Så fort jag ska skriva får jag prestationsångest nu för tiden. Jag kanske bara ska smyga upp en liten text i bloggen utan att säga nåt på sociala media, jag har ju trots allt inte så många följare ❤
Anledningen till att jag satte mig framför tangenterna just nu är att det händer så mycket på insidan, och för att jag ville skriva om Elins och min utflykt igår. Elin föreslog att vi skulle åka till Filipstad och gå en liten vandring som hon tittat på ett tag, och eftersom Andreas skulle till Stockholm på Arlauppdrag och vi hade hjälp i lagårn kunde jag och hon göra resan med gott om tid och utan att känna stress för att hinna tillbaka till eftermiddagspasset.
Jag fixade matlådor åt oss (Äggwraps med fyllning. Smör, salami, räkor, kräftor och lite majonnäs med dill åt mig, och Elin ville ha bregott, baconost och skinka) efter att ha släppt hästarna i beteshagen och öppnat för hönsen, sedan packade vi in hundarna och oss själva i bilen och gav oss iväg.
Det tog oss lite drygt 2 timmar till naturreservatet Högbersgfältet som var målet, och med regnet hängande i luften började vi vår rundvandring. Vi stannade till nere vid vattnet och åt ganska snart, för jag åt frukost tidigt, och Elin hade druckit nån energidryck till frukost, så vi var hungriga båda två. Det blev lite kallt när vi satt still, och regnet kom så smått, men vi hade det fint ändå. Sprakande färger trots att det var mulet, och jag njöt så av att få vara tillsammans med min stora flicka <3<3 Tänker på min egen mamma och att om hon känner som jag gör för mina barn, så saknar hon mig, och längtar efter mig. Det gör lite ont och känns lite sorgligt att det inte finns så mycket utrymme i mitt liv att jag kan prioritera så mycket tid med min mamma.
KlockstapelnFärgsprakande väg in i reservatetMatpaus
Vi fortsatte runt i omgivningarna runt det gamla gruvområdet efter vår lilla paus och förundrades över denna lilla plats med sin udda natur, betesfållor för fåren, gruvgångar och hålor, gamla ruiner, kapellet och framför att Tilas Ståll. Det kanske inte var riktigt vad vi väntat oss, men det var spännande att huka sig igenom den kolsvarta, fuktiga gruvgången in till det som fanns kvar av gruvhålet. Det är vackert, magiskt och känns nästan lite vördnadsfullt när en tänker på alla människoliv som berörts på olika sätt både i gruvan och i området runtomkring. Jag känner mig alltid berörd och lite tagen när jag besöker platser med historia och framförallt kan jag känna tacksamhet över hur bra jag har det i mitt liv med värme, trygghet, mat på bordet och kläder på kroppen. Bara att få sätta sig i en varm bil efter två timmar ute i regnet kändes som en lyx.
Hundarna var också med, och fick en fin promenad. Båda två följde utan att veka med in i gruvgången, men kunde inte följa med ända fram ut i gläntan eftersom marken den sista biten ut var belagt med ett galler de kunde trampat igenom och skulle skadat deras tassar, så vi fick turas om att gå ut i gruvhålet och uppleva Tilas Ståll. Båda två var riktigt blöta och trötta när vi kom till bilen, så de sov gott när vi landade hemma på gården igen 🙂 Det var så mysigt att kunna ha dem med och de uppförde sig exemplariskt när vi mötte den nyfikna, brokiga skaran värmlandfår som gjorde ett fantastiskt arbete i beteshagarna.
På väg in i Tilas StållGruvgångenTilas StållÄlskar min spexare Blöta, duktiga Jamie och MollyKapellet
Hade gärna velat ha soptunnor på området och någon form att karta över området tillgängligt att ladda ner, med de namn på lokala platser som stod på skyltarna som satt uppe på plats, men vi tror vi han besöka alla platser som var utmärkta som sevärdigheter, och planen är att åka tillbaka till våren, fast då befinner sig Elin i Thailand om allt går enligt planerna, så jag hoppas Alvina och Andreas vill följa med istället. Till dess gömmer jag dagen i mitt hjärna och njuter av ännu en vandring och en upplevelse som fyller mig med tacksamhet kärlek ❤
Oj! Jag inser att det var ett tag sedan jag bloggade! Tittade in och såg att alla våra avsnitt av podden ligger som blogginlägg, och det är ju smidigt, men jag ser också att några behöver tas ned eftersom vissa avsnitt inte höll måttet och fick publiceras på nytt.
