Obeskrivlig känsla – 15 år

Satte mig framför datorn och slog upp sidan för att skriva ett blogginlägg, och fastnade på rubriken. Vad ska jag kalla det här inlägget? 15 år? Det ser så futtigt ut på nåt sätt, men det är just vad det är: 15 år sedan jag gick in i tillfrisknande från sjukdomen (socker)beroende. 15 år sedan vi satte oss i lektionssalen på Forsa Folkhögskola och jag sakta fick insikten om att det inte bara handlade om maten, och att jag skulle behöva göra STORA förändringar, små steg i taget, för att kunna fortsätta vara sockerfri, som var mitt första och största mål, där och då.

En dag i taget har blivit till veckor, månader och år, och insikt efter insikt har kommit till mig på min resa. Jag har slitit för mitt tillfrisknande, och det har varit värt varenda sekund! Jag har inte varit sockerfri hela den här tiden, men jag har i sanning fortsatt tillfriskna! Jag har fortsatt framåt, bett om hjälp, använt verktygen och fått nya, och den starkaste insikten är nog att abstinens och tillfrisknande inte är samma sak, men jag kan inte ”inte vilja” vara abstinent och fortsätta vara aktiv i drogen och tillfriskna.

Varje årsdag, när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag känna en hissnande känsla, och ha svårt att ta till mig att jag varit den person som reste från Gunnarskog upp till Hudiksvall den där kalla marsdagen 2006, som stannade för påfyllning av drog så fort det tog slut i bilen, för nu skulle jag ju ”aldrig mer få”. Den rädslan och smärtan jag levde i då; offerrollen, känslan av vanmakt och depressionen jag dragits med sedan unga år, att jag ens levde var ett under. Vi hade firat sonens 2 – års dag dagen innan jag for, och jag har ett minne av hur jag står i kylskåpet kvällen innan jag reste, med hjärtklappning av rädsla för att bli upptäckt, och trycker i mig tårta, eftersom jag ”aldrig mer skulle få” det heller.

Igår morse, när jag satt och mediterade och begrundade åren som gått kom en stark känsla av tacksamhet till all gemenskap jag haft (och har) till mig. Det blev så tydligt för mig att det jag föreläser och lär ut, att gemenskapen är 40 % av tillfrisknandet, är så sant, och har varit kanske ännu större del för mig. Jag är så tacksam för alla de som mött mig, de som stöttat, de som funnits där, som ringt till mig, som lyssnat, berättat, reflekterat och delat. Jag skulle vilja namnge varenda en, men på grund av anonymitetsprincipen kan jag inte göra det, och tänk om jag skulle missa någon, det vill jag heller inte göra!

Jag känner också att mina återfall genom åren är något jag kan använda i mitt bemötande av mina klienter och vänner. De vet att jag vet vad jag pratar om, att jag mött rädslan, förtvivlan och maktlösheten i ett återfall, och att jag kan möta dem där, men också att jag tagit mig ur och tagit mig vidare, ännu starkare, och med ännu mer förvissning om att det är tillfrisknandet som behöver gå i första hand i mitt liv. Även här har gemenskapen och mina medresenärer varit nyckeln; skamavlastning, ärlighet, bollplank, ”famnar” att gråta i, stöttning när jag reser mig upp…… jag kan inte förklara med ord vad det har betytt för mig <3<3 TACK alla ni, som har funnits där för mig genom åren!

Några andra som funnits där för mig är min familj, och framför allt min man har fått bära en stor börda. Jag har ett löfte från honom att spela in en film till YouTube där vi två pratar om hur han har upplevt den här resan, för oavsett hur det har sett ut så har den verkligen påverkat honom! Håll utkik om du vill se inspelningen, jag hoppas kunna göra den så snart det bara går!

Nu återstår bara att komma på en rubrik….. Hur kan jag tratta ner 15 års slit, glädje, hopp, tillfrisknande, utforskande, växande, förtvivlan, liv, utveckling och kaos i några få ord i en rubrik?? Det återstår att se!

Nu kör vi!

