https://www.podbean.com/media/share/pb-m6jew-14c24eb
Idag har jag publicerat ett nytt podavsnitt där vi pratar vi om hur en vet att en har ett sockerberoende! Vilka symptom finns det, och kan en vara bara lite sockerberonde? Detta och mycket annat får du veta i det här avsnittet med oss: Annica och Emilia,. Väl mött!
Just nu upplever jag att mitt flöde på sociala media svämmar över av ”metabolic health”.
Jag inser och fattar att det är för att jag intresserar mig för detta, och har läst och tittat på massor av klipp med information och vetenskap angående det, men också för att många av de personer som har kunskap om det samma (forskare, läkare mm) rör sig i samma kretsar som oss som är beroendespecialister och pratar om beroendesjukdomen. Ofta tar de här personerna upp sockerberoende som ett problem eller en företeelse som kan läkas ut om den metabola ohälsan blir bättre, men om den djupa kunskapen om beroendet inte finns kan detta påståendet, som jag ser det, skapa stora problem och onödigt lidande för många.
Om du har en beroendesjukdom är den inte orsakad av metabol ohälsa, och den går inte över genom att läka den metabola ohälsan. Beroendesjukdomen är en primär, kronisk hjärnsjukdom, och symptomen kan verkligen lindras (både fysiska och psykiska), men får du inga andra verktyg än de som handlar om maten och biokemin (även om de är nog så viktiga), så är risken för återfall överhängande.
Vi hittar så många sockerberoende bland de som lever LCHF, – och Ketoliv, men som fortfarande lever på substitut för bröd, kakor och godis, men fått namnet keto eller LCHF pga av antalet gram kolhydrater i produkten. Det i sin tur innebär att det ofta förekommer sötningsmedel i dessa produkter, vilket i sin tur skapar craving och det, som många vet, tar oss ofta(st) tillbaka till aktivt beroende och då är det värre än det någonsin varit. Om det inte leder till återfall i direkt socker eller mjöl, leder det ofta till volymätande av substitutprodukter. Själv vet jag inte hur många plåtar med fröknäcke jag sopat i mig, bara för att det ju är LCHF, och ”tillåtet”…..
Det arbete som görs för att gifta ihop metabol ohälsa med sockerberoende och ge kunskap från det ena området till det andra, åt båda hållen, ser jag som oerhört viktigt! När en läkare, dietist eller forskare lärt sig se symptomen på ett beroende och slussat vidare för att göra en SUGAR och se om det föreligger ett beroende kan vi verkligen, tillsammans, jobba med klientens bästa för ögonen! Då kan hen få verktyg att läka sin metabola ohälsa, samtidigt som hen får kunskapen om beroendet vilket gör att det finns möjlighet att bli en livslång, läkande resa i ett hälsosamt, levande liv!
Metabol ohälsa är sjukdomar som kommer till följd av förhöjt blodsocker, ständigt förhöjda insulinnivåer och insulinresistens och kan ligga till grund för fetma, alzheimers, diabetes typ 2 och många fler av det vi kallar för välfärdssjukdomar. Vill du veta mer så kan du bland andra följa Dr Ben Bikman och Professor Robert Lustig.
Om du är sockerberoende är kunskapen om metabol ohälsa oerhört viktig och till stor hjälp, men du behöver även gemenskap, kunskap om beroendesjukdomen specifikt, verktyg för att förebygga återfall och väldigt ofta professionell hjälp för att lära dig leva med din sjukdom. Jag föreslår alltid att du börjar med att göra en SUGAR, för att se om du har ett beroende, annars kan det bli som Bitten Jonsson säger: att gå till gynekologen för att få hjälp med ett brutet ben. Vi som jobbar med sockerberoende behöver veta att det är ett beroende vi handskas med, annars kan vi göra mer skada än nytta, och vice versa, om någon som är beroende inte får diagnosen utan försöker äta på ett visst sätt och känner sig misslyckad varje gång det går snett kan den personen långsamt äta sig till döds.
