Ja, det kan väl inte vara så stor skillnad mot att vara vilken förälder som helst? Eller…..? För mig tog mitt föräldraskap en lite annan vändning när jag började tillfriskna från mitt sockerberoende, och inte bara när det gällde maten!

Naturligtvis var maten det som kom i fokus i första hand när jag kom hem och hade fått massor av ny kunskap om kosten. Hur jag skulle äta för att hjärnan, och i förlängningen kroppen tillsammans med själen skulle må bra, och för att slippa craving i möjligaste mån, var ju så centralt över huvud taget. Jag måste ju ta bort min drog för att kunna tillfriskna, och för min del är det ju fullständig avhållsamhet som gäller. Jag kan inte (och vill inte) lura mig själv med annat!

När det det hade gått ett tag och jag fått än mer kunskap om kostens betydelse och hur den påverkar oss både psykiskt och och fysiskt, och tillsammans med det faktum att beroendesjukdomen är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, så insåg jag att jag skulle kunna hjälpa mina barn väldigt mycket genom att förändra deras kostvanor. Jag skulle kunna hjälpa dem att förebygga sjukdomar (både fysiska och psykiska), och min tanke var ju även att jag kanske skulle kunna kunna undvika eller fördröja att de utvecklade beroendesjukdomen, med alla dess utlopp, och att de skulle slippa övervikt och/eller besatthet av mat och träning, om det skulle bli deras utlopp. Det var ju en enkel lösning! Trodde jag……

Att förändra barnens kost är bland det tuffaste jag gjort, mest på grund av att jag helst av allt ville undvika konflikter. Och då pratar jag inte om konflikter med barnen, även om de också uppstod. Jag pratar om konflikter med, och åsikter från, omgivningen. Både nära och ”fjärran”. Att äta socker och snabba kolhydrater, i alla dess former, är en ”rättighet” som måste utövas, och enligt många ett ”berövande” om barnen inte serveras detta i tid och otid. Det ska fikas, mysas, firas, tröstas, motiveras, straffas, umgås, avslutas, uppstartas, träffas och mycket, mycket mer med något att stoppa i sig, och då allra helst i form av godis, kakor, glass, dricka, saft eller annat raketbränsle. Och om man begränsar eller rent utav skulle vilja ta bort det helt, är man i klass med ett UFO som sakta svävar fram i utkanten av verkligheten.

Här någonstans började min balansgång. Jag visste att om JAG vore ensam i universum med mina barn så skulle jag ta bort drogerna och låta dem slippa det jag så tydligt såg var skadligt för dem. Men, ensam var jag inte, och min syn på dessa livsmedel gick ofta stick i stäv med andras. Så jag fick lära mig balansera, både för att jag skulle kunna hantera det och för att barnen inte skulle bli lidande. Våra båda äldsta barn fick jag göra på ett sätt med eftersom jag själv var aktiv i mitt beroende när de var små, och vår yngsta gjorde jag på ett annat sätt med. De äldsta fick begränsade mängder, och försöka ge alternativ, men framför allt så tänkte jag TILLFÖRA. Jag la till bra protein och bra fett till deras kost, samtidigt som jag drog ner, begränsade och gav alternativ till det jag visste var skadligt, och så gjorde jag länge. Men ju äldre barnen blev, desto mindre kunde jag styra över vad de stoppade i sig. Framför allt i förhållande till skolan, men även hos nära och kära. Jag möttes av ifrågasättande från skolläkare bla, och ett krav på läkarintyg om mina barn skulle få en annan kost. Jag fick höra att jag var överdriven och rabiat, och att det var onormalt att barnen visste så mycket om kost som det jag hade lärt dem. Det upplevdes som väldigt svårt att ge dem mat, eftersom jag hade såna krav, och det var ett väldigt ståhej att inte de fick äta mer än en smörgås…. Detta fortsatte fram till att de äldste barnen började äta ”som alla andra.”

Med vår yngsta, som föddes efter jag varit drogfri i ca tre år, blev det på ett annat sätt. Hon var ungefär fyra år innan hon fick smaka på något sötare än frukt, och jag minns inte när hon åt bröd första gången. Men även hon har blivit äldre, och jag kan inte styra över henne heller på samma sätt. När hon bad mig att få äta samma som de andra barnen då hon var på kalas, och att få samma saker i godispåsarna som de fick, då fick hon det. Jag begränsar fortfarande så gott jag kan, men för att jag ska kunna fokusera på mitt eget tillfrisknande har jag fått lägga ner vissa strider.

En annan sak som jag också lärt mig under mina år i tillfrisknande, är ju att det inte bara är maten det handlar om. När vi utbildar i sockerberoende så vet vi ju att maten bara är 10 % av tillfrisknandet, resten handlar om gemenskap och att skaffa sig nya copingstrategier i livet, och det är vad jag har behövt tänka på även i förhållande till mina barn. Jag har behövt ge dem ett annat synsätt än det jag hade, ge dem verktyg att hantera livet, stå stadiga i sig själva, våga stå för sina åsikter, ha åsikter, och reflektera över sin egen roll och sitt egna ansvar. Det jobbet fortsätter ju hela tiden; de äldsta är ju tonåringar idag, och hjärnan fortsätter koppla och koppla om, och det jag kan göra nu är att vara en rollmodell, någon som ger ett alternativ till dagens ”ät skräp, bli sjuk, bota symptom, stäng av, roffa åt dig, se om ditt eget, var ständigt uppkopplad”-liv. Och framför allt behöver jag komma ihåg och hålla fast vid att JAG kan inte styra allt.

Barnen har sina egna resor, och även om jag önskar att jag kunde ta bort och hjälpa dem undvika allt lidande jag har fått gå igenom i min sjukdom, så kan jag inte leva deras liv. Jag kan bara finnas här om de vill och behöver det, och fortsätta stå kvar i min övertygelse. Det gör jag med hjälp av min flock, både i och utanför programmet. De som stöttar mig, ser mig, bekräftar mig, ger mig tuff kärlek och vågar vara autentiska. De som ger mig samma ”föräldraskap” som jag försöker ge mina barn.

Och jag kan bara säga att det är värt allt jobb. Att se mina underbara barn växa upp och ha starka åsikter, modigt stå för dem (även om inte jag alltid håller med om dem 😉 ), vara kärleksfulla, varmhjärtade individer, med humor och värme som kommer inifrån, är en gåva, och övertygar mig om nödvändigheten i att jag fortsätter tillfriskna och tar hand om mig själv, eftersom det är den största gåvan jag någonsin kunnat ge mina egna barn.