Solen fortsätter att gassa ute och jag har suttit inne på kontoret i stort sett hela dagen. Det har varit roligt, och mest inspirerande i dag var att få börja biohacking med Sofie! Jag redigerade en film på engelska, som kommer imorgon, tillsammans med Molly och Clarissa om återfall i samband med PMS, och så spelade jag och Sofie in en video med samma tema, som jag hoppas få upp på måndag ☺️ Fullt ös, och superkul!

Ute i den gassande solen har Andreas och hans föräldrar tagit upp potatis. Han odlar och äter, jag skippar dem, men kan ändå känna tillfredsställelse i att ha hemodlade mat på bordet. Och tack vare att mina svärföräldrar alltid tar sig tid att hjälpa oss kunde jag fortsätta mitt jobb på kontoret utan att känna mig hur usel som helst som inte hjälper till ❤️ Mina svärföräldrar har alltid ställt upp för oss på alla sätt och vis, och hade vi inte haft dem vet jag inte hur jag skulle ha klarat småbarnsåren och kunnat genomföra min behandling för sockerberoende. Mina egna föräldrar har också ställt upp i ur och skur, men det är skillnad på att åka 10 mil och knappt 1, för att kunna hjälpa till! Men jag inser ju också att avståndet inte är avgörande, det finns många som har sina svärföräldrar ännu närmare än jag, men inte kan umgås med dem, men så är det alltså inte för mig, och det är jag glad för! ❤️❤️ En av livets gåvor (två om jag ska vara noga!).

Nu är det snart dags att packa in ägg i bilen och åka ner till REKO-ringen i Arvika för leverans, men först vill jag bara dokumentera att jag fått ett mail från Sofie så vi kan börja hacka! Jag ska svara på en massa frågor om min kost, min ”träning”/fysiska aktivitet, kosttillskott, min vardag mm och det ska bli jättespännande! Helt plötsligt är jag i ”andra änden” och är klient, och det är SÅ SKÖNT att få lämna över till någon annan! Ska försöka ta mig tid att börja svara på allt redan ikväll, om det rullar på som det ska under REKO-utlämningen, så att jag är hemma i tid. Vi får väl se om jag vågar dela med mig av mina svagheter här på bloggen!

Dags för biohacking kanske?

Jag märker allt mer hur känslig jag är. När jag blev sockerfri fick jag massor av hälsofördelar, och jag jag känner mig fortfarande starkare och friskare nu än jag gjorde när jag tog steget in i tillfrisknande, men jag märker att min kropp blir allt känsligare, eller kanske är det jag som kan höra och känna signalerna kroppen ger mig allt tydligare? Oavsett vilket så har jag ju genom åren även tagit återfall, vilket ju gjort att jag fått andra konsekvenser och att symptom som försvunnit kommit tillbaka igen. Dessutom har jag ju starka indikationer på att jag är i förklimakteriet, eller klimakteriet, för det är ju inte menopaus ännu, så det fortsätter ju handla saker i kroppen.

Detta leder mig till att jag vill ta hjälp av en god vän och medresenär som är väldigt duktig på biohacking. Jag är imponerad av hur hon själv prioriterar sin kost och sin träning hela tiden, och mitt mål är iofs inte att leva som hon, men jag vill ha mer kunskap om MIG och kunna använda kosten ännu mer som läkning och stöttning.

För mig är det allra viktigaste att vara drogfri och det är det som är grunden i alltihop. Jag kan inte gå in i en ny besatthet eller äventyra min sockerfrihet, och att kliva in i något sånt här för mig kan vara att balansera på slak lina, men jag känner att det finns så mycket mer kraft i mig än vad som kommer ut, och att jag kan släppa lös den med hjälp av flera olika verktyg, varav biohacking är ett.

Jag ska göra en intervju med min väninna om hormoner och återfall i samband med PMS och vad som händer rent biokemiskt, och hoppas kunna boka in lite coachning med henne på samma gång. Känns att kraften kommer bara av att ta beslutet och ha en riktning 😊 Min tanke är att dokumentera det hela på något sätt, via blogg, Youtube eller på sociala media, så jag hoppas du vill hänga med och se hur det går för mig!