Själv är jag oerhört tacksam att jag fått kunskap om både beroendet och hur jag kan leva i tillfrisknande, samtidigt med kunskapen om att vi är biokemiska varelser och hur jag på bästa sätt kan läka min metabola ohälsa eftersom det påverkar mig både psykiskt och fysiskt.
Under förra veckan, när jag var själv i huset hela veckan, blev det för mycket halvfabrikat och mjölkprodukter för mig. Som ett brev på posten dyker min energi och mitt mående, och det tar ett tag att klättra tillbaka upp igen. Men efter ett par dagar med ren, oprocessad mat känner jag hur krafterna kommer tillbaka och mentala skärpan är på plats igen 🤩 Härligt!
Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över hur många som inte vet hur mycket kosten påverkar psykisk och fysisk mående, och jag möter hela tiden människor som faktiskt inte vet vad processad mat är! Att det är skillnad på korv och kotletter, både näringsmässigt och också ekonomiskt! I dessa tider när maten är och blir allt dyrare kan det tyckas ännu mer viktigt att få i sig näringstät, biokemiskt lättillgänglig mat, tex rent kött 🥩
Att köpa en bit rent kött tex kotletter, och tillaga eller frysa in rått i portionsbitar kan jag lova blir billigare och ger NÄRING.
Priset på kotletter låg på 93 kr/kg när jag kollade på Coops hemsida, och priset på ölkorv låg på 249,58 kr/kg. Jämför ingredienser: i kotletterna finns bara 1 = kotletter (från Sverige, så klart). I ölkorven räknade jag ihop minst 6 ingredienser varav minst 2 st var E-medel, och druvsocker stod på femte plats i innehållsförteckningen vilket innebär att det är den femte största delen av alla ingredienser. Om jag äter ölkorv (3 st i en förpackning ca 120 g totalt, vet inte andelen kött, men det var både danskt och svenskt) får jag alltså i mig en hel del kemikalier utöver druvsockret som med största sannolikhet kommer ge mig craving. Om jag äter en kotlett (tror förpackningen vägde 360 g, bara kött) får jag i min ren näring som är lätt för min kropp att ”packa upp” eftersom animaliskt protein är mer biokompatibelt än tex växtbaserat.
Utan kunskap om metabol ohälsa kombinerat med kunskapen om hur beroendet fungerar kan det bli ett svårt val mellan dess produkter. Ett sött, tuggvänligt frestande alternativ, och ett lite ”tråkigare” (om en inte är van köttätare) som inte ger några fyrverkerier i smaklökar eller hjärna……
För mig är det idag tack och lov en nobrainer: Jag vet vad jag väljer, och det är inte ölkorven!
Right now I find my social media feed overflowing with ”metabolic health”.
I realize and understand that it is because I am interested in this, and have read and watched lots of clips with information and science regarding it, but also because I find many of the people who have knowledge about metabolic health (scientists, doctors, etc. ) in the same circles as us who are addiction specialists and talk about the disease of addiction. Often these people mention sugar addiction as a problem, which is great, but when they regard it as a phenomenon that can be cured if the metabolic disorder improves, as I see it, it can create great problems and unnecessary suffering for so many.
If you have an addiction, it is not caused by metabolic disorders, and it does not go away by curing the metabolic unbalances. Addiction is a primary, chronic brain disease, and the symptoms can indeed be alleviated (both physical and mental), but if you are not given tools other than those dealing with food and biochemistry (although they are very important), the risk of relapse is imminent .
We find so many sugar addicts among those who live LCHF, – and Ketolifes, but who still fueles themselvs with substitutes for bread, cookies and sweets, called keto or LCHF because of the number of grams of carbohydrates in the product. Often this means that there are sweeteners added, which in turn creates cravings and that, as many know, often (mostly) brings us back to active addiction, worse than it ever before. If it does not lead to a relapse in sugar or flour, it often leads to volume eating of substitute products. Personally, I don’t know how many baking sheet with substitutes for bread I have eaten because it’s LCHF or keto, and ”allowed”…..
