon in alles, men är uppväxt tillsammans med två av bröderna, vilka har en utvecklingsstörning. Redan som barn låg hon över den genomsnittliga viktkurvan och har blivit beskriven som ett ”matglatt” barn, men inget som uppmärksammades eller gjordes något åt. Föräldrarna lagade bra mat, gjorde oftast långkok och följde de rekommendationer angående kost som fanns. Ingen skräpmat eller liknande förekom, men My berättar att hon hade en förkärlek till de snabba kolhydraterna tex. ris och pasta, när det serverades.

När My var 7 år diagnostiserades hennes pappa med cancer och blev inlagd för behandling. På grund av detta placerades Mys bröder i familjehem och hon själv fick hantera sorg och rädsla så gott hon kunde på egen hand, vilket hon gjorde med mat/socker. Det är viktigt att poängtera att föräldrarna själva stod inför en helt ny situation i livet som de själva inte visste hur de skulle hantera, de inte ens visste om pappan skulle överleva, och det i sin tur gjorde att My heller inte kunde få några andra verktyg än maten att hantera situationen med. Hon beskriver att hennes Sockerberoende tog fart på allvar i samband med detta.

Två år senare, vid 9 års ålder, kommer familjen ut på andra sidan, och upptäcker att My har en ohälsosam övervikt. Det beslutas att hon behöver hjälp och föräldrarna tar henne till en dietist. Det leder till att hon, vid 9 års ålder, debuterar hos Vikt Väktarna och karusellen med ”lätt” och ”light” i alla produkter tar sin början.

My berättar att hon under uppväxten blev otroligt mobbad, så illa att två av förövarna blev dömda, men att domen inte hjälpte, utan snarare gjorde saken värre. Hennes historia är oerhört stark och gripande, och det faktum att hon idag är i tillfrisknande och har kunskap om och verktyg att hantera sitt Sockerberoende med är ett mirakel i sig ❤

När My och jag samtalar frågar jag henne om hon tror att det hade hjälpt henne och hennes föräldrar om de hade haft kunskap om Sockerberoende redan då hon var liten. Hon menar att det så klart hade gjort en stor skillnad, eftersom hennes föräldrar läste på om den forskning och de råd och rön som skrevs om kost och vikt på den tiden, men att Sockerberoende knappt ens fanns på kartan då. Det var alltså inte brist på engagemang, vilja att hjälpa eller brist på kärlek som gjorde att My inte kunde hantera maten. Hon säger att det ofta finns en ”nidbild” av föräldrar till överviktiga barn som ”barnmisshandlare” som klagar över barnens vikt men sedan springer på McDonalds, handlar hem godis och skräpmat och lever ett osunt liv, men så var verkligen inte fallet i Mys familj. De följde de råd de fick, med mycket kolhydrater och lite fett, vilket verkligen inte gynnade Mys biokemi alls.

Sockerberoende är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, och att den påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, men vi kan också se att att utvecklingen kan gå snabbare hos vissa, om det råder ”fritt fall” känslomässigt. Vi behöver både lära oss om kost, och hantera känslor och livet, för att kunna tillfriskna på alla plan, men när jag frågar My om det hade hjälpt henne att få verktyg att hantera sina känslor med (det vi kallar copingstrategier), säger hon att det kanske hade hjälpt till att fördröja viktuppgången eller symptomutvecklingsprocessen, men påpekar att föräldrarna hade ett beroende att hantera (vilket de inte visste), och det görs inte genom att endast hantera känslor.

My har ännu inga egna barn, men minns tydligt hur det var att växa upp som överviktig med fokus på hennes vikt och allt det som skulle hjälpa, men som tycktes helt lönlöst. Hon beskriver hur hon stod i matkön på skolan och hur ”bambatanterna” stannade av hela matkön för att helt offentligt börja väga och mäta hennes mat inför alla de andra barnen.

