Back to basics. Tillbaka ur överätande.

Jaha. Så var jag där igen. Tycker att jag borde ha lärt mig efter alla år. Att se återfallstecken, risksituationer, varningssignaler och plocka upp verktygen i tid….. Har de senaste dagarna överätit salta nötter och fläsksvålar. Tänkte göra en inventering på mina varningssignaler här så att ni kan följa med på hur jag tänker. Kanske kan mina misstag vara till hjälp för någon annan, som slipper ta samma väg 🙂

Vi får ju lära oss att ett återfall inte bara HÄNDER, det är en lång rad med olika tecken som visar sig, innan vi agerar ut. Ibland går det rasande fort, och i bland tar det lång tid. Så här kan det gå till för mig;

  • Programmet rullar på. Jag håller i mina rutiner med morgon,- och kvällsstund. Ringer ut till andra i programmet och delar om jag behöver. Maten flyter på lugnt. Jag väger, mäter och lämnar över maten till en matsponsor och hör av mig till henne när jag gör ändringar i planeringen. Känns lite besvärligt ibland, men jag ser alla fördelar detta ger mig, så jag fortsätter och är tacksam över att vara befriad från cravings och mattankar och har en känsla av att livet är gott, med upp och nedgångar. Jag lever livet på livets villkor.
  • Börjar kännas lite tråkigt med alla rutiner. Tänker att jag inte hinner ringa ut eller gå på möten. Jag måste ju kunna slappna av ibland. Maten funkar så bra, så jag avslutar mitt överlämnande av maten till min matsponsor.
  • Vaknar en morgon och känner mig lite ur gängorna. Blev kanske lite sent igår, och jag orkar inte meditera på morgonen.
  • Känner mig lite stressad över allt som ska göras idag. Det uppstår en konflikt med ett av barnen. En liten grej, men barnet uttrycker att jag ”aldrig gör något” med hen. Gnager i magen, men hinner inte ringa ut eller messa någon.
  • Maten funkar bra. Jag läser på bloggar, FB, Insta och Twitter om keto, carnivore och andra bra sätt att äta på. Tänker att jag ska prova. Kanske jag kan ställa bort vågen och ”bli normal” om jag äter på ett visst sätt?
  • Hinner inte med möten under veckan. Bestämmer mig för att ”go carnivore” (eller keto, eller nåt annat) för det verkar så enkelt, så jag behöver nog inte väga eller mäta min mat, det funkar ju för andra. Kommer spara massor av tid, jag har ju så mycket att göra!
  • Maten börjar slira. Vill inte ha mat, utan börjar kombinera olika, för mig ”tillåtna” livsmedel på olika sätt.
  • Stressad! Känner mig överhopad, och väljer bort att svara när programvänner ringer. Äter på stående fot och börjar ta in livsmedel på matplanen som inta ska vara där. (Här brukar min man titta konstigt på mig, och jag sitter (eller står) och äter min mat och låtsas som att det regnar, men både han och jag VET att detta inte är bra mat för mig. Kan vara yoghurt, nötter, bär eller frukt. Fortfarande i ok mängder.)
  • Vaknar en morgon och det jag åt igår får mig att känna mig svullen och olustig. Får tjockångest. Äter likadant; bra mängder av livsmedel som ligger på kanten till droger för mig.
  • Reser bort över helgen och hamnar i en situation som får mig helt ur balans känslomässigt. Jag ringer inte ut. Svarar inte när det ringer. Biter ihop. Klarar av.
  • När jag sätter mig i bilen för att resa hem har jag bestämt mig för att stanna till på hemvägen och köpa nötter. Ringer inte ut.
  • Överätandet är ett faktum.

Ja. Så här kan det se ut för mig. Som ni ser är det något som pågått en längre tid, och det är väldigt sällan en isolerad händelse får mig att falla. Ungefär så här var det den här gången också. Mina tankar om mig själv när jag inser att jag ”gjort det igen” inte är snälla. Skammen bränner och jag VILL INTE berätta att det ser ut som det gör. Tycker jag är dålig och borde kunna, osv.

