I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”