Så fort jag ska skriva får jag prestationsångest nu för tiden. Jag kanske bara ska smyga upp en liten text i bloggen utan att säga nåt på sociala media, jag har ju trots allt inte så många följare ❤
Anledningen till att jag satte mig framför tangenterna just nu är att det händer så mycket på insidan, och för att jag ville skriva om Elins och min utflykt igår. Elin föreslog att vi skulle åka till Filipstad och gå en liten vandring som hon tittat på ett tag, och eftersom Andreas skulle till Stockholm på Arlauppdrag och vi hade hjälp i lagårn kunde jag och hon göra resan med gott om tid och utan att känna stress för att hinna tillbaka till eftermiddagspasset.
Jag fixade matlådor åt oss (Äggwraps med fyllning. Smör, salami, räkor, kräftor och lite majonnäs med dill åt mig, och Elin ville ha bregott, baconost och skinka) efter att ha släppt hästarna i beteshagen och öppnat för hönsen, sedan packade vi in hundarna och oss själva i bilen och gav oss iväg.
Det tog oss lite drygt 2 timmar till naturreservatet Högbersgfältet som var målet, och med regnet hängande i luften började vi vår rundvandring. Vi stannade till nere vid vattnet och åt ganska snart, för jag åt frukost tidigt, och Elin hade druckit nån energidryck till frukost, så vi var hungriga båda två. Det blev lite kallt när vi satt still, och regnet kom så smått, men vi hade det fint ändå. Sprakande färger trots att det var mulet, och jag njöt så av att få vara tillsammans med min stora flicka <3<3 Tänker på min egen mamma och att om hon känner som jag gör för mina barn, så saknar hon mig, och längtar efter mig. Det gör lite ont och känns lite sorgligt att det inte finns så mycket utrymme i mitt liv att jag kan prioritera så mycket tid med min mamma.
KlockstapelnFärgsprakande väg in i reservatetMatpaus
Vi fortsatte runt i omgivningarna runt det gamla gruvområdet efter vår lilla paus och förundrades över denna lilla plats med sin udda natur, betesfållor för fåren, gruvgångar och hålor, gamla ruiner, kapellet och framför att Tilas Ståll. Det kanske inte var riktigt vad vi väntat oss, men det var spännande att huka sig igenom den kolsvarta, fuktiga gruvgången in till det som fanns kvar av gruvhålet. Det är vackert, magiskt och känns nästan lite vördnadsfullt när en tänker på alla människoliv som berörts på olika sätt både i gruvan och i området runtomkring. Jag känner mig alltid berörd och lite tagen när jag besöker platser med historia och framförallt kan jag känna tacksamhet över hur bra jag har det i mitt liv med värme, trygghet, mat på bordet och kläder på kroppen. Bara att få sätta sig i en varm bil efter två timmar ute i regnet kändes som en lyx.
Hundarna var också med, och fick en fin promenad. Båda två följde utan att veka med in i gruvgången, men kunde inte följa med ända fram ut i gläntan eftersom marken den sista biten ut var belagt med ett galler de kunde trampat igenom och skulle skadat deras tassar, så vi fick turas om att gå ut i gruvhålet och uppleva Tilas Ståll. Båda två var riktigt blöta och trötta när vi kom till bilen, så de sov gott när vi landade hemma på gården igen 🙂 Det var så mysigt att kunna ha dem med och de uppförde sig exemplariskt när vi mötte den nyfikna, brokiga skaran värmlandfår som gjorde ett fantastiskt arbete i beteshagarna.
På väg in i Tilas StållGruvgångenTilas StållÄlskar min spexare Blöta, duktiga Jamie och MollyKapellet
Hade gärna velat ha soptunnor på området och någon form att karta över området tillgängligt att ladda ner, med de namn på lokala platser som stod på skyltarna som satt uppe på plats, men vi tror vi han besöka alla platser som var utmärkta som sevärdigheter, och planen är att åka tillbaka till våren, fast då befinner sig Elin i Thailand om allt går enligt planerna, så jag hoppas Alvina och Andreas vill följa med istället. Till dess gömmer jag dagen i mitt hjärna och njuter av ännu en vandring och en upplevelse som fyller mig med tacksamhet kärlek ❤
Oj! Jag inser att det var ett tag sedan jag bloggade! Tittade in och såg att alla våra avsnitt av podden ligger som blogginlägg, och det är ju smidigt, men jag ser också att några behöver tas ned eftersom vissa avsnitt inte höll måttet och fick publiceras på nytt.