Hur kan jag använda och anpassa min mat för att optimera mitt mående fysiskt och psykiskt? Börjar känna allt mer att det är dags att ta hjälp för Biohacking!

”Barnet är en egen människa”

Det är väl få som har missat att vi firade Bitten Jonnsons enorma arbete under alla år, med ”25 osockrade år” lördagen den 12 oktober. En av föreläsarna var My Westerdahl, kanske ännu mera känd som LCHF-ingengören. För min del var det första gången jag lyssnade på henne, och jag blev gripen av hennes historia, och kände så starkt att just arbetet med barn, föräldrar och sockerberoende är så viktigt! Jag frågade My om jag kunde få prata lite med henne och tänkte dela med mig av resultatet ❤

På Mys egen blogg (se länken ovan) berättar hon om sin resa. Hon har sju syskon in alles, men är uppväxt tillsammans med två av bröderna, vilka har en utvecklingsstörning. Redan som barn låg hon över den genomsnittliga viktkurvan och har blivit beskriven som ett ”matglatt” barn, men inget som uppmärksammades eller gjordes något åt. Föräldrarna lagade bra mat, gjorde oftast långkok och följde de rekommendationer angående kost som fanns. Ingen skräpmat eller liknande förekom, men My berättar att hon hade en förkärlek till de snabba kolhydraterna tex. ris och pasta, när det serverades.

När My var 7 år diagnostiserades hennes pappa med cancer och blev inlagd för behandling. På grund av detta placerades Mys bröder i familjehem och hon själv fick hantera sorg och rädsla så gott hon kunde på egen hand, vilket hon gjorde med mat/socker. Det är viktigt att poängtera att föräldrarna själva stod inför en helt ny situation i livet som de själva inte visste hur de skulle hantera, de inte ens visste om pappan skulle överleva, och det i sin tur gjorde att My heller inte kunde få några andra verktyg än maten att hantera situationen med. Hon beskriver att hennes Sockerberoende tog fart på allvar i samband med detta.

Två år senare, vid 9 års ålder, kommer familjen ut på andra sidan, och upptäcker att My har en ohälsosam övervikt. Det beslutas att hon behöver hjälp och föräldrarna tar henne till en dietist. Det leder till att hon, vid 9 års ålder, debuterar hos Vikt Väktarna och karusellen med ”lätt” och ”light” i alla produkter tar sin början.

My Westerdahl, LCHF-ingenjören, 9 år

My berättar att hon under uppväxten blev otroligt mobbad, så illa att två av förövarna blev dömda, men att domen inte hjälpte, utan snarare gjorde saken värre. Hennes historia är oerhört stark och gripande, och det faktum att hon idag är i tillfrisknande och har kunskap om och verktyg att hantera sitt Sockerberoende med är ett mirakel i sig ❤

När My och jag samtalar frågar jag henne om hon tror att det hade hjälpt henne och hennes föräldrar om de hade haft kunskap om Sockerberoende redan då hon var liten. Hon menar att det så klart hade gjort en stor skillnad, eftersom hennes föräldrar läste på om den forskning och de råd och rön som skrevs om kost och vikt på den tiden, men att Sockerberoende knappt ens fanns på kartan då. Det var alltså inte brist på engagemang, vilja att hjälpa eller brist på kärlek som gjorde att My inte kunde hantera maten. Hon säger att det ofta finns en ”nidbild” av föräldrar till överviktiga barn som ”barnmisshandlare” som klagar över barnens vikt men sedan springer på McDonalds, handlar hem godis och skräpmat och lever ett osunt liv, men så var verkligen inte fallet i Mys familj. De följde de råd de fick, med mycket kolhydrater och lite fett, vilket verkligen inte gynnade Mys biokemi alls.

Sockerberoende är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, och att den påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, men vi kan också se att att utvecklingen kan gå snabbare hos vissa, om det råder ”fritt fall” känslomässigt. Vi behöver både lära oss om kost, och hantera känslor och livet, för att kunna tillfriskna på alla plan, men när jag frågar My om det hade hjälpt henne att få verktyg att hantera sina känslor med (det vi kallar copingstrategier), säger hon att det kanske hade hjälpt till att fördröja viktuppgången eller symptomutvecklingsprocessen, men påpekar att föräldrarna hade ett beroende att hantera (vilket de inte visste), och det görs inte genom att endast hantera känslor.