Jag frågar henne vad hon tänker om detta med specialkost i skolan; i dag är vi många föräldrar som önskar att våra barn skulle få en lågkolhydratskost, men kan detta göra att de får utstå liknande situationer? My påpekar att det går att göra det på ett enklare sätt ”Sluta späd ut all skolmat med mjöl och stärkelse, ställ fram olivolja eller annat bra fett vid grönsaksbuffén så kan de välja själva att ta av bara rent protein och sedan grönsaker och fett de gillar”.

My fortsätter med varm övertygelse att säga att föräldrarna behöver komma ihåg att barnen är egna människor, med egna resor. ”De dör inte!” säger hon med känsla, ”Se på mig, jag dog inte! De kommer när de är mogna för det! Det föräldrarna ska göra är att 1) ge kunskap, och 2) gå före!” Hon menar att saker som att ge godisförbud, ringa runt till kompisars föräldrar och ge förbud och ringa ICA affären och hejda inköp mm, är övergrepp, även om de sker i bästa välmening. Hon tycker också att att det är viktigt att hela familjen äter samma mat som det överviktiga barnet om det ska ha ”specialkost” (läs lågkolhydratskost 😉 ), så att det inte blir ensamt i sin egen familj.

My tillsammans med Bitten Jonsson som utbildat My i HAM (Holistic Addiction Medicine.

Tack My, för att du delat med dig så generöst! För dig som inte redan vet vem My är finns hon som sagt på LCHF-ingenjören.se och både på Instagram och Facebook. Hon driver även My Addiction, där hon gör Sockerdetoxkurser.

Jag som förälder är väldigt glad att ha fått samtala med My, eftersom det jag lärt mig om beroendesjukdomen, kopplat till mitt eget föräldraskap, går hand i hand med det My berättar. Det svåraste vi gör är att själva ha verktyg att hejda sjukdomen med och vilja ge dem till våra barn, och de inte vill ha dem. Att stå bredvid någon och av hela sitt hjärta önska att de ska slippa gå igenom samma lidande som vi själva gjorde, och inte kunna göra något är tyngre att bära än vad som kan beskrivas i ord. Det är därför vi behöver ha en gemenskap, det är därför vi måste ta hand om oss själva först, så att vi kan finnas kvar den dagen, om den kommer, det är dags att hjälpa våra barn <3<3

Är du ett vuxet barn?

15 oktober, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

”Vuxet barn?

Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Har du svårt att identifiera känslor?
Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
Involverar du dig i andras problem?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Likställer du sex med intimitet?
Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!

Att ta hand om sig själv, som förälder

26 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!

Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!

I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.

Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.

Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.

I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.

Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.

Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.

Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.

Hur tar jag hand om min egen hälsa?

Hur fyller jag på min energi?

Var finner jag glädje?

Var finner jag inspiration?

Var kan jag sänka garden och bara vara jag?

Var finner jag gemenskap?

Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.

Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.

Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.

Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️

Så, var kan du börja?

Att vara förälder och Sockerberoende

4 februari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ja, det kan väl inte vara så stor skillnad mot att vara vilken förälder som helst? Eller…..? För mig tog mitt föräldraskap en lite annan vändning när jag började tillfriskna från mitt sockerberoende, och inte bara när det gällde maten!

Naturligtvis var maten det som kom i fokus i första hand när jag kom hem och hade fått massor av ny kunskap om kosten. Hur jag skulle äta för att hjärnan, och i förlängningen kroppen tillsammans med själen skulle må bra, och för att slippa craving i möjligaste mån, var ju så centralt över huvud taget. Jag måste ju ta bort min drog för att kunna tillfriskna, och för min del är det ju fullständig avhållsamhet som gäller. Jag kan inte (och vill inte) lura mig själv med annat!