En av anledningarna till att jag inte bloggar så ofta är att jag känner att jag behöver skriva på engelska också, och det tar tid att översätta och korrigera, så det här inlägget kommer bara på svenska 🙂
Veckan som gått, eller kanske veckorna som gått, sen jag blev sjukskriven på grund av stress innan jul, har jag åter igen reflekterat mycket över hur mycket jag fortfarande styrs av vad andra tycker och tänker om mig och vilka etiketter och karaktärsdrag jag får tilldelade av andra. Därutöver kryddar jag med lite egna bör och måsten, och andra påbud och förbud som jag hittar på själv, eller tagit med mig från andra platser. Någon som känner igen sig? Tröttsamt är det i alla fall!
I vilket fall som helst har jag avslutat min anställning på Stadium Outlet i Charlottenberg, där jag jobbat på halvtid sen ett år tillbaka, och kommer jobba hemifrån och här på gården som förut. Jag kommer sakna mina arbetskamrater och har trivts väldigt bra, men vår plan har ju hela tiden varit att kunna leva på gården, och tack vare att Arla höjer mjölkpriserna till producenten igen blir det möjligt. Jag har även beslutat mig för att inte ta några nya klienter det närmaste halvåret (till att börja med) och har plockat bort andra uppdrag som jag inte fullföljt på ett bra sätt vilket skapat onödig stress, så det nya året medför en hel del förändringar, och jag hoppas och tror att det ska bli till det bättre!
Uttrycket ”slow living” kommer ofta till mig, men jag är nog ganska långt där ifrån, däremot kan nog livet bli betydligt långsammare än det är och har varit, och jag tror det behövs!
Veckan som varit har jag spelat in ett nytt avsnitt för podden, tillsammans med Pernilla, om 12-stegsgemenskapen och lite tips om hur en blir en del av den. Dessutom kommer jag sakta men säkert tillbaka till ladugården där vi har ungdjuren, och tanken är att det är där mitt fokus ska ligga sedan när min sjukskrivning är över. Som bonde och egenföretagare är det svårt att vara helt sjukskriven, men jag gör så gott jag kan!
Jag spelade även in ett avsnitt för min YouTube, med Amber Wentworth, en kollega från Texas, och vi pratade Carnivore, vilket inspirerade mig att prova på! I skrivande stund är jag inne på dag fem på enbart animaliska produkter, och för att vara helt ärligt har de första dagarna sugit rejält, men idag mår jag mycket bättre! Det ska vara lättare att gå från keto/animaliebaserat in i carnivore, och jag kan förstå om gemene man som går från glukosdrift till carnivore inte orkar hålla ut, kan jag säga! Jag vet inte om det var min träning igår eftermiddag som fick det att vända eller om det var hjärnan som listade ut hur den skulle göra bränsle, men träningen i dag var fantastiskt rolig, och jag kände mig STARK, och vågade ta i! Efter en lite längre hundpromenad körde jag ett helkropps pass med kettlebells och hantlar, och det var riktigt kul!
Nackdelen med min carnivore just är att jag inte är i ketos, och det skrämmer mig lite, men jag fortsätter en dag i taget, så får vi se vad det landar i. Jag köpte hem talg och ister från Fett och Flott för att få i mig med fett eftersom jag inte äter kokosolja eller MCT-just nu, så jag hoppas kunna höja fettprocenten lite mer och kanske får till en ketos på carnivore. Det viktigaste för mig är att mitt sockerberoende inte blommar upp, och både keto och carnivore är ju kosthållningar som medför Therapeutic Carb Restriction, så det är bara att hänga i. Resan fortsätter!
Hemma 💖Fantastiskt kallt och vackert under januari!Ungdjuren har fått frukost!
Sitter i foajén på hotellet där jag spenderat natten efter Sockerfria Dagen på Convendum i Stockholm igår, 12 oktober. Jätteroligt att komma dit och träffa andra som brinner för hälsa och flera med kunskap om sockerberoende. Sockerskolan, Leva Sockerfri och Bitten Jonsson stod för kunskapen om beroende och pratade om det både i ett breakout room, och på stora scenen. Så otroligt viktigt att kunskapen om sockerberoende finns med när vi pratar om hälsa, speciellt på en dag som Sockerfria Dagen eftersom det inte alltid fungerar att vara sockerfri på det sätt som talas om i allmän mun av hälsoinspirarörer om en vill tillfriskna från ett beroende.
Även på Convendum igår fanns produkter representerade som de flesta av oss som är sockerberoende inte kan äta, eftersom de skapar cravings, dels på grund av ingredienser i produkterna, men även för att de påminner för mycket om de droger vi hängett oss åt i ett aktivt beroende.
