Addiction

En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!

Att ”glömma” verktygen i lådan

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om och om igen behöver jag påminna mig om att jag har en sjukdom, och att jag behöver vara aktiv i mitt tillfrisknande, varje dag. Det märkliga är att jag så lätt tappar kontakten med vad jag behöver. Jag kan veta det rent intellektuellt, men låta verktygen ligga för att jag inte tycker att jag behöver dem.

Ett av de verktyg jag tyvärr oftast glömmer bort, eller undviker, är gemenskap. Jag slutar ringa ut, för ”jag hinner inte” och jag väljer bort möten för ”det finns inte tid”. Och som ett brev på posten börjar hela mitt väsen gnälla över småsaker, ha tysta, fördomsfulla åsikter om varenda människa jag möter och tycka väääääääldigt synd om mig själv. ”Helt plötsligt” är det jättejobbigt med allt, och jag fattar ingenting. Inte förrän jag får en rejäl omskakning i form av en text, en kommentar, en delning, en bok eller något annat faller förnekelsen igen, och jag inser att den enda som kan tillfriskna från min sjukdom är JAG. Det är bara jag som kan öva på min ödmjukhet, tacksamhet, servicevilja och välja gemenskap med hjärtat. Bara jag kan prioritera mitt eget tillfrisknande och se sätta på min egen syrgasmask först.

Att leva med beroendesjukdomen är som att leva med ett monster på insidan, sida vid sida med den vackraste varelse du kan vara. Jag måste se till att ta hand om den vackra varelsen, vara rädd om den, omhulda, ge näring, närhet och uppfylla behov. Men monstret bredvid talar om att jag inte hinner med, inte har tid, att jag kan hoppa över än det ena, än det andra, och passa på att ”unna mig nåt gott” när jag ändå inte hinner laga bra mat….. Det är inte alla som har en sjukdom som talar om för en att man inte har en sjukdom……

När förnekelsen faller är det som att komma på monstret stå lutat över mitt finaste jag med käftarna på vid gavel, beredd att sluka jaget helt och hållet. Men med en skamsen blick får det rödglödgade monstret gå och lägga sig i hörnet igen, och jag får börja trösta mitt finaste jag och ta hand om det igen, och igen och igen.

Ibland blir jag helt trött på att ha den här sjukdomen. Less, utmattad, förbannad och bitter. Men, oftast är jag tacksam över att ha fått möjligheten att tillfriskna, att få ge budskapet om tillfrisknande vidare och sprida kunskap om hur vi kan acceptera monstret och hjälpa jaget att växa.

Just idag är jag trött, så innerligt sliten, men fortfarande tacksam. Jag har under senaste veckan, återigen släppt ett lager förnekelse, och det är tufft, men så oerhört värt resan. Livsresan. Resan mot mitt eget vackraste jag.

Stegarbete

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

För mig är skillnaden mellan alla de gånger jag svält mig, tränat, överätit igen, svält mig, bantat, gått på Vikt Väktarna osv och att gå med i ett 12-stegsprogram det som gjorde att mitt liv förändrades på det sätt jag längtat efter och hoppats på under hela mitt liv.

Genom att våga be om hjälp, som jag gjorde när jag bad en person att visa mig hur jag skulle göra de tolv stegen, öppnade jag dörren till en helt ny värld, där jag började hitta pusselbitar i mitt eget pussel, och som hjälpte mig att släppa skammen omkring hur jag betett mig med maten, omkring min person och pusselbitar som sammanfogade hjälpte mig att växa fram till en person som jag kunde acceptera, och så småningom gilla lite grann.

Det finna många olika uttryck att hämta i tolvstegsprogrammet. Ett av dem är att ”Detta är ett enkelt program, för komplicerade människor”, och det stämmer ganska bra på mig 😉 Jag vet inga fler än beroendemänniskor som TÄNKER och KÄNNER så mycket och så innerligt, och som kan bli så påverkade av det. Stegen har hjälpt mig att hitta en väg ut ur alla de där tankarna och givit mig verktyg att (oftast) sortera ut vilka känslor som är sanna (dvs. känslor som är orsakade av saker som verkligen händer) och vilka känslor som är falska (dvs. känslor som uppstår för att jag endera har ätit mat jag inte tål, eller tänkt en massa tankar OM……. eller OM INTE……..)

Något som jag genom åren i tillfrisknande blivit innerligt medveten om är att det finns många olika sätt att leva och arbeta sig igenom stegen. Det som kan vara lite läskigt är också att jag kan träffa på människor som varit i programmet i åratal, men fortfarande inte har så mycket tillfrisknande. Som nykomling i programmet (och även som ”gammal i gemet) är det lätt att ta till sig stegen på ett sätt och vara helt övertygad om att det sättet är det enda rätta (been there!). Det kan leda till att en blir väldigt rädd för, och har svårt att acceptera, att andra arbetar på och lever i programmet på andra sätt, och att det faktiskt fungerar. Ibland kan det leda till att vi även i programmet skammar och skrämmer varandra, tyvärr.