My har ännu inga egna barn, men minns tydligt hur det var att växa upp som överviktig med fokus på hennes vikt och allt det som skulle hjälpa, men som tycktes helt lönlöst. Hon beskriver hur hon stod i matkön på skolan och hur ”bambatanterna” stannade av hela matkön för att helt offentligt börja väga och mäta hennes mat inför alla de andra barnen.

Jag frågar henne vad hon tänker om detta med specialkost i skolan; i dag är vi många föräldrar som önskar att våra barn skulle få en lågkolhydratskost, men kan detta göra att de får utstå liknande situationer? My påpekar att det går att göra det på ett enklare sätt ”Sluta späd ut all skolmat med mjöl och stärkelse, ställ fram olivolja eller annat bra fett vid grönsaksbuffén så kan de välja själva att ta av bara rent protein och sedan grönsaker och fett de gillar”.

My fortsätter med varm övertygelse att säga att föräldrarna behöver komma ihåg att barnen är egna människor, med egna resor. ”De dör inte!” säger hon med känsla, ”Se på mig, jag dog inte! De kommer när de är mogna för det! Det föräldrarna ska göra är att 1) ge kunskap, och 2) gå före!” Hon menar att saker som att ge godisförbud, ringa runt till kompisars föräldrar och ge förbud och ringa ICA affären och hejda inköp mm, är övergrepp, även om de sker i bästa välmening. Hon tycker också att att det är viktigt att hela familjen äter samma mat som det överviktiga barnet om det ska ha ”specialkost” (läs lågkolhydratskost 😉 ), så att det inte blir ensamt i sin egen familj.

My tillsammans med Bitten Jonsson som utbildat My i HAM (Holistic Addiction Medicine.

Tack My, för att du delat med dig så generöst! För dig som inte redan vet vem My är finns hon som sagt på LCHF-ingenjören.se och både på Instagram och Facebook. Hon driver även My Addiction, där hon gör Sockerdetoxkurser.

Jag som förälder är väldigt glad att ha fått samtala med My, eftersom det jag lärt mig om beroendesjukdomen, kopplat till mitt eget föräldraskap, går hand i hand med det My berättar. Det svåraste vi gör är att själva ha verktyg att hejda sjukdomen med och vilja ge dem till våra barn, och de inte vill ha dem. Att stå bredvid någon och av hela sitt hjärta önska att de ska slippa gå igenom samma lidande som vi själva gjorde, och inte kunna göra något är tyngre att bära än vad som kan beskrivas i ord. Det är därför vi behöver ha en gemenskap, det är därför vi måste ta hand om oss själva först, så att vi kan finnas kvar den dagen, om den kommer, det är dags att hjälpa våra barn <3<3

AID- Addiction Interaction Disorder

Sitter på ett tåg som susar fram genom Sveriges landskap och ska ta mig på en efterlängtad semester. Framför mig i tåget sitter två äldre kvinnor och dricker. Inte vatten eller läsk, utan faktiskt alkoholhaltiga drycker. Klockan är strax efter 10 på förmiddagen, och jag förundras över min egen reaktion. Det är ju upp till dem hur de vill tillbringa dagen och hur de väljer att leva. Jag vet att maken, som är med mig på resan, kommer ta sig en öl och äta av livsmedel jag inte har på min matplan, och det stör mig sällan. Gör det det, så går jag en promenad istället, eller sätter mig och läser eller nåt.

Däremot vandrar mina tankar till något jag tänkt skriva om ett tag, nämligen AID-Addiction Interaction Disorder. Jag kan inte översätta till svenska på ett bra sätt, men innebörden är att vi som är Addicts (beroende) väldigt sällan har endast ett utlopp i vår sjukdom. Vi har nästan alltid en ”drog of choice”, en faviritdrog, me lika ofta har vi andra utlopp och droger som vi byter mellan, eller blommar ut helt och fullt i vid sidan av huvuddrogen.

