Sockerberoende barn? Eller beroende barn?

Livet bara rusar på! Sedan jag gick upp i arbetstid i mitt företag och startade upp samarbetet med Sockerskolan har det bara snurrat på allt fortare. Det är roligt, men också lite skrämmande eftersom jag ser att jag behöver fatta, för mig, stora beslut.

Några saker jag behöver bestämma mig för är vad jag vill göra med resten av mina projekt. Mitt skrivande, min YouTube, min hemsida, mina föreläsningar….Det finns så mycket jag vill göra för att nå ut med inspiration och kunskap och för att skapa medvetenhet om sockerberoende och hopp om att det går att leva sockerfritt, och verkligen LEVA!

En annan sak som ju ”ligger på mitt bord” är detta med barn och sockerberoende ❤ Jag kommer hela tiden tillbaka till ämnet, och får allt fler frågor, och tycker mig se att det blir allt fler barn som har problem, allt längre ner i åldrarna. Ibland undrar jag om det bara har att göra med den typ av mat som produceras eller om det även är kombinationen av skärm och socker/mjölmat som gör att det verkar krypa allt längre ner i åldrarna…. Våra barn har AID (Addiction Interaction Disorder) och är fullfjädrade addicts redan som små treåringar. Vad kan vi göra för att hejda utvecklingen??

I min Facebookgrupp ser jag ofta att den största frustrationen för föräldrar ligger i att vi inte kan och får påverka våra barns kost i förskola och skola. Att det är tufft att möta andra föräldrars ifrågasättande (som jag tror ofta bottnar i egen skam över att inte klara eller orka ta tag i de egna barnens kost), mor, – och farföräldrars himlande ögon och suckar över att ”barnen inte får vara barn” osv. I samhället finns en syn på att mat och socker skulle vara det samma som kärlek, när det i själva verket ofta är närvaro och samvaro som fattas våra barn. Mat och socker är inte kärlek, mys, tröst, uppmuntran eller känslodämpare. Det är näring, som ska förknippas med något positivt, förvisso, men inte vara en källa till ”självmedicinering” för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske är det dags för oss föräldrar som vill ha rätten att välja bra mat till våra barn att gå samman och använda styrkan i att vara flera tillsammans, och försöka påverka på alla nivåer så att de blir lika naturligt (och inte krävs läkarintyg) att få välja animaliskt protein och fullfeta produkter i skolorna som att andra får välja vegetariskt. Det ser nästan ut som att jag måste starta ett projekt till 😀

Min goda vän har just idag publicerat en artikel om sockerberoende barn, och hon har pratat lite med mig i samband med att hon skrev den 😉 Det är dels därför tankarna och ämnet (som alltid ligger mig varmt om hjärtat) återigen kommer upp i min blogg.

Jag ser som sagt att beroendet blommar upp överallt omkring mig, allt längre ner i åldrarna och önskar att vi kunde skapa mer medvetenhet omkring detta. Ett steg tror jag är att skapa SUGAR UNG, och faktiskt våga se att barn och unga kan vara sockerberoende, även om vi inte vill tänka den tanken. Som föräldrar ”vet” vi oftast redan hur det ligger till, men att ha ett diagnosinstrument att lägga på bordet skulle ge samma tyngd till en nödvändig kostomläggning som det läkarintyg många kommuner kräver för att vi ska få ge våra barn anpassad kost.

Annat som jag börjat reflektera allt mer över är att barn ofta saknar verktyg för att hantera känslor. De får inte lära sig att ilska kan komma ut som tårar, att rädsla kan förvandlas till ilska eller hur de kan reglera, iaktta och hantera det som händer på insidan. ”Livskunskap på schemat” brukar jag plädera för, men menar andra saker än att lära sig att följa regler eller att vi måste vara snälla mot varandra. Det är också viktigt, men ibland är det som att behandla vissa sjukdomar med enbart mediciner; det går inte till roten och behandlar orsak. Hur kan vi skapa de verktygen?