En av anledningarna till att jag inte bloggar så ofta är att jag känner att jag behöver skriva på engelska också, och det tar tid att översätta och korrigera, så det här inlägget kommer bara på svenska 🙂
Veckan som gått, eller kanske veckorna som gått, sen jag blev sjukskriven på grund av stress innan jul, har jag åter igen reflekterat mycket över hur mycket jag fortfarande styrs av vad andra tycker och tänker om mig och vilka etiketter och karaktärsdrag jag får tilldelade av andra. Därutöver kryddar jag med lite egna bör och måsten, och andra påbud och förbud som jag hittar på själv, eller tagit med mig från andra platser. Någon som känner igen sig? Tröttsamt är det i alla fall!
I vilket fall som helst har jag avslutat min anställning på Stadium Outlet i Charlottenberg, där jag jobbat på halvtid sen ett år tillbaka, och kommer jobba hemifrån och här på gården som förut. Jag kommer sakna mina arbetskamrater och har trivts väldigt bra, men vår plan har ju hela tiden varit att kunna leva på gården, och tack vare att Arla höjer mjölkpriserna till producenten igen blir det möjligt. Jag har även beslutat mig för att inte ta några nya klienter det närmaste halvåret (till att börja med) och har plockat bort andra uppdrag som jag inte fullföljt på ett bra sätt vilket skapat onödig stress, så det nya året medför en hel del förändringar, och jag hoppas och tror att det ska bli till det bättre!
Uttrycket ”slow living” kommer ofta till mig, men jag är nog ganska långt där ifrån, däremot kan nog livet bli betydligt långsammare än det är och har varit, och jag tror det behövs!
Veckan som varit har jag spelat in ett nytt avsnitt för podden, tillsammans med Pernilla, om 12-stegsgemenskapen och lite tips om hur en blir en del av den. Dessutom kommer jag sakta men säkert tillbaka till ladugården där vi har ungdjuren, och tanken är att det är där mitt fokus ska ligga sedan när min sjukskrivning är över. Som bonde och egenföretagare är det svårt att vara helt sjukskriven, men jag gör så gott jag kan!
Jag spelade även in ett avsnitt för min YouTube, med Amber Wentworth, en kollega från Texas, och vi pratade Carnivore, vilket inspirerade mig att prova på! I skrivande stund är jag inne på dag fem på enbart animaliska produkter, och för att vara helt ärligt har de första dagarna sugit rejält, men idag mår jag mycket bättre! Det ska vara lättare att gå från keto/animaliebaserat in i carnivore, och jag kan förstå om gemene man som går från glukosdrift till carnivore inte orkar hålla ut, kan jag säga! Jag vet inte om det var min träning igår eftermiddag som fick det att vända eller om det var hjärnan som listade ut hur den skulle göra bränsle, men träningen i dag var fantastiskt rolig, och jag kände mig STARK, och vågade ta i! Efter en lite längre hundpromenad körde jag ett helkropps pass med kettlebells och hantlar, och det var riktigt kul!
Nackdelen med min carnivore just är att jag inte är i ketos, och det skrämmer mig lite, men jag fortsätter en dag i taget, så får vi se vad det landar i. Jag köpte hem talg och ister från Fett och Flott för att få i mig med fett eftersom jag inte äter kokosolja eller MCT-just nu, så jag hoppas kunna höja fettprocenten lite mer och kanske får till en ketos på carnivore. Det viktigaste för mig är att mitt sockerberoende inte blommar upp, och både keto och carnivore är ju kosthållningar som medför Therapeutic Carb Restriction, så det är bara att hänga i. Resan fortsätter!
Hemma 💖Fantastiskt kallt och vackert under januari!Ungdjuren har fått frukost!
Sitter i foajén på hotellet där jag spenderat natten efter Sockerfria Dagen på Convendum i Stockholm igår, 12 oktober. Jätteroligt att komma dit och träffa andra som brinner för hälsa och flera med kunskap om sockerberoende. Sockerskolan, Leva Sockerfri och Bitten Jonsson stod för kunskapen om beroende och pratade om det både i ett breakout room, och på stora scenen. Så otroligt viktigt att kunskapen om sockerberoende finns med när vi pratar om hälsa, speciellt på en dag som Sockerfria Dagen eftersom det inte alltid fungerar att vara sockerfri på det sätt som talas om i allmän mun av hälsoinspirarörer om en vill tillfriskna från ett beroende.
