Återfall

Till min lillebror <3 Våga fråga, våga berätta

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår satt jag och scrollade på telefonen (som vanligt) och kom fram till Suicide zeros hemsida där de skriver om hur viktigt det är att vi pratar om självmord. Att vi vågar fråga om hur andra mår (på riktigt!), och kanske till och med går så långt som att fråga om någon har självmordstankar, men också om hur viktigt det är att de som har haft eller har självmordstankar berättar om det.

Jag tror att jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag tack vare tolvstegsprogrammet hade skapat en vana av att berätta hur det såg ut och kändes på insidan och tack vare det till slut kunde lyfta på luren och berätta för min dåvarande terapeut hur långt jag kommit i mina självmordplaner, och att jag blev inlagd och tack vare det lever idag.

Till att börja med skämdes jag så mycket för det här, för jag hade berättat i min lifestory och delat på många möten och föreläsningar om hur dåligt jag mådde och hur nära självmord jag var innan jag kom in i tillfrisknande och la om kosten, men tillfället jag beskriver ovan tilldrog sig efter ca ett år in i min sockerfria resa. Jag hade kommit till en punkt i resan där jag för första gången i mitt liv tittade på mina tillkortakommanden, och det, i kombination med en obefintlig självkänsla och det faktum att jag inte såg återfall som ett alternativ tog mig till åter igen till självmordets rand. Skammen var enorm, just för att jag talade vitt och brett om hur dåligt jag hade mått i mitt aktiva beroende och hur bra jag mådde utan socker och mjöl, och ändå stod jag där vid kanten av det svarta hålet och stirrade ner, och den här gången var det värre än någonsin.

Som jag har berättat gick jag en utbildning i återfallsprevention för ett tag sedan och under tiden vi arbetade med våra återfallssignaler fick jag just detta beskrivet för mig. Hur många beroende kommer in i tillfrisknande, och lever ett gott liv, och hur en kan glida ner längs skalan mot återfall och känna sig så maktlös inför sitt dåliga mående att självmord ses som enda utvägen eftersom ett återfall inte ens är ett alternativ. För mig blev detta så tydligt, eftersom jag har flera års sockerfrihet bakom mig, men kan glida på skalan och få mörka, svarta tankar om jag inte aktivt ser till att friskfaktorerna överväger i mitt liv, dagligen.

Jag förlorade min lillebror i självmord, och vet att han är ett av beroendesjukdomens offer. Jag vet också att alla inte håller med mig om det, men så får det vara. Jag minns fortfarande hu benen vek sig på mig och hur jag sjönk ihop i en hög på golvet när mamma ringde och berättade vad som hänt, och hur övriga familjen skräckslaget undrade vad som stod på. Dagarna efter beskedet lovade jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att inte beroendesjukdomen ska få skörda mitt liv också, och då innebär det inte bara att jag håller mig ifrån socker, mjöl och andra utlopp i beroendesjukdomen, det innebär också att jag aktivt behöver leva livet levande, så att det svara hålet inte blir ett alternativ igen.

Om du följer den här länken ”VÅGA BERÄTTA” kommer du till suicide Zeros hemsida där de ger tips om hur någon kan gå till väga för att våga börja berätta om sina självmordstankar, så att tankarna inte blir till planer och handlingar.

Om du är förälder: lär ditt barn att prata om känslor, ALLA känslor, och våga lyssna. Inte är jag något proffs på området, men jag vet att det är lättare att sätta ord på tankar, känslor och mående om det finns med i verktygslådan redan från barnsben, och det kan rädda liv!

Jag hoppas att min öppenhet omkring mitt mående och mina tankar kan hjälpa någon att våga prata och våga berätta, även någon som är i tillfrisknande och tycker att hen ”borde kommit längre”. Som jag ser det har jag en biokemisk känslighet som gör att jag har lättare att gå in i en depression, precis som någon annan kan vara disponibel för MS, diskbrock eller kanske alzheimers. För mig var det en viktig pusselbit att se att det är tack vare att det inte är ett alternativ för mig att ta till socker och mjöl som jag kan hamna i de mörka tankarna, och när jag ser det kan jag påminna mig om hur viktigt det är att jag använder mina verktyg i tillfrisknande för att hålla mig på den levande sidan av livet ❤

