Föräldraskap

Sockerberoende barn och medberoende föräldrar

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Att jobba med barn och sockerberoende är nog bland det svåraste som finns. Framför allt för att det inte finns en universell lösning, och för att varje individ har sin unika resa, och varje familj har sin egen sammansättning, sin egen historia och sina egna föreställningar om hur livet ska se ut.

Under de senaste dagarna har jag återigen fått möta beroendesjukdomen i ett tidigt stadium hos en ung flicka, och det påverkar mig lika djupt varje gång.

Flickans mamma berättar att hennes nioåriga lilla tjej kommit till henne och talat om att hon känner sig tjock. Hon säger saker som att ” jag är tjockast i klassen” och ”jag vill vara lika smal som X”, och påpekar att ”hennes lår flyter ut när hon sätter sig ner”….. Det kan inte hjälpas, att jag trots att jag ska vara yrkesmässig berörs så djupt att mitt hjärta värker. Dels för att jag känner igen mig själv som redan som liten flicka brottandes med just de här symptomen, och för att jag inser att den här lilla tjejen redan nu har kompisar som hon jämför sig med, och som jämför sig med henne, på ett osunt, utseendefixerat sätt.

Helst av allt skulle jag bara vilja gömma undan de här små tjejerna från världen och med önsketänk trolla bort den här sjukdomen. Jag inser att jag inte kan ställa diagnosen Beroende nu när de är så unga, men om jag ser på min egen historia, tillsammans med många andra jag mött, både privat i 12-stegsprogrammet, och genom mitt yrke som Beroendeterapeut, så är risken stor för att de här tjejerna vandrar vidare rakt in i klorna på Röda Hund.

Vad gör jag då, om jag som förälder misstänker att mitt barn är sockerberoende? I det här fallet, där flickan så uppenbart är fixerad vid vikt och utseende, försöker jag peppa mamman (som i det här fallet är den förälder som engagerat sig) att;

 Förmedla fokus på att det är hjärnan och kroppen som behöver bra mat, och att vikten är oviktig. Kroppen ska känna sig stark och frisk, och ha lätt att röra på sig!

 Göra en övning som går ut på att benämna de tre saker på sin kropp som flickan tycker mest om, tillsammans med föräldern som föregår med gott exempel.

 Bekräfta barnet i att kroppen verkligen kan kännas stor, osmidig och svullen (även om det inte syns), eftersom 1g kolhydrat binder 3g vätska, och verkligen ger en obehaglig svullnad i kroppen.

 Ta hand om sig själv, dvs se till att hon har kraft att ta hand om sitt barn genom att först och främst ta hand om sitt eget mående så att inte all fokus och energi går åt till att fixa och laga barnet. Ens barn är inte och vill inte vara projekt, de behöver möta en person, oavsett hur de mår, eller vad de väger ❤️

 Lyssna, lyssna, lyssna, och sitt på händerna för att inte springa iväg och fixa om inte barnet ber om hjälp. Ställ frågan ”Vill du att jag lyssnar, eller vill du att jag ska hjälpa dig?”

 Om barnet vill ha hjälp, tänk på vilken hjälp du ger! Det är bättre att lära sitt barn fiska, än att fånga fisken och tillaga den, både bildligt och bokstavligt!

Jag tänker ofta, och reflekterar över att mitt jobb egentligen inte är att ”fixa barnen”, det kan jag faktiskt inte, utan att peppa och stötta föräldrarna så att de kan hjälpa sina barn, eller stå ut med att de inte kan hjälpa sina barn. Det låter kanske grymt, men precis som i Sinnesrobönen, så behöver vi ibland hjälp (framförallt som föräldrar) att se vad vi kan förändra, och vad vi inte kan förändra, och hjälp och stöttning i att modigt fortsätta leva och vara levande, även om våra barn bär på smärta. För min egen del är det min svåraste uppgift som förälder.

Älskade barn, jag kan ge mitt liv för ditt. Jag vill inte se dig lida som jag gjort!

Älskade barn, lyssna på mig! Jag vet vad du går igenom!