Även på Convendum igår fanns produkter representerade som de flesta av oss som är sockerberoende inte kan äta, eftersom de skapar cravings, dels på grund av ingredienser i produkterna, men även för att de påminner för mycket om de droger vi hängett oss åt i ett aktivt beroende.
Oavsett så var det en härlig dag, och flera bra föreläsare som delade med sig av kunskap! En som alltid inspirerar är Sandra Owe som driver flera olika projekt och bolag (däribland hudvårdserien No Bond Beauty) och igår presenterade hon bland annat Lajkamaten, ett digitalt verktyg som bidrar till en bättre måltidsplanering, minskat matsvinn och ett ökat intresse för maten hos elever då de får vara med och ge feedback på vad de äter i skolan. Jätteintressant! Om du vill veta mer och/eller ta detta till din kommun så klicka på länken HÄR så kommer du till hemsidan www.intellimeal.se
Jag fick med mig en låda av hennes bok ”Kostronauterna”, som jag alltid rekommenderar till föräldrar som vill lära sina barn om kost och näring, så håll utkik i mina flödes om du är intresserad av att lägga vantarna på en!
Hon pratade även om värdet av att äta animalier för optimal näring, och det samma fick vi höra från Peter Ballerstedt som också gav oss mer kunskap om det jag brukar prata om; nämligen de betande djurens betydelse för miljö, jordhälsa och hur det är kopplat direkt till vår egen hälsa. Lika inspirerande varje gång jag ser honom!
Något annat som vi fick höra om och som jag ska fördjupa mig i är Rödljusterapi. Jag har varit nyfiken på det ett tag, och pratat om cirkadisk rytm för att må aå bra som möjligt, men det känns om att detta gav inspiration till att dyka lite djupare. Jag köpte boken ”Ljusrevulotionen” som är skriven av Fredrik Paulun, som också var där och höll en föreläsning. Jag kanske får anledning att återkomma i ämnet!
Finns mycket att säga om gårdagen, men i huvudsak tar jag med mig en god, varm känsla efter att ha träffat flera goda vänner och fått påfyllning både på det sociala kontot, inspirationskontot, glädjekontot och jävlaranammakontot. Det har fötts flera nya idéer och givit ytterligare fler i de projekt som redan startats upp, bland annat min podd: Osötat! En podd om socker och beroende! som finns både på YouTube som video och på Podbean, Spotify och Podcaster för den som vill lyssna. Jag fick även träffa min poddkollega, Emilia Halmljung, live, vilket var riktigt mysigt!
Innan jag sätter mig på tåget och åker hem mot vardagen igen hinner jag med en snabb fika med en god vän och fylla på glädjekontot ytterligare. Det är alltid är skönt att komma hem, men även viktigt och välbehövligt med den påfyllning jag fått under min lilla tripp till Stockholm på Sockerfria Dagen! Ser redan fram emot nästa påfyllning, vad den än kommer att bestå av!
I flera dagar har jag gått och tänkt på att skriva ett inlägg om metabol ohälsa kontra beroende, och att metabol hälsa så klart är något att sträva efter, men att det inte läker ut eller botar beroendesjukdomen, men samtidigt har det pågått en massa saker under ytan hos mig, angående träning och rörelse, så det kommer bli ett annat inlägg.
För ca 2 veckor sedan pratade Ketopoden om detta med att logga sin träning. För vem gör jag det, och vad ÄR träning? Det är många kloka resonemang, och ett helt klart lyssningsvärt avsnitt (som alla andra 😉 ), och jag har haft med mig dessa tankar under de dagar jag jobbat hemifrån (efter flera intensiva veckor på mitt andra jobb på Stadium Outlet) och stora delar av övriga familjen varit på semester.
Jag har ett väldigt rörligt jobb, de dagar jag inte sitter på kontoret vill säga, men även de dagarna jag sitter mycket stilla tar jag promenader med hundarna, jobbar i trädgården, skottar hönshus då och då, och rör på mig i vardagen på ett sätt som det inte är alla förunnat, och det är bra. Saken är den att jag ändå tycker att det är skillnad på träning och rörelse, och jag behöver lära mig att rörelse också är bra. Jag har bestämt mig för att logga mina hundpromenader i min träningsapp också, bara för att påminna mig om att även de dagar jag inte tränar (joggar eller lyfter), så har jag rörelse i mitt liv, och att det är BRA.