När det det hade gått ett tag och jag fått än mer kunskap om kostens betydelse och hur den påverkar oss både psykiskt och och fysiskt, och tillsammans med det faktum att beroendesjukdomen är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, så insåg jag att jag skulle kunna hjälpa mina barn väldigt mycket genom att förändra deras kostvanor. Jag skulle kunna hjälpa dem att förebygga sjukdomar (både fysiska och psykiska), och min tanke var ju även att jag kanske skulle kunna kunna undvika eller fördröja att de utvecklade beroendesjukdomen, med alla dess utlopp, och att de skulle slippa övervikt och/eller besatthet av mat och träning, om det skulle bli deras utlopp. Det var ju en enkel lösning! Trodde jag……

Att förändra barnens kost är bland det tuffaste jag gjort, mest på grund av att jag helst av allt ville undvika konflikter. Och då pratar jag inte om konflikter med barnen, även om de också uppstod. Jag pratar om konflikter med, och åsikter från, omgivningen. Både nära och ”fjärran”. Att äta socker och snabba kolhydrater, i alla dess former, är en ”rättighet” som måste utövas, och enligt många ett ”berövande” om barnen inte serveras detta i tid och otid. Det ska fikas, mysas, firas, tröstas, motiveras, straffas, umgås, avslutas, uppstartas, träffas och mycket, mycket mer med något att stoppa i sig, och då allra helst i form av godis, kakor, glass, dricka, saft eller annat raketbränsle. Och om man begränsar eller rent utav skulle vilja ta bort det helt, är man i klass med ett UFO som sakta svävar fram i utkanten av verkligheten.

Här någonstans började min balansgång. Jag visste att om JAG vore ensam i universum med mina barn så skulle jag ta bort drogerna och låta dem slippa det jag så tydligt såg var skadligt för dem. Men, ensam var jag inte, och min syn på dessa livsmedel gick ofta stick i stäv med andras. Så jag fick lära mig balansera, både för att jag skulle kunna hantera det och för att barnen inte skulle bli lidande. Våra båda äldsta barn fick jag göra på ett sätt med eftersom jag själv var aktiv i mitt beroende när de var små, och vår yngsta gjorde jag på ett annat sätt med. De äldsta fick begränsade mängder, och försöka ge alternativ, men framför allt så tänkte jag TILLFÖRA. Jag la till bra protein och bra fett till deras kost, samtidigt som jag drog ner, begränsade och gav alternativ till det jag visste var skadligt, och så gjorde jag länge. Men ju äldre barnen blev, desto mindre kunde jag styra över vad de stoppade i sig. Framför allt i förhållande till skolan, men även hos nära och kära. Jag möttes av ifrågasättande från skolläkare bla, och ett krav på läkarintyg om mina barn skulle få en annan kost. Jag fick höra att jag var överdriven och rabiat, och att det var onormalt att barnen visste så mycket om kost som det jag hade lärt dem. Det upplevdes som väldigt svårt att ge dem mat, eftersom jag hade såna krav, och det var ett väldigt ståhej att inte de fick äta mer än en smörgås…. Detta fortsatte fram till att de äldste barnen började äta ”som alla andra.”

Med vår yngsta, som föddes efter jag varit drogfri i ca tre år, blev det på ett annat sätt. Hon var ungefär fyra år innan hon fick smaka på något sötare än frukt, och jag minns inte när hon åt bröd första gången. Men även hon har blivit äldre, och jag kan inte styra över henne heller på samma sätt. När hon bad mig att få äta samma som de andra barnen då hon var på kalas, och att få samma saker i godispåsarna som de fick, då fick hon det. Jag begränsar fortfarande så gott jag kan, men för att jag ska kunna fokusera på mitt eget tillfrisknande har jag fått lägga ner vissa strider.

En annan sak som jag också lärt mig under mina år i tillfrisknande, är ju att det inte bara är maten det handlar om. När vi utbildar i sockerberoende så vet vi ju att maten bara är 10 % av tillfrisknandet, resten handlar om gemenskap och att skaffa sig nya copingstrategier i livet, och det är vad jag har behövt tänka på även i förhållande till mina barn. Jag har behövt ge dem ett annat synsätt än det jag hade, ge dem verktyg att hantera livet, stå stadiga i sig själva, våga stå för sina åsikter, ha åsikter, och reflektera över sin egen roll och sitt egna ansvar. Det jobbet fortsätter ju hela tiden; de äldsta är ju tonåringar idag, och hjärnan fortsätter koppla och koppla om, och det jag kan göra nu är att vara en rollmodell, någon som ger ett alternativ till dagens ”ät skräp, bli sjuk, bota symptom, stäng av, roffa åt dig, se om ditt eget, var ständigt uppkopplad”-liv. Och framför allt behöver jag komma ihåg och hålla fast vid att JAG kan inte styra allt.