Älskade barn, gör som jag säger! Jag har ju lösningen!

Älskade barn, läk min smärta, så slipper du lida.

Älskade barn, jag kan inte se var jag slutar och du börjar, vi är ju ett och samma, du och jag.

Älskade barn, din smärta är min. Men om jag ska kunna leva måste du stå själv.

Älskade barn, jag är rädd, men jag finns här nära dig!

Älskade barn, jag växer med dig och vi lever tillsammans!

Älskade barn, du är din egen och jag är min. Nu kan vi leva på riktigt. Oavsett hur det går.

Viktigt på riktigt, att vara starkskör

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.

Rätten att ha sina egna upplevelser

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Att ”berätta sig själv”, är ett uttryck som jag tror att Göran Larsson har myntat och som jag pratar om när jag föreläser om de tolv stegen. För mig innebär det att jag får äga min historia. Jag får berätta hur jag kände, tänkte, agerade och upplevde, oavsett vad det handlar om. Detta var en ny upplevelse för mig, som alltid letat utanför mig själv för att hitta mig själv. Jag lyssnade på vad andra sa om mig, om hur jag var, hur de upplevde mig och gjorde det till min historia. I tillfrisknandet lärde jag mig att lyssna inom mig, och där fann jag någon som ville berätta sig själv. Någon som ville ut och ta plats. Denna någon var skräckslagen, tilltufsad och hade blivit riktigt illa behandlad där inne, i mitt tempel, inuti mig, men fanns kvar och ville berätta. Ville berätta mig.

I dagarna har jag tittat på Mia Skäringers program om Kroppshets.

Jag har inte kommit igenom alla avsnitt ännu, men det jag har sett är en oerhört stark bild av hur det kan se ut när man är inlåst i sitt eget inre, och har ett självföraktande monster som ligger på lur där inne och tar över ens kropp och sinne. Ett monster som inte låter någon berätta sig själv eller lyssna inåt efter vägledning. Det monstret tar över allt, det tar över självaste livet, och kväver varje gnista som kan växa till levnadsglädje. För mig har det monstret många olika ansikten, men det tydligaste ansiktet var mitt Sockerberoende, och jag var tvungen att inse, acceptera och stirra min sjukdom i ögonen, innan jag kunde sträcka mig in bakom monstret och se vad och vem som fanns där inne. Jag har förstått att det där monstret alltid kommer bo kvar inom mig, men när jag knuffade upp dörren, lät ljuset sippra in och började berätta mig själv så krympte monstret ihop allt mer, och numer är det inte så ofta monstret står i vägen när jag kikar in i mitt inre. Om det gör det, så vet jag att jag bara behöver öppna och släppa in ljus så skrämmer jag monstret och låter min berättelse få luft och utrymme.

Därför gör det mig så ledsen när jag läser i mitt flöde på sociala media där en man, som har många följare och är en förebild många, ondgör sig över Mias program och jag upplever att han hånar sockerberoende, kroppshets och ätstörningar. Han menar att vi alla har ett fritt val och att det är upp till var och en att välja vad man ska fokusera på. Och det är ju sant, i viss utsträckning. Men, i ärlighetens namn är det lätt för en man i 45-års åldern att ha åsikter om att unga tjejer (och killar) ska strunta i vad andra tycker om en, att inse att livet handlar om ”innehåll och inte yta” och att sociala media inte är på riktigt.

Dagens generation av tonåringar är ”matade” med media från det de var små. Jag har sett mobilanvänadet formligen EXPLODERA mellan min första dotter som är 16, till min yngsta dotter, som är 8. Och redan innan mobilerna och media ”tog över” fanns problematiken med ”ätstörningar” (läs sockerberoende). Jag inser också att vårt samhälle, där allt fler sitter på ändan och äter fel mat, göder sjukdom av alla möjliga slag, men att träna sig från ett monster som lever på insidan och som växer av skam och skuld, det går inte. Samhället matar monstret med skam när vi publicerar retuscherade bilder och det hjälper inte att vi talar om att det inte är på riktigt, för monstret står i vägen för den sanningen.