Nu i november skulle min lillebror ha fyllt 32 år. Det är så märkligt hur han finns, men ändå inte finns. Jag saknar honom och hans enorma energi, han kunde fylla ett helt rum med sin blotta existens, även genom ett telefonsamtal. Så klart är inte sorgen lika vass i kanterna nu, men ibland kan det sticka till i magen, när jag en kort stund inser ”aldrig mer…..” Det är som ett ärr som jag aldrig blir av med, och som ständigt påminner mig om vikten av att jag fortsätter min resa i tillfrisknande, och att jag vågar både fråga och berätta om självmord <3<3

Obeskrivlig känsla – 15 år

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Satte mig framför datorn och slog upp sidan för att skriva ett blogginlägg, och fastnade på rubriken. Vad ska jag kalla det här inlägget? 15 år? Det ser så futtigt ut på nåt sätt, men det är just vad det är: 15 år sedan jag gick in i tillfrisknande från sjukdomen (socker)beroende. 15 år sedan vi satte oss i lektionssalen på Forsa Folkhögskola och jag sakta fick insikten om att det inte bara handlade om maten, och att jag skulle behöva göra STORA förändringar, små steg i taget, för att kunna fortsätta vara sockerfri, som var mitt första och största mål, där och då.

En dag i taget har blivit till veckor, månader och år, och insikt efter insikt har kommit till mig på min resa. Jag har slitit för mitt tillfrisknande, och det har varit värt varenda sekund! Jag har inte varit sockerfri hela den här tiden, men jag har i sanning fortsatt tillfriskna! Jag har fortsatt framåt, bett om hjälp, använt verktygen och fått nya, och den starkaste insikten är nog att abstinens och tillfrisknande inte är samma sak, men jag kan inte ”inte vilja” vara abstinent och fortsätta vara aktiv i drogen och tillfriskna.

Varje årsdag, när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag känna en hissnande känsla, och ha svårt att ta till mig att jag varit den person som reste från Gunnarskog upp till Hudiksvall den där kalla marsdagen 2006, som stannade för påfyllning av drog så fort det tog slut i bilen, för nu skulle jag ju ”aldrig mer få”. Den rädslan och smärtan jag levde i då; offerrollen, känslan av vanmakt och depressionen jag dragits med sedan unga år, att jag ens levde var ett under. Vi hade firat sonens 2 – års dag dagen innan jag for, och jag har ett minne av hur jag står i kylskåpet kvällen innan jag reste, med hjärtklappning av rädsla för att bli upptäckt, och trycker i mig tårta, eftersom jag ”aldrig mer skulle få” det heller.

Igår morse, när jag satt och mediterade och begrundade åren som gått kom en stark känsla av tacksamhet till all gemenskap jag haft (och har) till mig. Det blev så tydligt för mig att det jag föreläser och lär ut, att gemenskapen är 40 % av tillfrisknandet, är så sant, och har varit kanske ännu större del för mig. Jag är så tacksam för alla de som mött mig, de som stöttat, de som funnits där, som ringt till mig, som lyssnat, berättat, reflekterat och delat. Jag skulle vilja namnge varenda en, men på grund av anonymitetsprincipen kan jag inte göra det, och tänk om jag skulle missa någon, det vill jag heller inte göra!

Jag känner också att mina återfall genom åren är något jag kan använda i mitt bemötande av mina klienter och vänner. De vet att jag vet vad jag pratar om, att jag mött rädslan, förtvivlan och maktlösheten i ett återfall, och att jag kan möta dem där, men också att jag tagit mig ur och tagit mig vidare, ännu starkare, och med ännu mer förvissning om att det är tillfrisknandet som behöver gå i första hand i mitt liv. Även här har gemenskapen och mina medresenärer varit nyckeln; skamavlastning, ärlighet, bollplank, ”famnar” att gråta i, stöttning när jag reser mig upp…… jag kan inte förklara med ord vad det har betytt för mig <3<3 TACK alla ni, som har funnits där för mig genom åren!

Några andra som funnits där för mig är min familj, och framför allt min man har fått bära en stor börda. Jag har ett löfte från honom att spela in en film till YouTube där vi två pratar om hur han har upplevt den här resan, för oavsett hur det har sett ut så har den verkligen påverkat honom! Håll utkik om du vill se inspelningen, jag hoppas kunna göra den så snart det bara går!

Nu återstår bara att komma på en rubrik….. Hur kan jag tratta ner 15 års slit, glädje, hopp, tillfrisknande, utforskande, växande, förtvivlan, liv, utveckling och kaos i några få ord i en rubrik?? Det återstår att se!