I think the work that is done today to marry metabolic unhealth with sugar addiction and to provide knowledge from one area to the other, in both directions, is extremely important! When a doctor, dietician or researcher has learned of the symptoms of addiction and has taken action and made a SUGAR to see if there is an addiction behind the symptomes, together we can work out the actionsteps with the client’s best interests at heart! Then he or she can get tools to heal her metabolic illness, and at the same time get the knowledge about addiction, which means that there is an opportunity to make the life journey a lifelong, healthy and vibrant one!
Metabolic disorders are most likely result from elevated blood sugar, constantly elevated insulin levels and insulin resistance and can be the cause of obesity, Alzheimer’s, diabetes type 2 and many more of those we call welfare diseases. If you want to know more about this, you can follow Dr. Ben Bikman and Professor Robert Lustig, among others.
If you are addicted to sugar, knowledge about metabolic health is extremely important and very helpful, but you also need community, knowledge about addiction specifically, tools to prevent relapse and very often professional help to learn to live with your disease. I always suggest that you start by doing a SUGAR, to see if you have an addiction, otherwise it can be like Bitten Jonsson says: ”going to the gynecologist to get help with a broken leg”. We who work with sugar addiction need to know that it is an addiction we are dealing with, otherwise we can do more harm than good, and vice versa; if someone who is addicted is not diagnosed but tries to eat a certain way and feels like a failure every time things go wrong, that person can slowly eat themselves to death.
Personally, I am extremely grateful that I gained knowledge about both addiction and how I can live in recovery and the knowledge that we are biochemical beings and how I can best heal my metabolic illness because it affects me both mentally and physically.
Last week, when I was alone in the house all week, I had to much of processed foods and dairy products. Like a letter in the mail, my energy and mood dropped (even if they didn’t give me cravings), and it takes a good while to climb back up again. But after a couple of days of clean, unprocessed food, I feel my strength coming back and my mental sharpness back in place 🤩 WONDERFUL!
At the same time, I can’t help but think that many people out there doesn’t know how much ones diet affects mental and physical well-being, and I constantly meet people who don’t actually know what processed food really is! That there is a difference between sausages and chops, both nutritionally and financially! In these times when food is and is getting more and more expensive, it may seem even more important to get nutrient-dense, biochemically available food, for example clean meat 🥩
Buying a piece of clean meat such as chops, and cooking or freezing raw in portioned pieces, I can promise will be cheaper and provide NUTRITION.
If I eat sausages, even if they are ”allowed” when it comes to LCHF or keto I probably eat a lot of chemicals in addition to some kind of sweetener, which will most likely give me cravings. If I eat a chop I get clean nutrition that is easy for my body to ”unpack” because animal protein is more biocompatible than, for example, plant-based.
Without knowledge of metabolic disease combined with the knowledge of how addiction works, it can be a difficult choice between different products. To choose between a sweet, chewy, tempting alternative, and a bit more ”boring” alternative (if you’re not doing carnivore) that doesn’t make any kind of fireworks in the taste buds or brain can be hard……
For me today, thankfully, it’s a no-brainer because I know how this affects both my metabolic health AND my addiction: I know what I’m choosing, and it’s not the sausage!
I flera dagar har jag gått och tänkt på att skriva ett inlägg om metabol ohälsa kontra beroende, och att metabol hälsa så klart är något att sträva efter, men att det inte läker ut eller botar beroendesjukdomen, men samtidigt har det pågått en massa saker under ytan hos mig, angående träning och rörelse, så det kommer bli ett annat inlägg.
För ca 2 veckor sedan pratade Ketopoden om detta med att logga sin träning. För vem gör jag det, och vad ÄR träning? Det är många kloka resonemang, och ett helt klart lyssningsvärt avsnitt (som alla andra 😉 ), och jag har haft med mig dessa tankar under de dagar jag jobbat hemifrån (efter flera intensiva veckor på mitt andra jobb på Stadium Outlet) och stora delar av övriga familjen varit på semester.