Mina barn är ju ganska ”stora” nu. De två äldsta förser sig med det de vill, men den yngsta kan jag fortfarande vara med och styra lite över, och jag väljer att lägga min energi på att TILLFÖRA (som jag alltid tjatar om) bra fett och bra protein framför allt, men också att göra henne uppmärksam på vad som händer i kropp och knopp och att hennes mående ofta kan kopplas till vad hon har ätit. Detta har lett till att hon själv börjat göra val som stöttar hennes kropp eftersom hon märkt att hon inte alltid mår så bra av mjöl och socker.

Många funderingar idag! Kanske inte så många lösningar, men jag tror ändå att det är viktigt att våga tänka tanken hela vägen, och jag tror sannerligen att vi behöver gå ihop och skapa en gemenskap för att hitta styrka i varandra och ta ut en riktning som gynnar våra barn!

Bild från Shutterstock

Barn gör inte som vi säger….

Ni vet det där om att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör? Jag fick ytterligare ett bevis på att det stämmer igår kväll när jag satte mig ner för att reflektera över dagen som varit. Eftersom yngsta dottern (11 år) haft skärm allt för mycket en tid hade jag beslutat att det bara var 2 timmar skärmtid som gällde igår, så hon fick hålla kontakten med sina vänner, uppdatera hamsterkontot på tictoc eftersom hon fått en ny, och göra lite annat i cyberspace som är viktigt för barn i den åldern idag, men sedan fick det vara färdigt. Så när klockan var åtta och jag kröp upp i min fåtölj för att reflektera fick jag helt oväntat sällskap av henne.

Hon meddelade att hon också vill skriva och reflektera, så hon fick en skrivbok och jag berättade lite om hur jag brukar göra, och vips så hade vi pratat om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, att det är viktigt att se att vi har ett värde även om vi bara ligger och petar navelludd, och att det är viktigt att vara stolt över de bra egenskaper vi faktiskt har, och bekräfta dem. Jag fick läsa vad hon skrivit när vi var klara, och det går inte att beskriva känslan av stolthet och glädje jag kände när jag läste det hon skrivit.

Under dagen hade jag lyssnat på Mia Törnbloms podd ”Sårbar och superstark”, och där sa hon som i förbifarten något om att barn idag inte får lära sig vad det egentligen är som händer i en när en blir arg. Att det ofta ligger en rädsla under, och att det finns verktyg att hantera rädslor med.

Hon bekräftade något som jag ofta reflekterar över när jag jobbar med barn och unga, när jag skriver och funderar över hur det ser ut för våra barn idag. De får inte lära sig att ta makt över sitt eget liv genom att reflektera över vad som är deras del (utan att lägga skam och skuld på dem), och ta ansvar för det, och då missar de en stor del av det som faktiskt är självkänsla, något som det är få förunnat att ha mycket av, och som få vet att det går att träna upp!

Jag brukar prata om att jag tycker att det är viktigt att ha Livskunskap på schemat i skolan, för många barn och ungdomar har inte med sig så mycket av den varan hemifrån, men när jag insåg att de har det i många skolor började jag fundera över vad det är de egentligen gör, och vad de får med sig. Många gånger handlar Livskunskapen i skolan om vilket språk de använder till varandra, hur en är en bra kompis, varför det är viktigt att följa vissa regler, och visst är det också bra och viktigt, men var är verktygen som ger kraft att styra sitt eget liv? Var är verktygen att hantera känslor? Var är verktygen att stärka självkänsla och bygga självkärlek och acceptans?

Själv fick jag alltid höra att jag var duktig, att jag var bra på att GÖRA, och jag har alltid jagat bekräftelse genom att göra. Göra mycket, göra rätt, göra som andra vill, göra lika, göra olika, göra andra glada…… i all oändlighet. Men jag visste inte hur jag skulle kunna känna mig värdefull utan att prestera. Det hade sjukdomen tagit i från mig redan när jag var barn.