Det här har jag gjort för att räta upp mig igen;

  • Messat min ”gamla” matsponsor för att höra om vi kan samarbeta igen. Hon kunde inte prata förrän efter några dagar så jag
  • frågade en annan programvän om jag får lämna över maten till henne tills jag vet hur det blir med min matsponsor.
  • Går tilllbaka till den matplan som fungerade.
  • Jag ringer ut, gärna flera ”programmisar” om dagen.
  • Tar fram matvågen för att väga/mäta min mat.
  • Planerar maten och lämnar över min planering på kvällen eller morgonen.
  • Gör morgon och kvällsrutiner.
  • Berättar för min sponsie (som jag inte svarade när hon ringde) hur det ser ut. Känns skönt att vara ärlig, och att få vända sig ut igen.
  • Beslutar mig för vilket eller vilka möten jag ska ringa eller gå på i veckan som följer.

Så enkelt. Och så svårt. Något jag med säkerhet vet är att när jag talar om för mina vänner hur det ser ut, är det inte en enda som skammar mig, tycker att jag ”borde kunna”, utan alla tar emot mig där jag är, och skammen släpper taget. Jag minns vad som får mig att må bra och fylls med tacksamhet över programmet, mina vänner i och utanför programmet, och jag inser att verktygen som kan tyckas som ”pain in the ass” i återfallsprocessen, är de jag behöver i dagliga livet. Jag får liva upp det på andra sätt än att tillämpa ”fritt fall” med maten!

20170617_182127296_iOS

Är avhållsamhet tillfrisknande?

Detta är en fråga som jag tycker är enkel att besvara; NEJ!

Att jag är avhållsam från en drog betyder inte att jag är i tillfrisknande. Tillfrisknande för mig är att utvecklas på alla områden; fysiskt, psykiskt, andligt och socialt.Om jag gör en kostomläggning och tar kosttillskott så tillfrisknar jag visserligen fysiskt, men om jag stannar vid det så händer inget mer. Ibland när jag tänker tillbaka på hur det såg ut för mig i min aktiva sjukdom så känns det som att det  var så länge sedan. Jag tänker att ”Alla utvecklas ju, vi blir ju äldre och får mer erfarenhet”, men om jag dyker lite djupare så har mitt tillfrisknande, tack vare de 12 stegen, och det vi kallar 12-steg +, tagit fram en ny person i mig. Den personen jag var finns inte kvar, det var den personen som levde i ett parallellt universum, som inte nådde fram till livet, någonsin.

Jag har utvecklats på alla plan, och det är för mig som det måste ha varit för Harry potter att upptäcka att han var trollkarl! Jag är en liten häxa helt enkelt! 🙂 Jag kommer allt närmare mig själv ju mer till jag är i tillfrisknande och ju längre tid jag väljer att vara kvar där.

De senaste dagarna har jag också reflekterat mycket omkring hur det är att leva med sjukdomen beroende. För mig är det så att jag visserligen kan vara socker och mjölfri, men ibland äter jag för mycket och det kan vara så att jag sköter maten ”helt perfekt” (vad det nu är) men agerar ut i shopping, medberoende eller blir besatt av att kolla på Facebook, eller städar frenetiskt. Jag tror att jag alltid kommer leva med besattheten på olika sätt, och en tendens att se svart eller vitt på saker och ting. Men jag vet också att jag har möjlighet att backa tillbaka och göra om, göra annorlunda, idag. Programmet har lärt mig att vara mer ödmjuk, mer följsam i livet och att kunna fokusera på tacksamhet. Jag är inte alltid där, men jag gör så gott jag kan. En dag i taget strävar jag mot utveckling, inte perfektionism, för då vet jag att sjukdomen är nära.

Därför är det så tydligt för mig att avhållsamhet inte är tillfrisknande, men det är grunden för att kunna utvecklas. Jag kan inte var aktiv i någon drog, och må bra. Jag kan vara abstinent från mjöl, socker och överätning, men agera ut i medberoende, och då mår jag inte bra ändå, då har jag tappat kontakten med livet igen. Det är viktigt med drogfri tid, samtidigt som det är helt oviktigt. En mycket märklig parallell!