Ett råd är att vara väldigt noga med vem du ber om hjälp att visa dig genom stegarbetet. Låt det vara någon som har det du vill ha. Någon som förstår din livssituation, och som kan uppmuntra dig, och tillåta livet ta plats, men inte låter dig gömma dig bakom alla ”måsten” som Röda Hund (sjukdomen) kan hitta på för att slippa undan jobbet. Jobbet är ”enkelt men inte lätt”, och ibland behöver vi tuff kärlek från någon som har gått före för att kunna se vilka dumheter sjukdomen serverar oss 🙂

Ett annat råd är att vi ska bli burna av programmet, vi ska inte bära omkring på det (också). Vi bär på så mycket redan, och programmet ska hjälpa oss att klara av att bära, eller att sluta bära på det som inte är vårt.

Slutligen; lita på att du får det du behöver (även om du inte alltid får det du vill). Vägen i tillfrisknande är inte på långa vägar spikrak, utan har både två steg fram och tre tillbaka, cirklar och snirklar, backar och snår, men det är ju det som gör det så spännande! I slutändan blir det ju framåt ändå. Vi kan nämligen inte misslyckas på den här resan, eftersom det inte finns en mall för ”framgång” i programmet. Att vara abstinent och drogfri en dag i taget är framgång, oavsett! Det enda sättet det kan bli fel på, är att inte göra det alls!

Gränser och gränssättning

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”

Hur vet jag att jag har ett beroende?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

På NA (Anonyma Narkomaner) säger de ungefär så här att; om du inte har ett beroende, så går du inte omkring och funderar över om du har det eller ej. Enkelt. Men inte alltid så lätt. För mig har det varit viktigt att förstå att jag verkligen har sjukdomen beroende, för att kunna släppa förnekelsen, och för att kunna tillfriskna. Något som är viktigt att komma ihåg i förhållande till sjukdomen är att den är primär. Det betyder att den inte orsakas av något, till exempel en dålig uppväxt, mobbing eller att vi inte kan hantera eller dövar våra känslor. Detta kan vara en ”motor” i beroendecykeln, men det orsakar inte Beroendesjukdomen.

Vi som jobbar med Sockerberoende och är utbildade av Bitten Jonsson i HAM (Holistic Addiction Medicine) brukar dela in människor i tre grupper när vi arbetar med beroende, nämligen de som ägnar sig åt Socialt bruk; de som har ett Skadligt bruk , och de som är Beroende.

Socialt bruk: I den här kategorin människor finns de som tar en rad på chokladkakan, lägger in resten i kylen och glömmer bort att de har den där. De slutar när de får nog, och kan visst höja stämningen med lite gott, eller trösta sig med det samma, men det får inga större konsekvenser av sin kosthållning.

Skadligt bruk: I den här kategorin människor finns de som har ätit ohälsosamt en tid , och fått konsekvenser av det, som diabetes typ 2, övervikt mm och som kan ändra sin livsstil (även om de ibland behöver hjälp och stöttning) med detta som motivation. För dem funkar olika metoder och dieter, och de kan gå tillbaka till att i stort sett ha ett socialt bruk igen.

Beroende: I den här kategorin människor finns de, som trots att de fått konsekvenser, ibland mycket allvarliga sådana, men som inte kan sluta ändå. Det är de som fortsätter äta ohälsosamt trots att de fått diabetes, trots att de fått hjärtattack och trots att de är djupt deprimerade och inser att en livsstilsförändring kan rädda livet på dem. Människorna i den här kategorin har INTE dålig karaktär. Det har en sjukdom. De kan inte ta sig ur detta på egen hand, utan behöver hjälp.

Kort sagt brukar vi prata om att om du har ett beroende brukar du smyga, ljuga och gömma.Det finns olika sätt att ta reda på om du är beroende. ett av de instrument som vi ibland använder för screening är UNCOPE. I UNCOPE svarar du ja eller nej på sex frågor och anpassade till socker/snabba kolhydrater behöver du ha 4 eller fler jakande svar för att ha ett sockerberoende. UNCOPE är dock inget diagnosinstrument, utan ger en fingervisning om vilken av de ovan beskrivna grupperna du befinner dig i.

För att göra en UNCOPE på socker och snabba kolhydrater kan du klicka på länken här; UNCOPE.

För att ta reda på om du har ett beroende kan du göra en SUGAR (Sugar Use General Assesment Recording), eller om du använder alkohol och/eller tyngre droger, en ADDIS (Alkohol Drog Diagnos Instrument). För att kunna använda dig av SUGAR eller ADDIS behöver du vara utbildad och certifierad, och om du vill veta mer om detta kan du gå in på Bitten Jonssons hemsida. Jag själv kommer under våren att gå SUGAR för att få en certifiering att arbeta med instrumentet 🙂

Så, om du går omkring och funderar kan det vara värt att kolla upp hur det verkligen är, så att du kan få hjälp från någon som vet hur de ska handskas med den dödliga sjukdom som det faktiskt är! Du har inget att förlora, och massor att vinna!