Visserligen är det så att barn gör som vi vuxna gör, men det finns ju också en möjlighet för skolan att skicka med verktyg som en förälder inte kan eller har. Jag hade inte andra verktyg för att bygga självkänsla än de jag fick i programmet när mina äldsta barn var små, men jag försökte så gott jag kunde att bygga min egen självkänsla, och att bygga deras genom att på kvällen innan de la sig, fråga vad de var glada och tacksamma över, och vad de tyckte om hos sig själva. När vi duschade och badade tillsammans hittade jag på att ge tacksamhet till kroppen med att säga saker som ”Jag är glad att min mage tar hand om all mat jag äter” eller ”Jag tycker mina ögon är fina” eller ”Så härligt att mina ben kan springa!” och jag hoppas att jag skickade med lite verktyg till självkärlek.

Ju längre in i tillfrisknande jag kommit desto mer självkänsla har jag fått, och eftersom det är färskvara behöver jag fortsätta arbeta med mig själv, ungefär som att jag behöver träna mina fysiska muskler för att hålla mig stark, och jag ser att min yngsta dotter, som inte levde när jag var aktiv i sjukdomen fått andra och fler verktyg med sig, helt enkelt för att jag lever på ett annat sätt.

Det kan göra lite ont att jag inte kunde ge det till mina äldsta barn på samma sätt, men något måste jag har gjort rätt, för de är två fantastiska unga människor med varma, starka personligheter, stora hjärtan, massa empati och engagemang på olika områden ❤️

Ofta hör jag att vi bara kan ge våra barn självkänsla genom att bygga vår egen, och jag tänker att det är sant, för jag kan inte ge bort det jag inte har. Men, om någon annan än jag har självkänsla och verktyg att bygga den, så kan ju den personen visa, det behöver ju inte vara kört bara för rattjag som förälder inte fåt med allt i ryggsäcken eller hunnit upptäcka alla verktyg.

Jag tror att något av det jag skickat med mina barn genom att tillfriskna är att det är okej att ta hand om sig själv, att ta tid för reflektion (inventering som jag säger), för samtal, för möten osv. Jag tyckte det var något av det svåraste i början, att tala om för mina barn att mitt tillfrisknande fick gå före dem vissa gånger eller stunder, men nu, på andra sidan och med facit i hand, så tror jag att jag gav dem en gåva, och jag hoppas att det är något som de kan ta med sig i livet.

För, det verkar ju faktiskt som att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör! ❤️

Närvaro, samvaro och att vara en förebild är något jag hoppas ha givit till mina barn.

All in eller Good enough?

Jag är en ”all in” människa. Jag har svårt för att göra saker lagom mycket. Jag tror jag har skrivit om det förr, det där att har jag pelargoner måste jag ha en butik, odlar jag grönsaker ska jag göra allt från att ta egna fröer till att vara helt självhushållande på alla typer av grönsaker och helst ska jag sy mina egna kläder och ha noll sopor eftersom allt ska återvinnas och inget ska konsumeras. Eller så hamnar jag i andra änden; köper ny dator med maxat med tillbehör, gärna i coola färger och glömmer helt bort att jag bara timman innan lovade mig själv att aaaaaaaldrig mer köpa något……. Ungefär på det sättet som jag betedde mig med maten. Skillnaden nu är att jag kan se mönstret, och hejda det i tid, vilket gör att livet inte är lika ohanterligt, och jag har självrespekten kvar.

Jag behöver hitta balans (tråååååkigt!!!), så att jag inte tippar över åt det ena eller andra hållet, för det kostar mig alldeles för mycket i form av skam och skuld, vilket är utmärkta drivmedel för en beroendesjukdom, som Sockerberoende. När jag är i skuld och skam och i ”borde” och ”måste” är jag på en mycket farlig plats. Detta gäller för mig även i förhållande till barnen och maten.