För att bygga upp det jag har idag, en kropp som är starkare och friskare än den någonsin varit, så har jag behövt träna, men för att ganska snabbt få hälsofördelar räcker det med promenader.
Jag trasslar in mig i detta, och jag märker att min beroendesjukdom, med alla sidor av skam, perfektionism och tankar som ”allt eller inget”, hjälper till att förvirra och skapa olust och känslor av ”inte gott nog” i förhållande till min träning. Jag har även lyssnat mycket på en annan pod där värden har många bra egenskaper, och en av dem är att inspirera till att träna och våga ta ut svängarna i mängd och utmaning, men det har påverkat mig på så sätt att jag känner att det jag gör inte är gott nog eller i närheten av bra. När jag tillåtit mig att sitta ner och titta på en TV-serie under mina ”jobba hemma” dagar kan jag höra ”Vi vilar oss till döds!” ”Vi behöver inga vilodagar!” i bakhuvudet, och helt plötsligt är det SKAM istället för njutning, mysigt och lite busigt att strunta i flera måsten och krypa upp i en fåtölj med hundarna och kolla på serier. KNASIGT!
Jag skrev mycket med min PT om detta att logga träning och rörelse, och för vem jag gör det, och landade så småningom i att jag ska logga mina hundpromenader och se det som rörelse och en påminnelse om att jag lever ett aktivt liv. Jag kommer fortsätta logga min träning för min egen skull (och för att min PT ska se vad jag håller på med) och så behöver jag öva på att se vilka framsteg jag gjort med relativt ”små” insatser, och inse att med tanke på det liv jag lever för övrigt är det inte rimligt att ha som mål att både jogga och styrketräna varje dag, utöver hundpromenader, matlagning, trädgård, hästar, två jobb…..
Jag tänker att jag inte ens ska kalla det för ”good enough”, för det låter som att det bara nätt och jämnt skulle vara gott nog. Jag ska tala om för mig själv att jag gör det BRA!
🇬🇧 I am GREAT!
For several days I have been thinking about writing a post about metabolic health versus addiction, and that metabolic health is obviously something to strive for, but that it does not cure the disease of addiction. At the same time a lot of things have been moving under my surface, regarding exercise and movement, so the metabolic health will be another post.
About 2 weeks ago, a podcast I’m following talked about logging your training. Who am I doing it for, and what IS training? It’s a lot of wise reasoning, and definitely an episode worth listening to (like all the others 😉 ), and I’ve carried these thoughts with me during the days I’ve been working from home (after several intense weeks at my second job in the sports store) and large parts of the rest of the family have been on holiday, so I really had some time to think.
I have a very mobile job, the days I’m not sitting in the office I mean, but even on the days I’m sitting in front of the computer, I walk with the dogs, work in the garden and move in everyday life in a way that not so many has the opportunity to do, and that is good. The thing is, I still think there is a difference between exercise and movement, and I need to learn that movement is also good. I’ve decided to log my dog walks in my fitness app, just to remind myself that even on the days I’m not working out (jogging or lifting), I have movement in my life, and that’s GOOD.
To build what I have today, a body that is stronger and healthier than it has ever been, I have had to exercise, but to get health benefits fairly quickly, walking is enough.
I get caught up in this, and I find that my addiction, with all its sides of shame, perfectionism, and ”all or nothing” thinking, helps to confuse and create resentment and feelings of ”not good enough” in relation to my exercise. I have also listened a lot to another podcast where the host has many good qualities, and one of them is to inspire to train and dare to take out the turns in quantity and challenge, but it has affected me in such a way that I feel that what I do not is good enough. When I allow myself to sit down and watch a TV series during my ”work at home” days, I can hear ”We’re resting ourselves to death!” ”We don’t need rest days!” in the back of my mind, and all of a sudden it’s SHAME instead of pleasure, cozy and a little mischievous to ignore some ”musts” on my list and crawl into an armchair with the dogs and watch series. CRAZY!
I wrote a lot with my PT about this (logging exercise and movement), and who I do it for, and eventually landed in me logging my dog walks and seeing it as movement and a reminder that I live an active life. I will continue to log my training for my own sake (and for my PT to see what I’m up to) and so I need to practice seeing what progress I’ve made with relatively ”small” efforts, and realize that given that the life I live it is not reasonable to aim to both jog and work out every day, in addition to dog walks, cooking, gardening, horses, two jobs…..