Ibland kallas beroendesjukdomen för ”Den store maskören” på grund av att den kan ”imitera” andra sjukdomar och gömma sig bakom diagnoser som gör att den kan fortsätta existera utan att personen som har sjukdomen behöver tillfriskna från det egentliga problemet, nämligen beroendet. Men det kan också vara så att vi har flera utlopp (AID), vilket gör att det kan ta lång tid innan någon (i all synnerhet en själv) upptäcker att det faktiskt finns ett beroende. Många gånger krävs det att konsekvenserna av ett utlopp blir så allvarliga att personen måste adressera det och börja tillfriskna från det utloppet, innan de upptäcker att de har fler. Och ju fler ”hål” vi täpper till, desto mer utrymme kommer de andra utloppen att ta, för att liksom ”hålla summan av totalen konstant”.

När jag insåg att jag behövde hjälp med mitt sockerberoende och fick hjälp och kunde tillfriskna, insåg jag efter ca ett år att ett lika stort utlopp för mig var överätande, arbete och bekräftelse. Många andra går från alkohol till socker och överätande, eller har dem parallellt. Andra utlopp som ofta ”sitter ihop” med socker är pengar (shopping eller att inte unna sig något alls) och relationer (att ha många och/eller byta ofta, eller isolera sig helt). Vi kan också se mönstret att underätare (anorektiker) inte unnar sig något och undviker relationer, medan överätare tenderar att ha svårt att hålla i pengar och letar efter relationer eller bekräftelse hela tiden. Om man sedan tänker sig mönstret hos de som i perioder ömsom svälter sig och tränar, ömsom överäter, så följer ofta pengar och relationer även det mönstret.

Om vi tittar på en person som har AID så kan de se ut så att hen i en period överäter, ligger på soffan och isolerar sig från omvärlden. Vid en tidpunkt får personen nog och bestämmer sig för att ”ta tag i sitt liv” och börjar träna maniskt och svälter sig för att gå ner i vikt. I samband med att vikten försvinner känner hen sig mer bekväm med att vistas ute bland människor igen och tar kontakt med sina vänner och följer med ut på krogen och svänger sina lurviga. När hen börjar dricka alkohol går det överstyr eftersom hen äter så lite och följden av det kan endera bli en allt högre alkoholkonsumtion eller ett oemotståndligt sug efter socker eller liknande produkter, och hen börjar överäta igen. Så smyger kilona sig på, hen slutar träna och slutar följa med ut, med isolering som nästa steg. Så här kan karusellen fortsätta i många år, eftersom personen inte får så allvarliga konsekvenser då de fördelas på flera olika utlopp. Men skulle samma person hamna i behandling för alkoholism i en period av svält/träning/alkohol, så skulle med största sannolikhet socker och överätande få en allt större plats i den här personens liv. Naturligtvis kan utloppen och förloppet variera, med ovan skrivna är ett exempel på hur det kan se ut om man har AID.

Till saken hör, som jag redan skrivit, att de flesta ytterst sällan har bara ett utlopp, fast det märkes först senare, efter ett tag i tillfrisknande. Ofta blir en förskräckt när en upptäcker att så är fallet, och personligen kan jag i perioder känna det som att jag aldrig kommer tillfriskna helt och hållet, för jag har en massa andra hyss för mig under tiden….! Fast å andra sidan får jag lära mig allt mer om mig själv, och jag får allt djupare kunskap om beroendesjukdomen, vilket jag kan använda mig av i mitt jobb som Beroendeterapeut. Uttrycket ”It takes one, to know one” syftar till att en beroende känner igen en annan beroende, för att en varit där själv. Min egen resa gör att jag ibland kan känna igen en beroende innan personen ens har sett det hos sig själv. Både på gott och ont 😉 Ibland får jag verkligen träna på att hålla tand för tunga!

Bilden nedan visar hur jag ibland kan trassla till saker och ting på grund av min AID och hur jag omedvetet byter utlopp för att slippa konsekvenserna 😊 En fantastiskt verktyg i tillfrisknande; humor 😊❤️