Jag har nyss blivit medlem i en grupp på FB som är en stor inspiration. Den heter ”Sugarfree kids” och bygger helt på keto, och där finns många barn och föräldrar som är helt sockerfria. Jag själv är ju helt sockerfri, men det är verkligen inte mina barn, även om jag har barn och socker som specialområde inom mitt yrke som beroendeterapeut. Det kan innebära massor av skam, men det kan också innebära att jag har balans i livet och inser att vissa saker kan jag inte styra över, hur mycket jag än vill och tycker att jag ”borde”.

Om mina barn själva vore med på tåget, som jag ser att flera av barnen i gruppen jag nämnde är, så vore det en annan sak. Flera av barnen där läker ut sina exem, går ner i vikt, läker mage tarm, dämpar symptom från neuropsykiatriska funktionshinder och får fantastiska resultat på psykisk hälsa mm mm, men nyckeln ligger i ATT DE SJÄLVA VILL.

Som förälder kan jag ju välja om jag ska slå på mig själv för att jag ”inte lyckas”, eller så kan jag acceptera att mina barn har egen vilja, egna åsikter och en egen resa, och att vi inte har samma agenda för dem 😉

Jag har många gånger funderat över om jag verkligen ska uttala mig om barn och socker eftersom mina barn inte är sockerfria, men kommit fram till att jag kanske är den som ska hjälpa andra föräldrar att härbärgera känslan av att ”inte lyckas” eller ”vara misslyckad” och titta lite på vad det egentligen betyder. Det kan ju också vara så att om jag som förälder driver på mina barn allt för hårt att vara sockerfria och är på dem konstant om vad de stoppar i munnen och hur det påverkar dem kan driva dem baklänges in i sjukdomen eftersom det blir sånt stort fokus på maten.

Beroendesjukdomen är en kronisk, primär sjukdom, så jag menar inte att vi kan ”ge” våra barn beroendesjukdomen genom att fokusera på maten, men vi kommer heller inte att ge dem ett avslappnat förhållande till mat. Jag vet att jag själv satt mycket fokus på bra mat här hemma, men det viktigaste jag tror jag gjort är att visa på att det finns något som heter sockerberoende och att det finns en lösning. Jag är ganska så tydlig med att jag tycker socker, sötningsmedel, snabba kolhydrater, mjöl, läsk mm är skräpmat, men att mina barn inte är skräp om de äter det även om jag inte gillar det. Kanske är det så långt just jag kommer.

Om jag vore gift med en man som var helt hängiven att vara helt socker, – och mjölfri så tror jag att det skulle se ut på ett annat sätt, men så är det inte, och då får ”good enough” vara mitt mått. På det här området kan och ska jag personligen inte gå ”all in” för jag tror att det kan göra mer skada än nytta, men för andra föräldrar är det helt rätt väg att gå. Vår yngsta tjej var helt socker och mjölfri fram tills hon var fyra år, men sedan började hon gå längre dagar på förskolan, och då försvann vår valmöjlighet i ett enda slag.

Jag menar inte att det är fel på något sätt att ha sina barn helt sockerfria, jag önskar att jag kunnat gjort det, men när det nu inte är fallet kanske det är jag som ska hjälpa andra föräldrar att få stöttning och leva med den där känslan att inte nå hela vägen, och rädslan för att ens barn ska behöva genomlida det helvete det innebär att vara aktiv i en beroendesjukdom. I min grupp på Face Book ”Föräldraskap för små sockerbomber” hoppas jag att du kan hitta den stöttning och inspiration du söker. För det kan ju också vara olika från dag till dag; ena dagen har jag ork och motivation att hjälpa och stötta mina barn fullt ut, och nästa dag äter de pizza med extra ost för att få upp proteinmängden. Och i gruppen kan vi lära oss att det är helt ok att det ser ut så! Vi kan välja om vi vill gå ”all in” eller leva med ”good enough”. Det allra viktigaste är att det är DU som väljer, och oavsett ditt val så är det helt ok!