”En dag i taget” är vad vi är lovade, och det är så jag önskar att leva ❤

Återfall

Sitter och funderar över detta med återfall i sjukdomen. Hur definierar man abstinens, och vad är ett återfall? 

Jag vet att det inte bara finns ett svar, men frågan verkar vara lika aktuell hela tiden. Min erfarenhet är att det inte är bra att låta andra definiera ens abstinens, eller återfall, utan det är något mellan dig och din Högre Kraft, eller möjligen sponsor, nära programvän eller behandlare.

Jag har inte varit abstinent per olika defenitioner sedan min resa startade. Jag har varit tillbaka i socker och vitt mjöl och jag har överätit, men det jag oftast tar återfall i, är beteenden. Jag kan känna mig aktiv i sjukdomen när jag inte tar hand om mig och trillar huvudstupa in i att kontrollera, oroa mig, planera eller bli besatt av olika saker. Det viktiga för mig är att jag tar mig tillbaka, inte släpper taget helt om mitt tillfrisknande, programmet, mina vänner i gemenskapen och de verktyg som håller mig kvar där. Vad jag har upptäckt på min resa är att det jag behöver allra mest när jag på olika sätt varit/är aktiv i min sjukdom är SKAMAVLASTNING.

Den här sjukdomen är skammens sjukdom, framförallt verkar det vara extra skamfyllt om vi har mat eller sex som utlopp, och det jag behöver för att kunna bryta och vända tillbaka är att höra att jag är ok ändå ❤️

Jag kan inte räkna de samtal jag ringt, när garden varit sänkt och tårarna trillat och jag i andra änden av tråden bara mötts av total förståelse. För mig betyder det att personen i andra änden LYSSNAR. Den kommer inte med goda råd, håller inte med om att någon specifik person är dum i huvet eller försöker laga eller fixa mig. Personen bara finns där och är inte rädd för mina känslor, min gråt, mina otäcka tankar eller vad jag än gjort. För mig är det total läkning. Jag får berätta mig själv och får behålla mina upplevelser utan att bli skammad.

Ibland kan jag få en spegling, men när det handlar om återfall, så är det den totala acceptansen som hjälpt mig tillbaka. Det jag också behöver komma ihåg är att jag har en sjukdom som går i skov. Det är alltså så, att även om jag ber, mediterar, går på möten, följer matplan och är sponsor och håller på alldeles kolossalt mycket med mitt tillfrisknande så kommer det ändå en dag när drogen kommer närmare igen.

Ett skov kan se ut på olika sätt. För mig är ett skov ofta en djupdykning ner i ett svart hål av ångest, och där på botten hittar jag inga verktyg. Men tack vare att jag hittat programmet, har gjort stegen och har mina vänner i gemenskapen så finns det alltid någon som hittar mig där på botten, och oftast har jag till och med mod och kraft idag att ropa på hjälp och tala om att jag sitter där igen. Att få hjälp av någon annans ljus där nere i mörkret, så man hittar verktygen igen är ett sätt hur min Högre Kraft verkar genom andra människor, och för det är jag evigt tacksam!

Under en längre period nu har jag haft det svårt att vara abstinent per ”överätar-defenition”. Jag känner hur skammen bränner när jag skriver om det. Vad ska ”alla” säga?? Jag ska ju vara en förebild, kunna hantera detta efter alla år….. Eller också är det så, att jag har en progressiv sjukdom, som går i skov… Jag skulle kunna fortsätta vrida och vända på detta i evigheter, men, jag vet att mitt navelskåderi inte tar mig vidare. Det gör däremot vetskapen om att jag inte är världens centrum och att troligen ingen har någon åsikt om att jag inte är perfekt… och skulle någon ha det, så vet jag vart jag kan vända mig för att hämta läkning ❤️ Kanske kan jag hjälpa någon med att avlasta lite skam, med att vara ärlig och öppen med hur det är att leva med den här sjukdomen. Hoppas det!

Allt gott på er tillfrisknande väg!!