Oavsett så var det en härlig dag, och flera bra föreläsare som delade med sig av kunskap! En som alltid inspirerar är Sandra Owe som driver flera olika projekt och bolag (däribland hudvårdserien No Bond Beauty) och igår presenterade hon bland annat Lajkamaten, ett digitalt verktyg som bidrar till en bättre måltidsplanering, minskat matsvinn och ett ökat intresse för maten hos elever då de får vara med och ge feedback på vad de äter i skolan. Jätteintressant! Om du vill veta mer och/eller ta detta till din kommun så klicka på länken HÄR så kommer du till hemsidan www.intellimeal.se
Jag fick med mig en låda av hennes bok ”Kostronauterna”, som jag alltid rekommenderar till föräldrar som vill lära sina barn om kost och näring, så håll utkik i mina flödes om du är intresserad av att lägga vantarna på en!
Hon pratade även om värdet av att äta animalier för optimal näring, och det samma fick vi höra från Peter Ballerstedt som också gav oss mer kunskap om det jag brukar prata om; nämligen de betande djurens betydelse för miljö, jordhälsa och hur det är kopplat direkt till vår egen hälsa. Lika inspirerande varje gång jag ser honom!
Något annat som vi fick höra om och som jag ska fördjupa mig i är Rödljusterapi. Jag har varit nyfiken på det ett tag, och pratat om cirkadisk rytm för att må aå bra som möjligt, men det känns om att detta gav inspiration till att dyka lite djupare. Jag köpte boken ”Ljusrevulotionen” som är skriven av Fredrik Paulun, som också var där och höll en föreläsning. Jag kanske får anledning att återkomma i ämnet!
Finns mycket att säga om gårdagen, men i huvudsak tar jag med mig en god, varm känsla efter att ha träffat flera goda vänner och fått påfyllning både på det sociala kontot, inspirationskontot, glädjekontot och jävlaranammakontot. Det har fötts flera nya idéer och givit ytterligare fler i de projekt som redan startats upp, bland annat min podd: Osötat! En podd om socker och beroende! som finns både på YouTube som video och på Podbean, Spotify och Podcaster för den som vill lyssna. Jag fick även träffa min poddkollega, Emilia Halmljung, live, vilket var riktigt mysigt!
Innan jag sätter mig på tåget och åker hem mot vardagen igen hinner jag med en snabb fika med en god vän och fylla på glädjekontot ytterligare. Det är alltid är skönt att komma hem, men även viktigt och välbehövligt med den påfyllning jag fått under min lilla tripp till Stockholm på Sockerfria Dagen! Ser redan fram emot nästa påfyllning, vad den än kommer att bestå av!
I flera dagar har jag gått och tänkt på att skriva ett inlägg om metabol ohälsa kontra beroende, och att metabol hälsa så klart är något att sträva efter, men att det inte läker ut eller botar beroendesjukdomen, men samtidigt har det pågått en massa saker under ytan hos mig, angående träning och rörelse, så det kommer bli ett annat inlägg.
För ca 2 veckor sedan pratade Ketopoden om detta med att logga sin träning. För vem gör jag det, och vad ÄR träning? Det är många kloka resonemang, och ett helt klart lyssningsvärt avsnitt (som alla andra 😉 ), och jag har haft med mig dessa tankar under de dagar jag jobbat hemifrån (efter flera intensiva veckor på mitt andra jobb på Stadium Outlet) och stora delar av övriga familjen varit på semester.
Jag har ett väldigt rörligt jobb, de dagar jag inte sitter på kontoret vill säga, men även de dagarna jag sitter mycket stilla tar jag promenader med hundarna, jobbar i trädgården, skottar hönshus då och då, och rör på mig i vardagen på ett sätt som det inte är alla förunnat, och det är bra. Saken är den att jag ändå tycker att det är skillnad på träning och rörelse, och jag behöver lära mig att rörelse också är bra. Jag har bestämt mig för att logga mina hundpromenader i min träningsapp också, bara för att påminna mig om att även de dagar jag inte tränar (joggar eller lyfter), så har jag rörelse i mitt liv, och att det är BRA.
För att bygga upp det jag har idag, en kropp som är starkare och friskare än den någonsin varit, så har jag behövt träna, men för att ganska snabbt få hälsofördelar räcker det med promenader.