Jag tänker att mitt beroende inte beror på att jag lekt med Barbie eller sett retuscherade bilder, eftersom sjukdomen är primär, men den har sannerligen växt och matats av sjuka ideal, och framför allt är idealen som hålls upp framför unga kvinnor helt åt helvete. Du ska vara mager intill undernäring, bete dig som en satmara, och ställa upp på vad än en man ber dig om. Klimatet för unga killar idag håller också på att bli allt tuffare, och deras ”roll” behöver sannerligen mjukas upp och synas närgånget, men eftersom jag är kvinna är det kvinnobilden jag har jämfört mig med. Jag har fått höra att jag duger som jag är, men orden sjunker inte in. Mitt monster stod i vägen. Självklart behöver vi lära våra ungdomar vikten av hälsa och att ta hand om kropp och själ, och trenden att sitta allt mera still och äta allt mer skräpmat är livsfarlig, och framförallt matar den monstret! Det ger inte någon en chans att öppna upp, släppa in ljus och börja berätta sig själv.

Att säga att vi ska strunta i vad andra säger, gå vår egen väg, och FÖR FAN se till att som föräldrar uppfostra våra barn till ett god självkänsla är förmätet och göder skuld och skam! Det fråntar oss rätten att få berätta oss själva, vår historia, våra upplevelser, känslor och tankar, något som jag upplever att Mia Skäringer hjälper otroligt många med när hon vågar sätta fingret på och visa fram sin egen problematik och ger röst åt så många fler än vi kan ana. Att som man i 45-års åldern, som hittills inte har egna barn, tala om sanningar utan kunskap om vare sig beroendesjukdomen eller hur det är att vara kvinna är förmodligen ännu en sanning som jag bara ska bortse från, men jag inser att även om jag, idag, kan se lite längre och andra saker än vad som verkligen syns, så är det mat för ett monster som bor inom någon annan som ännu inte fått berätta sig själv.

Jag är tacksam att jag idag har verktyg och lite mera mod och mycket mera kunskap än jag hade som tonåring, och jag hoppas att de som verkligen behöver se Mias serie om Kroppshets, klarar sålla bort alla små och stora monster som försöker klättra in och mata de som redan bor inom oss! Dessutom har jag den senaste tiden verkligen börjat förstå att det är en stor skillnad att växa upp och leva som kvinna i vårt samhälle. Även om vi kommit en bra bit på väg, så har vi fortfarande en lång väg kvar att gå!

 

Att leva i programmet tillsammans med barn

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.

Att tillfriskna som kvinna

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Igår drabbades jag av en tanke. Tanken är inte på något sätt ny, men den ramlade ner mellan hjärnan och hjärtat och gav mig insikt om något viktigt, nämligen att det är skillnad på att tillfriskna som man och som kvinna. Naturligtvis blir det generaliserande, men jag tror att flera kan känna igen sig i min erfarenhet.

När jag gick in i tillfrisknande och började min behandling tvingades jag att börja ta utrymme i min familj. Jag ställdes inför det faktum att jag måste ta mig tid att åka på behandlingen, först en intensivkurs då jag var bortrest i fem dagar, och sedan fyra timmar om dagen i 10 veckor. Dessutom gjorde jag stegarbete, hade morgon och kvällsstund, ringde in på telefonmöten och gick på livemöten i närmaste samhälle. Utöver det ringde jag och tog emot flera samtal om dagen från vänner som gjorde samma resa som jag. Det här var ett enormt arbete för mig. Både rent praktiskt, att faktiskt göra allt detta och lära mig integrera alla dessa komponenter i mitt liv, och göra det till mitt, på mitt sätt, men jag stod också inför det för mig oerhörda; att börja säga vad jag behövde och ta emot hjälp och skapa utrymme för MIG, och mina behov. För mig var de en kamp utan dess like att säga till mina barn att ”Nu får ni inte störa mig, jag behöver en halvtimma för mig själv.” eller ”Nu ska jag åka på möte, ni får vara hos farmor under tiden”. Jag har i hela mitt liv riktat in mig på vad andra tycker och tänker om mig, och om det fanns minsta antydan till att jag gjorde något som blev jobbigt för någon annan så avstod jag.