Nu kör vi!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Solen fortsätter att gassa ute och jag har suttit inne på kontoret i stort sett hela dagen. Det har varit roligt, och mest inspirerande i dag var att få börja biohacking med Sofie! Jag redigerade en film på engelska, som kommer imorgon, tillsammans med Molly och Clarissa om återfall i samband med PMS, och så spelade jag och Sofie in en video med samma tema, som jag hoppas få upp på måndag ☺️ Fullt ös, och superkul!

Ute i den gassande solen har Andreas och hans föräldrar tagit upp potatis. Han odlar och äter, jag skippar dem, men kan ändå känna tillfredsställelse i att ha hemodlade mat på bordet. Och tack vare att mina svärföräldrar alltid tar sig tid att hjälpa oss kunde jag fortsätta mitt jobb på kontoret utan att känna mig hur usel som helst som inte hjälper till ❤️ Mina svärföräldrar har alltid ställt upp för oss på alla sätt och vis, och hade vi inte haft dem vet jag inte hur jag skulle ha klarat småbarnsåren och kunnat genomföra min behandling för sockerberoende. Mina egna föräldrar har också ställt upp i ur och skur, men det är skillnad på att åka 10 mil och knappt 1, för att kunna hjälpa till! Men jag inser ju också att avståndet inte är avgörande, det finns många som har sina svärföräldrar ännu närmare än jag, men inte kan umgås med dem, men så är det alltså inte för mig, och det är jag glad för! ❤️❤️ En av livets gåvor (två om jag ska vara noga!).

Nu är det snart dags att packa in ägg i bilen och åka ner till REKO-ringen i Arvika för leverans, men först vill jag bara dokumentera att jag fått ett mail från Sofie så vi kan börja hacka! Jag ska svara på en massa frågor om min kost, min ”träning”/fysiska aktivitet, kosttillskott, min vardag mm och det ska bli jättespännande! Helt plötsligt är jag i ”andra änden” och är klient, och det är SÅ SKÖNT att få lämna över till någon annan! Ska försöka ta mig tid att börja svara på allt redan ikväll, om det rullar på som det ska under REKO-utlämningen, så att jag är hemma i tid. Vi får väl se om jag vågar dela med mig av mina svagheter här på bloggen!

Dags för biohacking kanske?

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Jag märker allt mer hur känslig jag är. När jag blev sockerfri fick jag massor av hälsofördelar, och jag jag känner mig fortfarande starkare och friskare nu än jag gjorde när jag tog steget in i tillfrisknande, men jag märker att min kropp blir allt känsligare, eller kanske är det jag som kan höra och känna signalerna kroppen ger mig allt tydligare? Oavsett vilket så har jag ju genom åren även tagit återfall, vilket ju gjort att jag fått andra konsekvenser och att symptom som försvunnit kommit tillbaka igen. Dessutom har jag ju starka indikationer på att jag är i förklimakteriet, eller klimakteriet, för det är ju inte menopaus ännu, så det fortsätter ju handla saker i kroppen.

Detta leder mig till att jag vill ta hjälp av en god vän och medresenär som är väldigt duktig på biohacking. Jag är imponerad av hur hon själv prioriterar sin kost och sin träning hela tiden, och mitt mål är iofs inte att leva som hon, men jag vill ha mer kunskap om MIG och kunna använda kosten ännu mer som läkning och stöttning.

För mig är det allra viktigaste att vara drogfri och det är det som är grunden i alltihop. Jag kan inte gå in i en ny besatthet eller äventyra min sockerfrihet, och att kliva in i något sånt här för mig kan vara att balansera på slak lina, men jag känner att det finns så mycket mer kraft i mig än vad som kommer ut, och att jag kan släppa lös den med hjälp av flera olika verktyg, varav biohacking är ett.

Jag ska göra en intervju med min väninna om hormoner och återfall i samband med PMS och vad som händer rent biokemiskt, och hoppas kunna boka in lite coachning med henne på samma gång. Känns att kraften kommer bara av att ta beslutet och ha en riktning 😊 Min tanke är att dokumentera det hela på något sätt, via blogg, Youtube eller på sociala media, så jag hoppas du vill hänga med och se hur det går för mig!

Hur kan jag använda och anpassa min mat för att optimera mitt mående fysiskt och psykiskt? Börjar känna allt mer att det är dags att ta hjälp för Biohacking!

En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!