Jag har ett väldigt rörligt jobb, de dagar jag inte sitter på kontoret vill säga, men även de dagarna jag sitter mycket stilla tar jag promenader med hundarna, jobbar i trädgården, skottar hönshus då och då, och rör på mig i vardagen på ett sätt som det inte är alla förunnat, och det är bra. Saken är den att jag ändå tycker att det är skillnad på träning och rörelse, och jag behöver lära mig att rörelse också är bra. Jag har bestämt mig för att logga mina hundpromenader i min träningsapp också, bara för att påminna mig om att även de dagar jag inte tränar (joggar eller lyfter), så har jag rörelse i mitt liv, och att det är BRA.
För att bygga upp det jag har idag, en kropp som är starkare och friskare än den någonsin varit, så har jag behövt träna, men för att ganska snabbt få hälsofördelar räcker det med promenader.
Jag trasslar in mig i detta, och jag märker att min beroendesjukdom, med alla sidor av skam, perfektionism och tankar som ”allt eller inget”, hjälper till att förvirra och skapa olust och känslor av ”inte gott nog” i förhållande till min träning. Jag har även lyssnat mycket på en annan pod där värden har många bra egenskaper, och en av dem är att inspirera till att träna och våga ta ut svängarna i mängd och utmaning, men det har påverkat mig på så sätt att jag känner att det jag gör inte är gott nog eller i närheten av bra. När jag tillåtit mig att sitta ner och titta på en TV-serie under mina ”jobba hemma” dagar kan jag höra ”Vi vilar oss till döds!” ”Vi behöver inga vilodagar!” i bakhuvudet, och helt plötsligt är det SKAM istället för njutning, mysigt och lite busigt att strunta i flera måsten och krypa upp i en fåtölj med hundarna och kolla på serier. KNASIGT!
Jag skrev mycket med min PT om detta att logga träning och rörelse, och för vem jag gör det, och landade så småningom i att jag ska logga mina hundpromenader och se det som rörelse och en påminnelse om att jag lever ett aktivt liv. Jag kommer fortsätta logga min träning för min egen skull (och för att min PT ska se vad jag håller på med) och så behöver jag öva på att se vilka framsteg jag gjort med relativt ”små” insatser, och inse att med tanke på det liv jag lever för övrigt är det inte rimligt att ha som mål att både jogga och styrketräna varje dag, utöver hundpromenader, matlagning, trädgård, hästar, två jobb…..
Jag tänker att jag inte ens ska kalla det för ”good enough”, för det låter som att det bara nätt och jämnt skulle vara gott nog. Jag ska tala om för mig själv att jag gör det BRA!
For several days I have been thinking about writing a post about metabolic health versus addiction, and that metabolic health is obviously something to strive for, but that it does not cure the disease of addiction. At the same time a lot of things have been moving under my surface, regarding exercise and movement, so the metabolic health will be another post.
About 2 weeks ago, a podcast I’m following talked about logging your training. Who am I doing it for, and what IS training? It’s a lot of wise reasoning, and definitely an episode worth listening to (like all the others 😉 ), and I’ve carried these thoughts with me during the days I’ve been working from home (after several intense weeks at my second job in the sports store) and large parts of the rest of the family have been on holiday, so I really had some time to think.
I have a very mobile job, the days I’m not sitting in the office I mean, but even on the days I’m sitting in front of the computer, I walk with the dogs, work in the garden and move in everyday life in a way that not so many has the opportunity to do, and that is good. The thing is, I still think there is a difference between exercise and movement, and I need to learn that movement is also good. I’ve decided to log my dog walks in my fitness app, just to remind myself that even on the days I’m not working out (jogging or lifting), I have movement in my life, and that’s GOOD.