Barnen har sina egna resor, och även om jag önskar att jag kunde ta bort och hjälpa dem undvika allt lidande jag har fått gå igenom i min sjukdom, så kan jag inte leva deras liv. Jag kan bara finnas här om de vill och behöver det, och fortsätta stå kvar i min övertygelse. Det gör jag med hjälp av min flock, både i och utanför programmet. De som stöttar mig, ser mig, bekräftar mig, ger mig tuff kärlek och vågar vara autentiska. De som ger mig samma ”föräldraskap” som jag försöker ge mina barn.

Och jag kan bara säga att det är värt allt jobb. Att se mina underbara barn växa upp och ha starka åsikter, modigt stå för dem (även om inte jag alltid håller med om dem 😉 ), vara kärleksfulla, varmhjärtade individer, med humor och värme som kommer inifrån, är en gåva, och övertygar mig om nödvändigheten i att jag fortsätter tillfriskna och tar hand om mig själv, eftersom det är den största gåvan jag någonsin kunnat ge mina egna barn.

Var din personlighet

20 januari, 201920 januari, 2019 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

En av de första sakerna jag fick lära mig när jag börjadetillfriskna var att alla styrs av olika signalsubstanser, som finns i hjärnan. Alla har naturligtvis alla signalsubstanser, men våra hjärnor är lite olika designade, och har en dominans av en av följande signalsubstanser; acetylkolin, dopamin (båda dessa är ”gas på”), GABA och serotonin (båda dessa är ”broms”). Vi har mängder av andra signalsubstanser, men dessa fyra är de som styr vår personlighetsorkester.

Om jag förenklar väääääldigt mycket kan jag säga så här;

Personer som är Acetylkolindominanta, när de är i balans, ärmycket kreativa! De använder förnuftet och har stor medkänsla. De är öppna förnya idéer, intuitiva, uppfinningsrika och flexibla. De är kvicktänkta filosofersom vill vända allt till det bästa (lösningsfokuserade). De tycker om ord och kommunikation och är bra på att entusiasmera andra. Men, om acetylkolinet sjunker kan personen få ett bisarrt, udda beteende och bli perfektionist.

Personer som är Dopmindominanta är personer som, när de är i balans, blomstrar av energi! De är sociala, extroverta och är ofta beundrade avfamilj och vänner. De är snabbtänkta, kvicka, självsäkra, skarptänkta och rationella. De är mer tillfreds med fakta och siffror än med känslor. De kan se kritiskt på sig själva, men har svårt att ta kritik eller negativ feedback från andra. Om dopaminet sjunker kan personen å andra sidan bli handlingsförlamad och känna sig ensam.

Personer som är GABA-dominanta är, när de är i balans,stabila och lugna lagspelare. De är pålitliga och finns alltid när andrabehöver dem. De är bra på att sätta mål, organisera både aktiviteter, projektoch sin omgivning. De är praktiska, objektiva, välbalanserade och har ett gottsjälvförtroende. Om de är i obalans och GABA sjunker kan de bli känslomässigt instabila, ha humörsvängningar och har ett stort bekräftelsebehov.

Personer som är Serotonindominanta är, när de är i balans; personersom kan glädja sig själva och leva i nuet! De är realister, lyhörda och mycket mottaglig för sinnlig information. De är impulsiva och älskar att delta iaktiviteter på jobbet och fritiden, och samtidigt har deras hjärnor lätt föratt återhämta sig och skapa harmoni. Om de är i obalans och serotoninet sjunkerkan de bli självupptagna ensamvargar som står över lagar och regler.