Välkommen in i gemenskapen, oavsett ditt val!!

 
 
 
 

Sockerberoende på halloween, tips och tricks!

Som jag började skriva lite om igår redan, kan det ibland kännas lite jobbigt att inte kunna värja sig riktigt från alla droger (som det ju är för oss som är sockerberoende), under alla högtider. Vår drog finns överallt, även på ställen där vi borde vara fredade. Jag vet inte hur många gånger jag beställt något på nätet och när jag packat upp paketet med varan i, ligger det en godis med, ”på köpet”!? Det övergår mitt förstånd varför det ska behöva vara så!

Jag prenumererar på flera olika nyhetsbrev, och en av dem (förutom de jag nämnde igår) är Michael Collins som kallar sig ”The Sugarfree Man”. När jag läste hans senaste nyhetsbrev blev jag starkt påmind om hur det kunde vara runt högtider när jag var aktiv i mitt beroende och inte jobbade hemma. När jag blev sockerfri var påsken den högtid som kom först efter jag tagit beslutet, men julen är ju lika späckad med gotter, och nu står ju julpyntet sida vid sida med halloween dekorationerna på vissa affärer, och godiset likaså. Chokladtomtarna och godisspökena slåss om utrymmet, och den ena högtiden smetas ut i den andra i butikerna, och vi som konsumenter ska KÖPA och hänga med trenden, annars är vi konstiga och anses vara rabiata eller överdrivet petiga och det finns få saker som väcker så mycket känslor som någon som väljer bort socker har jag märkt. Att vara vegan är helt ok, men att välja bort socker och mjöl, då är en överdriven och anses som en hälsofara….

Det Michael hade skrivit om var vissa företeelser som jag tror andra sockerberoende kan känna igen sig i både vid högtider och vissa beteenden kanske kan vara något vi gör annars också, tex;

  • Stjäla barnens godis (och låta dem skylla på varandra utan att berätta vem som verkligen tagit det).
  • Äta upp godiset och kakorna på jobbet. Godis som egentligen skulle varit till alla.
  • Äta godis och ”drogmat” konstant under hela högtiden, men en tanke om att ”Jag börjar om efter ……”
  • Äta upp godiset som skulle vara till barnen som går ”bus eller godis” eller kalaset.

Ja, listan kan med all säkerhet göras mycket längre!

Men vad gör en då, när butikerna svämmar över och godiset, kakorna och allt annat tycks förfölja en överallt? Jo, en planerar!

Tack och lov blir det bättre med tiden. Suget minskar och det blir allt lättare att stå stadig genom alla högtider, men det krävs fortfarande någon form av plan.

Här kommer några tips för att kunna vara kvar på den sockerfria resan;

  • Planera maten under högtiden, och närmaste dagarna efter. Berätta gärna för någon hur planen ser ut.
  • Se till att det finns ett gäng med andra sockerberoende att ringa om suget slår till.
  • Försök vara i balans (sov bra, vila om det behövs, drick vatten).
  • Håll i dina rutiner med mat och sömn.
  • Gå på fysiska eller ring in på 12-stegs möten.
  • Fokusera på att pynta, göra det fint och mysigt i hemmet istället för på vad som ska ätas.
  • Spela spel, lägg pussel, läs, ta em promenad, umgås med familjen och vänner och fokusera på relationer och umgänget istället.

Det finns säker massor av bra tips att förlänga den här listan med också, men här fick du ett urval i alla fall 😊

Med det ska jag avrunda dagens skrivstund och fixa till och packa ner matlåda åt mig, för när jag skriver har dagen just börjat och jag ska iväg på ”dreadfix”! Hoppas du fick med dig lite tankar och pepp i dessa godisfyllda tider! ❤️

Fokusera på att pynta och göra hemmet mysigt istället för vad som ska ätas, så vida det inte är den sockerfria maten du planerat 👻

Mellanmål eller inte? Vad ger vi barnen?