To build what I have today, a body that is stronger and healthier than it has ever been, I have had to exercise, but to get health benefits fairly quickly, walking is enough.
I get caught up in this, and I find that my addiction, with all its sides of shame, perfectionism, and ”all or nothing” thinking, helps to confuse and create resentment and feelings of ”not good enough” in relation to my exercise. I have also listened a lot to another podcast where the host has many good qualities, and one of them is to inspire to train and dare to take out the turns in quantity and challenge, but it has affected me in such a way that I feel that what I do not is good enough. When I allow myself to sit down and watch a TV series during my ”work at home” days, I can hear ”We’re resting ourselves to death!” ”We don’t need rest days!” in the back of my mind, and all of a sudden it’s SHAME instead of pleasure, cozy and a little mischievous to ignore some ”musts” on my list and crawl into an armchair with the dogs and watch series. CRAZY!
I wrote a lot with my PT about this (logging exercise and movement), and who I do it for, and eventually landed in me logging my dog walks and seeing it as movement and a reminder that I live an active life. I will continue to log my training for my own sake (and for my PT to see what I’m up to) and so I need to practice seeing what progress I’ve made with relatively ”small” efforts, and realize that given that the life I live it is not reasonable to aim to both jog and work out every day, in addition to dog walks, cooking, gardening, horses, two jobs…..
I’m thinking I shouldn’t even call it ”good enough”, because it sounds like it would just barely be just that. I will tell myself that I am doing GREAT!
🇸🇪
Den senaste månade har jag hållit en Föräldrakurs via Sockerskolan , där jag träffat föräldrar som vill ha mer kunskap och verktyg i sitt föräldraskap och för att göra kostomläggning i familjen. Det har varit fantastiska träffar, och deltagarna var modiga, ärliga och öppna och jag kände mig verkligen priviligerad som fick vara del av detta! Det här gänget hade mycket kunskap om kosten och var stadiga i sitt egna tillfrisknande, så jag fick anpassa materialet och dyka in på fler och andra områden än det som var planerat från början! Så häftigt, och också en fingervisning om utvecklingspotential ♥️
En av de saker som jag funderat över i kontakten med föräldrar som är sockerberoende då vi pratar om familjen och barnen är att det verkar kännas övermäktigt att att dra ner på sockerkonsumtionen, och att många tror att mina kurser och mitt sätt att jobba innebär att de måsta utesluta socker HELT ur barnens kost, men det är inte så jag jobbar.
Jag brottades länge med kunskapen om att varje gång någon som har ett beroende tar sin drog (äter socker) startar ett fysiskt sug, som gör att personen inte kan motstå utan äter även om hen inte vill. Jag kände hopplöshet inför den kunskapen eftersom det innebar att om ett barn/ungdom har ett beroende så måste hen avstå helt, och det kändes som en omöjlighet i det samhälle vi lever i idag. Den tanken tror jag gör att många föräldrar ger upp innan de ens börjat. Är det dessutom så att föräldern sliter med sitt eget (socker)beroende kan det helt enkelt bli för mycket att göra både och till att börja med.
Om jag behandlar en vuxen person med diagnosen Beroende med socker som utlopp så tillämpar jag ”Abstinent Based Treatment” (Total avhållsamhet från drogen), men så jobbar jag inte med barn och familj. Om föräldern är villig att ta det till den nivån så stöttar jag givetvis det också, men det jag menar att det är långt mycket bättre att ge riktigt bra mat och istället dra ner på socker och processad mat så mycket det går utifrån ork och förutsättningar hos vårdnadshavaren. Jag vet att det finns många som förespråkar och som håller sina barn helt sockerfria, men för mig handlad det ALLTID om att beroendet kan vara närvarande, endera hos vårdnadshavaren eller hos barnet/ungdomen, och då behöver det balanseras på ett annat sätt.