Detta är naturligtvis mycket förenklat, och om ni vill läsamer kan ni läsa i Sockerbomben 3.0 som är skriven av Bitten Jonsson, eller The EdgeEffect som är skriven av Eric R Braverman. Det finns självklar massor av annan bra litteratur 😊

Grejen är den, att de flesta människorna här i Sverige är GABA-dominanta. När jag gjorde screeningtester för att se vilken min dominans är kunde jag se att GABA visserligen är högt, men min dominans är acetylkolin. Detta betyder att jag inte ”tillhör normen” i Sverige. Tänk om det är så att min känsla av att aldrig riktigt passa in (som jag hade som liten, tonåring,och ung vuxen, och ibland fortfarande känner) berodde på att jag inte följde ”mallen”som de flesta svenskar i Landet Lagom tycker att man ska följa. Tänk om det också är så att många barn (och vuxna) med ”särskilda behov” och NPF diagnoser inte faller inom ramen, och till råga på allt är obalanserade? Obalanserade pågrund av fel kost, ständig skärmaktivitet och brist på vila, återhämtning ochnärvaro? Jag säger inte att det är så, jag bara funderar lite fram och tillbakaefter att ha upptäckt vad kosten och mer balans kroppsligt och själsligt hargjort med mig.

Vad jag också upptäckte var att jag i hela livet bara har använt mig av min GABA-personlighet, och tryckt undan min acetylkolin så fort den har tittat fram. Alltid när ”locket har gått” och min acetylkolin-personlighet har fått fritt spelrum i form av stora yviga gester, högljutt prat, höga skratt, bråkiga lekar eller ett allmänt ”hjärnsläpp” har jag alltid mått otroligt bra i stunden och känt mig levande fullt ut, men efteråt känt att jag varit för mycket, tagit för stor plats, framhävt mig själv och säkert tyckte alla att jag var en riktig mallgroda som bara tog för mig ochinte lät någon annan komma till tals eller få uppmärksamhet….

Men saken är den, att när jag under alla år tryckte ner min acetylkolin-personlighet, blev jag deprimerad. Skammen fick fäste och nedåtspiralen fortsatte. Socker, mjöl och mjölk på detta, fortsätta trycka undan min personlighet, mer negativa tankar, ännu sämre mat, allt svårare obalanser, fortsätta trycka undan min personlighet och fortsätta visa upp en personlighet som var godkänd……. Om jag tittar på det ur det perspektivet, så är det kanske inte så konstigt att när jag slog i min botten med dunder och brak, faktiskt inte ville leva längre. Jag kände det ju som att JAG inte fick finnas till.

Jag tänker också på min lillebror, som genom sin uppväxtfick alla möjliga diagnoser från A till Ö, med sin STORA, yviga personlighet,som kunde fylla ett helt rum bara genom att öppna dörren, han var verkligen inte normen, och jag vet att han kände att han inte passade in. Jag undrar så ofta om jag kunde ha hjälpt honom mer, då kanske det inte skulle ha slutat somdet gjorde….

I alla fall är jag glad att jag fått kunskap om detta, att jag förstått hur viktigt det är att få vara sin personlighet, och att jag vågar tillåta mig själv vara en impulsiv, kreativ tanketank, med insikt om att jag behöver lite balans så att jag inte rusar iväg huvudstupa och sårar andra på kuppen. Jag har genom livet tagit många beslut och startat många projekt och tröttnat efter en tid eftersom jag inte är en ”slutförare”. Jag har fått lära mig bli det, att ta ansvar, men jag har också behövt acceptera att jag avslutar projekt som till att börja med målades upp som det bästa i hela livet och den enda stora lösningen. Jag har fått jobba väldigt mycket med skammen som mina oavslutade projekt inneburit. Gliringar, kommentarer och åsikter från andra som befäst skammen ända in i själen. En skam över min person, och ett befästande av att min personlighet inte är rätt. Men med kunskap om detta och en vilja att ta ansvar känns det som att min personlighet börjar blomma allt mer och att jag tillåter den göra det.

Jag önskar kunna förmedla denna kunskap till mina barn och ge dem verktyget att VARA I SIN PERSONLIGHET så att de slipper gömma och skyla sina önskningar, drömmar och liv. Det är egentligen något som borde vara en rättighet för var och en, så det är nog dagens visdomsord från mig till dig; Lär känna vem du är och tillåt dig vara i din personlighet. <3<3