Jag fick ett nyhetsbrev i mejlkorgen igår, från Sheri and Chris, som jag följer för att få inspiration i mitt jobb med barn och socker. De pratar inte om beroende, men har många bra tankar om barn och mat, och till helgen, när jag ska få mina dreads fixade, tänkte jag att jag ska passa på att titta vidare på de videos de har spelat in som ingår i en kurs om barn om mat. Jag ska försöka dela med mig så mycket som möjligt av de tankar som kommer upp, här på bloggen!

I alla fall. Nyhetsbrevet ställde frågan vad vi ger våra barn när de kommer och säger att de är hungriga. Är det ”a snack or a treat”? Och jag tyckte den frågan var helt relevant! Ett mellanmål är något med näring i, som inte skjuter upp blodsockret i höjden men påföljden av total krasch en halvtimma/timma senare. För mig är inte ”fika” ett mellanmål. Bullar, kex, saft, macka mm är godis.

Den första frågan jag lärde mig att ställa mina barn när de kom och sa att de var hungriga var ”Är du hungrig eller är du sugen?”. Det var av stor vikt att veta, både för mig och för barnen. och de lärde sig känna efter, och efter ett tag insåg de också att vis mat gjorde dem sugna, efter ett tag, och annan mat höll dem mätta och gjorde att de blev hungriga ”på riktigt” lite senare.

Något annat är ju frågan om matsäck. I skolan får barnen ibland ta med ”frivillig matsäck” om de ska på utflykt, och det ska ses mer som ett mellanmål. I Sverige betalar vi skatt för att våra barn ska få skolmat (men vi har inte rätt att ställa krav på näringsinnehåll, eller opponera oss emot att det blir allt mer vegetariskt och veganskt!!), och jag tycker det är jättebra. Då vet vi att alla barn får mat, och att inget barn får stå med hundhuvud för att hen inte fått eller fått med sig för lite mm. Så varför inte fortsätta hålla den linjen? VARFÖR ska det tas med matsäck alls? Det händer numer sällan på den skola mina barn gått och går på, men det förekommer, men att skriva att den är ”frivillig” och ska ses som ett mellanmål, tar ju inte bort det faktum att det kan finnas föräldrar som inte har råd. När den dessutom är proppfull med socker och mjöl i olika kombinationer kan vi ju verkligen diskutera vad det tillför egentligen.

När mina barn skulle/ska på utflykt med skolan (jag vet att jag har skrivit om det förr) står det ofta att de får ta med ”en frivillig matsäck” med restriktion om att den inte får innehålla ”godis eller läsk” (men det är helt ok att skicka med kakor, bullar och saft eller festis). VAD är det om inte godis? Och med handen på <3:at kan jag erkänna att mina barn fått och får med sig det samma, eftersom de anses som ufon och får så många frågor av sina kompisar om de kommer med det jag anser vara picknikmat och mellanmål. (Känner att jag går igång just nu!!!)

Mat är inte kärlek. Det ska vara gott, det ska vara värme och gemenskap när vi äter, men det är inte kärlek. Jag vill kunna välja om jag ska ge mina barn ett mellanmål eller godis, men kan inte alltid göra det, därför har jag varit noga med vad de fått här hemma, där det är jag som väljer, tillsammans med barnen!

Mellanmål; salami, salami/ost och smörrullar, ostrullar (eller spikar, som jag gjorde till mina barn), korv med bra näringsinnehåll, äggmuffins (plain eller med olika smaksättningar), makrill på burk, LCHF-macka, smoothie på helfet yoghurt, äggulor och bär mm. Till det här kan det serveras en frukt, naturella nötter eller mandlar, och vatten att dricka.

Godis; fika (bulle, kakor, glass och saft) ”klämmis” (även om det bara är sötningsmedel i, macka, enbart frukt mm.

Håller du med?

Smoothie på helfet yoghurt, äggulor och hallon.