I’m thinking I shouldn’t even call it ”good enough”, because it sounds like it would just barely be just that. I will tell myself that I am doing GREAT!
Ofta när jag möter klienter tar de hjälp från alla möjliga olika håll för att läka holistiskt från sjukdomen beroende, och jag tycker det är toppen, för jag är verkligen inte expert på alla områden! Det som kan orsaka problem är däremot okunskapen som råder om beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet.
Många som inte kan beroendesjukdomen och som arbetar inom olika områden (kostrådgivare, coacher, näringsterapeuter osv) kan ge en sockerberoende i tillfrisknande tanken om och förstärka tron på att hen inte har en beroendesjukdom utan bara en obalans i tarmen, en trasig barndom, fel andning, för lite andlighet eller bara behöver meditera lite mer och leva i nuet. Alla dessa verktyg kan bidra till till tillfrisknande, men samma påståenden kan vara katastrofala om mottagaren tvivlar det minsta på att hen har en beroendesjukdom, eller fortfarande hoppas innerligt på att kunna äta ”normalt” och ”vara som alla andra”.
När jag gör en matplan måste jag i alla avseenden titta på vad den specifika individen jag arbetar med klarar av att äta rent biokemiskt, men också i avseende till hur hens beroendesjukdom tar sig uttryck. Jag jobbar alltid utifrån en animaliebaserad baserad matplan, eftersom det är det jag sett funkar bäst på de flesta klienter jag mött genom mina 12 år inom yrket, men om min klient triggar på tex smör, så ska hen inte ha det på sin matplan eftersom beroendesjukdomen har veto över allt annat!
Likadant är det om jag går till en näringsterapeut och hen säger till mig att det är otroligt nyttigt att äta ett äpple om dagen, att honung är bra för immunförsvaret och grovt bröd är bra för tarmen, så behöver jag fråga mig om det verkligen fungerar för mig att äta det, eftersom jag är sockerberoende. Svaret för mig är ett det går ”fetbort” eftersom jag inte skulle äta ett äpple utan mest troligt fälla trädet det växte på och äta alla, och jag vill inte ens tänka på hur min hjärna och tarm skulle reagera på bröd och honung, sen får andra tro det vara hur nyttigt som helst, det bryr jag mig inte ett dugg om. Med den kunskapen och erfarenheten jag har känner jag mig fullkomligt trygg i vad jag kan och inte kan äta, men för en person som inte är lika trygg och när en förhoppning om att inte var en beroende kan det få katastrofala följder.
Något annat jag ofta möter och hör, och tyvärr väldigt ofta i lågkolhydratsvärlden, är att det räcker med att lägga om kosten och bestämma sig för att hålla sig till en viss typ av kost för att kontrollera sitt sockerberoende. Att det bara är jag som behöver bestämma mig. Jag har fortfarande inte träffat en enda sockerberoende som klarat sig med att bara göra en kostomläggning, i alla fall inte under en längre period, eftersom sjukdomen är progredierande och går i skov. Det spelar ingen roll hur mycket fett jag äter, eller om jag loggar micro och macro tills det bubblar ut genom öronen på mig om jag inte skaffar mig verktyg att identifiera Risksituationer, Varningssignaler och lär mig hur jag hanterar cravings, för förr eller senare kommer det att behövas, eftersom det är så beroendesjukdomen fungerar! Att försöka och försöka hålla sig till en viss kost, i tron om att det räcker med en kostomläggning, men misslyckas gång på gång för att hjärnan kidnappas på grund av att det föreligger ett beroende, och tänka att det beror på min brist på karaktär och viljestyrka skapar hopplöshet och skam som inte går att beskriva.
Så detta att ta hjälp från andra kan alltså vara både till hjälp och stjälp. Så länge jag kommer ihåg att ta hänsyn till min beroendesjukdom och minnas att den är primär, kronisk, progredierande, går i skov och faktiskt är dödlig så kan jag lugnt ta emot hjälp och anpassa den efter mina behov, men om råden gagnar min sjukdom istället och gör att mina förhoppningar att vara som alla andra stärks och jag tror att mitt sockerberoende går över om jag läker min tarm och andas rätt så är jag ute på tunn is. Alla dessa verktyg kan hjälpa till genom att minska biokemiska cravings eller tillhandahålla strategier men de läker inte beroendet, hur mycket en än önskar det.