Min upplevelse är att det är så här för många, och framför allt kvinnor. Vi är uppfostrade att ta hand om, visa hänsyn, ställa våra behov åt sidan, lyssna in och ge efter för andras behov. Kanske ligger det ”nedärvt” i vår roll som mamma, eftersom det är vad ett litet barn behöver som nyfödd och ett bra tag framåt, men jag tror också att det är en oönskad ”gåva” vi får av samhället. Att som kvinna börja ta utrymme, uttrycka behov, göra annorlunda, ta plats och förändras är inte helt självklart, och på något sätt verkar det vara ännu svårare för många som har just mat/socker som utlopp i sjukdomen. Vi har till och med valt en drog som inte tar plats på kartan som drog. En drog som vi kan anpassa till familjen och böja efter deras önskningar.

När jag fick insikten om detta var jag (så klart 😉 ) tvungen att ”testa min teori och min verklighet” tillsammans med en erfaren medresenär, som jobbat inom området i många år, och hon bekräftade min teori. Män gör inte sitt tillfrisknande så krångligt. De har utrymme, och är vana att fylla det. De behöver oftast inte böja sig runt barn, partner, jobb, företaget Familjen/Hemmet och samhället har en annan syn på att hjälpa och lyfta fram en man. Kvinnor å andra sidan har svårt att be om hjälp, de har svårare förnekelse, de vill prova alla olika sätt själva först, innan de kan släppa förnekelsen och kapitulera, be om och ta emot hjälp och börja ta utrymme att tillfriskna.

Naturligtvis inser jag att alla inte har det på det här sättet och att många män, och framförallt de som har mat/socker som huvuddrog, har samma demoner att slåss med, men jag hävdar ändå att samhället är tuffare mot oss kvinnor på olika sätt.

På min resa i tillfrisknande har detta varit en av de största bitarna att handskas med, och en av de bitar jag haft starkast förnekelse omkring. Jag har fixat, funnits till, tröstat, ställt upp, planerat, arrangerat, varit stark, huggit i, hållit om och på alla sätt försökt finnas till för min familj samtidigt som mitt tillfrisknande har behövt ett stort utrymme. Det var tufft att fortsätt gå på möten, ringa samtal, ta tid för morgon och kvällsreflektion mm när jag fick höra att det tog en massa tid, att jag försummade barnen och min man, och fick frågan hur länge jag skulle fortsätta med ”det här”. Men jag gjorde det. jag fortsatte, och bit för bit släppte min skam för att ta utrymme och uttrycka behov. Jag fortsatte och min man fick en ny hustru, eller kanske fick han verkligen träffa MIG för första gången? Jag fortsatte och barnen fick en mamma med bättre självkänsla, mer närvaro och samvaro, och en mamma som kunde ta mer plats och visa att det är ok.

Fortfarande upplever jag att det är denna bit som är den svåraste. Efter 12 år är allt det andra; möten, telefonsamtal, stegarbete (för egen del och tillsammans med sponsieer), morgon och kvällsstund mm, integrerat i mitt liv. Jag har det med mig i vardagen och ibland anpassar jag mig efter programmet, men oftast anpassar jag programmet efter mig ❤ Men, det svåraste för mig är att hålla kvar vid rutiner och göra mitt jobb (som ju faktiskt är att ta min ordinerade medicin) när barn och man uttrycker att de behöver hjälp eller har behov av mig på andra sätt. Att sätta mitt tillfrisknande först, för att kunna vara en närvarande, varm, äkta person är nog det jag upplever vara den knepigaste biten. Det är så lätt att följa gamla mönster och sätta sig själv åt sidan, och för mig spiller det över på andra områden och ställer sig i vägen för min personliga utveckling inom till exempel yrkeslivet och karriär. Men, första steget är att SE och ta till sig vad som finns framför mig, för utan insikten ända ner i hjärtat håller Förnekelsen mig fast.

Så, det är ”bara” att göra annorlunda 😀