Jag trasslar in mig i detta, och jag märker att min beroendesjukdom, med alla sidor av skam, perfektionism och tankar som ”allt eller inget”, hjälper till att förvirra och skapa olust och känslor av ”inte gott nog” i förhållande till min träning. Jag har även lyssnat mycket på en annan pod där värden har många bra egenskaper, och en av dem är att inspirera till att träna och våga ta ut svängarna i mängd och utmaning, men det har påverkat mig på så sätt att jag känner att det jag gör inte är gott nog eller i närheten av bra. När jag tillåtit mig att sitta ner och titta på en TV-serie under mina ”jobba hemma” dagar kan jag höra ”Vi vilar oss till döds!” ”Vi behöver inga vilodagar!” i bakhuvudet, och helt plötsligt är det SKAM istället för njutning, mysigt och lite busigt att strunta i flera måsten och krypa upp i en fåtölj med hundarna och kolla på serier. KNASIGT!
Jag skrev mycket med min PT om detta att logga träning och rörelse, och för vem jag gör det, och landade så småningom i att jag ska logga mina hundpromenader och se det som rörelse och en påminnelse om att jag lever ett aktivt liv. Jag kommer fortsätta logga min träning för min egen skull (och för att min PT ska se vad jag håller på med) och så behöver jag öva på att se vilka framsteg jag gjort med relativt ”små” insatser, och inse att med tanke på det liv jag lever för övrigt är det inte rimligt att ha som mål att både jogga och styrketräna varje dag, utöver hundpromenader, matlagning, trädgård, hästar, två jobb…..
Jag tänker att jag inte ens ska kalla det för ”good enough”, för det låter som att det bara nätt och jämnt skulle vara gott nog. Jag ska tala om för mig själv att jag gör det BRA!
🇬🇧 I am GREAT!
For several days I have been thinking about writing a post about metabolic health versus addiction, and that metabolic health is obviously something to strive for, but that it does not cure the disease of addiction. At the same time a lot of things have been moving under my surface, regarding exercise and movement, so the metabolic health will be another post.
About 2 weeks ago, a podcast I’m following talked about logging your training. Who am I doing it for, and what IS training? It’s a lot of wise reasoning, and definitely an episode worth listening to (like all the others 😉 ), and I’ve carried these thoughts with me during the days I’ve been working from home (after several intense weeks at my second job in the sports store) and large parts of the rest of the family have been on holiday, so I really had some time to think.
I have a very mobile job, the days I’m not sitting in the office I mean, but even on the days I’m sitting in front of the computer, I walk with the dogs, work in the garden and move in everyday life in a way that not so many has the opportunity to do, and that is good. The thing is, I still think there is a difference between exercise and movement, and I need to learn that movement is also good. I’ve decided to log my dog walks in my fitness app, just to remind myself that even on the days I’m not working out (jogging or lifting), I have movement in my life, and that’s GOOD.
To build what I have today, a body that is stronger and healthier than it has ever been, I have had to exercise, but to get health benefits fairly quickly, walking is enough.
I get caught up in this, and I find that my addiction, with all its sides of shame, perfectionism, and ”all or nothing” thinking, helps to confuse and create resentment and feelings of ”not good enough” in relation to my exercise. I have also listened a lot to another podcast where the host has many good qualities, and one of them is to inspire to train and dare to take out the turns in quantity and challenge, but it has affected me in such a way that I feel that what I do not is good enough. When I allow myself to sit down and watch a TV series during my ”work at home” days, I can hear ”We’re resting ourselves to death!” ”We don’t need rest days!” in the back of my mind, and all of a sudden it’s SHAME instead of pleasure, cozy and a little mischievous to ignore some ”musts” on my list and crawl into an armchair with the dogs and watch series. CRAZY!
I wrote a lot with my PT about this (logging exercise and movement), and who I do it for, and eventually landed in me logging my dog walks and seeing it as movement and a reminder that I live an active life. I will continue to log my training for my own sake (and for my PT to see what I’m up to) and so I need to practice seeing what progress I’ve made with relatively ”small” efforts, and realize that given that the life I live it is not reasonable to aim to both jog and work out every day, in addition to dog walks, cooking, gardening, horses, two jobs…..
I’m thinking I shouldn’t even call it ”good enough”, because it sounds like it would just barely be just that. I will tell myself that I am doing GREAT!
I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.
Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!
Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.
Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!
Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.
I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!
Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.
Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.
Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.
Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.
Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.
I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.
Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.
De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.
Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.
Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖
🇬🇧 English
As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.
If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!
Maken och jag fick verkligen en upplevelse!FleckwiehEn av dagens alla vinnare 🥇 Braunwieh 💖💖
Annica Strandberg-Schmidt 