Mitt råd: se till att den du tar hjälp av har kunskap om (socker)beroende, eller förstår och är ödmjuk nog att inse att hen inte har kunskap, om du inte känner dig stark nog att stå kvar i din vetskap inför någon som kan upplevas som en auktoritet! Om du gör det kan du lugnt ösa ur alla källor av kunskap som finns där ute och vara trygg i att det kommer hjälpa dig i ditt tillfrisknande 💖 Lycka till!
🇬🇧 Addiction rules!
Often when I meet clients, they take help from all sorts of different directions to heal holistically from the disease of addiction, and I think it’s great! I’m really not an expert in all areas! What may cause problems, however, is the ignorance and lack of knowledge about addiction in general, and sugar addiction in particular.
Many who do not know the disease and nature of addiction and who work in various fields (nutritional advisors, coaches, nutritional therapists, etc.) can give a sugar addict in recovery the idea and reinforce the belief that they do not have an addiction but only dysbiosis, a broken childhood, breathing the wrong way, lack of spirituality or just need to meditate a little more and live in the present. All of these mentioned tools can contribute to recovery, but the same claims can be catastrophic if the recipient has the slightest doubt that he or she has an addiction, or still sincerely hopes to be able to eat ”normally” and ”be like everyone else”.
When I make a food plan, I have to look at what the specific individual I work with is able to eat due to their biochemistry, but also in terms of how the addiction is expressed. I always work from an animal-based, keto like food plan, because that is what I have seen works best on most clients I’ve met through my 12 years in the profession, but if butter is a trigger to my client, he or she is not having that on the food plan, no matter if it’s carnivore or keto friendly, since the addiction rules!
The same applies if I’m going to a nutritional therapist and she tells me that it is incredibly good for my health to eat an apple a day, that honey is good for the immune system, and ”brown” bread is good for the bowel, I need to ask myself whether it really works for me to eat it, since I am a sugar addict. The answer for me is: I would not eat ONE apple but would most likely cut down the tree it grew on and eat every apple on it, and I don’t even want to think about how my brain and bowel would react to bread and honey. And today I’m so grateful I don’t care at all what other people think is healthy! With the knowledge and the experience I have, I feel completely safe with what I’m eating, but for someone not feeling that safe, and still wishing he or she wasn’t and addict food suggestions like that kan be catastrophic.
Another thing I often hear, and unfortunately very often in the ”low-carbohydrate world”, is that the solution to sugar addiction is to change the diet and decide to stick to a certain way of eating to control their sugar addiction. That one have to make a decision and be firm about it. I still have not met a single sugar addict who has managed to simply change the diet and manage their addiction, at least not for a long time (more than two years), because the disease is getting worse and worse and is doing so periodically. It doesn’t matter how much fat I eat, or if I log micro and macro until it bubbles out through my ears if I don’t get the tools to identify risk situations, warning signals and learn how to handle cravings, because sooner or later it will be needed, that is the nature of the disease of addiction! To try and try to stick to a particular diet, believing that a diet change is enough, but failing over and over again because of a kidnapped brain; and think that it is due to my lack of character and willpower creates hopelessness and shame beyond words.
So to ask for help from others can be both helpful and dangerous. As long as I remember that I have an addiction and that it is primary, chronic, getting worse and worse and doing so periodically, and that addiction actually is fatal, I can safely receive help and adapt it to my needs. But if the advices serves my disease instead, and makes my hopes to be like everyone else stronger and I think my sugar addiction will go away if I heal my dysbiosis and breathe correctly, I’m walking on thin ice. All of these tools can help by reducing biochemical cravings or providing strategies but they do not heal the addiction, however much one desires it.
My advice: Make sure that the person you ask for help knows about the nature of (sugar)addiction, or understand and is humble enough to realize that he or she doesn’t know how it works, unless you feel strong enough to stand firmly in your own knowledge in front of someone who can be perceived as an authority! If you do that, you can calmly pour from all the sources of knowledge out there and be assured that it will help you in your recovery 💖 Good luck!
As long as I remember that I’m living with a fatal disease; addiction, and the fact that it affects every decision I make I can live life fully in a way I never did before 💖
Annica Strandberg-Schmidt 