Det är väl få som har missat att vi firade Bitten Jonnsons enorma arbete under alla år, med ”25 osockrade år” lördagen den 12 oktober. En av föreläsarna var My Westerdahl, kanske ännu mera känd som LCHF-ingengören. För min del var det första gången jag lyssnade på henne, och jag blev gripen av hennes historia, och kände så starkt att just arbetet med barn, föräldrar och sockerberoende är så viktigt! Jag frågade My om jag kunde få prata lite med henne och tänkte dela med mig av resultatet ❤

På Mys egen blogg (se länken ovan) berättar hon om sin resa. Hon har sju syskon in alles, men är uppväxt tillsammans med två av bröderna, vilka har en utvecklingsstörning. Redan som barn låg hon över den genomsnittliga viktkurvan och har blivit beskriven som ett ”matglatt” barn, men inget som uppmärksammades eller gjordes något åt. Föräldrarna lagade bra mat, gjorde oftast långkok och följde de rekommendationer angående kost som fanns. Ingen skräpmat eller liknande förekom, men My berättar att hon hade en förkärlek till de snabba kolhydraterna tex. ris och pasta, när det serverades.

När My var 7 år diagnostiserades hennes pappa med cancer och blev inlagd för behandling. På grund av detta placerades Mys bröder i familjehem och hon själv fick hantera sorg och rädsla så gott hon kunde på egen hand, vilket hon gjorde med mat/socker. Det är viktigt att poängtera att föräldrarna själva stod inför en helt ny situation i livet som de själva inte visste hur de skulle hantera, de inte ens visste om pappan skulle överleva, och det i sin tur gjorde att My heller inte kunde få några andra verktyg än maten att hantera situationen med. Hon beskriver att hennes Sockerberoende tog fart på allvar i samband med detta.

Två år senare, vid 9 års ålder, kommer familjen ut på andra sidan, och upptäcker att My har en ohälsosam övervikt. Det beslutas att hon behöver hjälp och föräldrarna tar henne till en dietist. Det leder till att hon, vid 9 års ålder, debuterar hos Vikt Väktarna och karusellen med ”lätt” och ”light” i alla produkter tar sin början.

My berättar att hon under uppväxten blev otroligt mobbad, så illa att två av förövarna blev dömda, men att domen inte hjälpte, utan snarare gjorde saken värre. Hennes historia är oerhört stark och gripande, och det faktum att hon idag är i tillfrisknande och har kunskap om och verktyg att hantera sitt Sockerberoende med är ett mirakel i sig ❤

När My och jag samtalar frågar jag henne om hon tror att det hade hjälpt henne och hennes föräldrar om de hade haft kunskap om Sockerberoende redan då hon var liten. Hon menar att det så klart hade gjort en stor skillnad, eftersom hennes föräldrar läste på om den forskning och de råd och rön som skrevs om kost och vikt på den tiden, men att Sockerberoende knappt ens fanns på kartan då. Det var alltså inte brist på engagemang, vilja att hjälpa eller brist på kärlek som gjorde att My inte kunde hantera maten. Hon säger att det ofta finns en ”nidbild” av föräldrar till överviktiga barn som ”barnmisshandlare” som klagar över barnens vikt men sedan springer på McDonalds, handlar hem godis och skräpmat och lever ett osunt liv, men så var verkligen inte fallet i Mys familj. De följde de råd de fick, med mycket kolhydrater och lite fett, vilket verkligen inte gynnade Mys biokemi alls.

Sockerberoende är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, och att den påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, men vi kan också se att att utvecklingen kan gå snabbare hos vissa, om det råder ”fritt fall” känslomässigt. Vi behöver både lära oss om kost, och hantera känslor och livet, för att kunna tillfriskna på alla plan, men när jag frågar My om det hade hjälpt henne att få verktyg att hantera sina känslor med (det vi kallar copingstrategier), säger hon att det kanske hade hjälpt till att fördröja viktuppgången eller symptomutvecklingsprocessen, men påpekar att föräldrarna hade ett beroende att hantera (vilket de inte visste), och det görs inte genom att endast hantera känslor.

My har ännu inga egna barn, men minns tydligt hur det var att växa upp som överviktig med fokus på hennes vikt och allt det som skulle hjälpa, men som tycktes helt lönlöst. Hon beskriver hur hon stod i matkön på skolan och hur ”bambatanterna” stannade av hela matkön för att helt offentligt börja väga och mäta hennes mat inför alla de andra barnen.

Jag frågar henne vad hon tänker om detta med specialkost i skolan; i dag är vi många föräldrar som önskar att våra barn skulle få en lågkolhydratskost, men kan detta göra att de får utstå liknande situationer? My påpekar att det går att göra det på ett enklare sätt ”Sluta späd ut all skolmat med mjöl och stärkelse, ställ fram olivolja eller annat bra fett vid grönsaksbuffén så kan de välja själva att ta av bara rent protein och sedan grönsaker och fett de gillar”.

My fortsätter med varm övertygelse att säga att föräldrarna behöver komma ihåg att barnen är egna människor, med egna resor. ”De dör inte!” säger hon med känsla, ”Se på mig, jag dog inte! De kommer när de är mogna för det! Det föräldrarna ska göra är att 1) ge kunskap, och 2) gå före!” Hon menar att saker som att ge godisförbud, ringa runt till kompisars föräldrar och ge förbud och ringa ICA affären och hejda inköp mm, är övergrepp, även om de sker i bästa välmening. Hon tycker också att att det är viktigt att hela familjen äter samma mat som det överviktiga barnet om det ska ha ”specialkost” (läs lågkolhydratskost 😉 ), så att det inte blir ensamt i sin egen familj.

Tack My, för att du delat med dig så generöst! För dig som inte redan vet vem My är finns hon som sagt på LCHF-ingenjören.se och både på Instagram och Facebook. Hon driver även My Addiction, där hon gör Sockerdetoxkurser.

Jag som förälder är väldigt glad att ha fått samtala med My, eftersom det jag lärt mig om beroendesjukdomen, kopplat till mitt eget föräldraskap, går hand i hand med det My berättar. Det svåraste vi gör är att själva ha verktyg att hejda sjukdomen med och vilja ge dem till våra barn, och de inte vill ha dem. Att stå bredvid någon och av hela sitt hjärta önska att de ska slippa gå igenom samma lidande som vi själva gjorde, och inte kunna göra något är tyngre att bära än vad som kan beskrivas i ord. Det är därför vi behöver ha en gemenskap, det är därför vi måste ta hand om oss själva först, så att vi kan finnas kvar den dagen, om den kommer, det är dags att hjälpa våra barn <3<3