Ännu så länge finns inget diagnosinstrument för Sockerberoende som riktar sig till barn och ungdomar, utan det föräldrarna som ser, känner (igen) och förstår problemet, och även om det fanns ett sätt att diagnostisera så skulle det inte alltid hjälpa, eftersom samhället inte accepterar Sockerberoende som en sjukdom. Jag tror att detta, tillsammans med skam, är det som gör att många vårdnadshavare baxnar och backar inför uppgiften att göra en kostomläggning i familjen. De ska inte bara ”bråka” med barnen (och kanske även en partner) utan får i många fall ”hela samhället” emot sig. Många föräldrar orkar inte ta den kampen, utan ger som sagt upp innan de ens har börjat.
Därför jobbar jag med Skamavlastning och Skademinskning när det kommer till barn och familj. Det är ju tusen gånger bättre att göra små förändringar som vårdnadshavaren orkar med att genomföra och upprätthålla, än att låta hopplösheten ta över och inte göra några något alls.
Följande tror jag kan vara anledningar till att en kostförändring i familjen uteblir:
Många av oss som är beroende har ett svart eller vitt tänk, allt eller inget, av eller på, och det gagnar inte tillfrisknandet för en själv, eller modet att göra det förändringar som går. Här vill jag verkligen lyfta fram ”gråzonerna”, för det funkar oftast inte med allt eller inget.
Jag vill skamavlasta, stärka och inspirera föräldrar och ge dem verktyg att göra det samma med sina barn! Även om barnet skulle ha ett sockerberoende och fortsätter äta lite socker eller annat som vi vet kan underhålla suget och skada på olika sätt, så kan vi ge något som de flesta av oss faktiskt inte hade när VI var små, unga och växte upp; kunskapen om att det finns något som heter sockerberoende, och verktygen att göra förändring! Vi kan spegla och skamavlasta, för vi vet hur det är! Vi kan se, sätta ord på, våga ställa rätt frågor och ge kunskap om vad som är bra mat och helande för kropp och själ. Jag är övertygad om att det gör skillnad för ett barn att ha en förebild som vågar gå emot strömmen, och veta att det finns ett annat sätt att leva. Om vi gör det med GLÄDJE och TACKSAMHET över att få tillfriskna och inte försöker tvinga fram förändringar som är baserade på rädsla tror jag att vi kan komma väldigt långt, även om det ”bara” händer någon liten förändring kostmässigt.
Så åter igen: Det ÄR mycket bättre att göra NÅGOT, än inget alls! Och VAD som kan och ska förändras, det är helt och hållet upp till varje individuell familj!
🇬🇧 Children and sugar: all or nothing??
In the last month, I have held a course for parents via ”Sockerskolan” (The Sugar Addiction School), where I met parents who want more knowledge and tools in their parenting and to make dietary changes in the family. It has been a great, and the participants were brave, honest and open and I felt really privileged to be a part of this! This group had a lot of knowledge about a good way of eating and were steady in their own recovery, so I had to adapt the material and dive into more and different areas than originally planned! So cool, and also an indication of potential for development ♥️
One of the things that I have thought about in the contact with parents who are addicted to sugar is that when wit comes to the family and making dietary changes with the children, it seems to feel to overwhelming to cut down on sugar consumption, and that many people think that my courses and my way of working mean that they have to eliminate sugar COMPLETELY from the children’s diet, but that’s not how I work.
I wrestled for a long time with the knowledge that every time someone who has an addiction takes their drug (eats sugar) a physical craving starts, which makes the person unable to resist and eats even if they don’t want to. I felt hopeless in the face of that knowledge because it meant that if a child/youth has an addiction, they have to give it up completely, and that felt like an impossibility in the society we live in today. I think that thought causes many parents to give up before they even start. If the parent is also struggling with their own (sugar) addiction, it may simply be too much to do both to begin with.
If I treat an adult with a diagnosis of Addiction with sugar as an outlet, I apply ”Abstinent Based Treatment” (Total abstinence from the drug), but I do not work in that way with children and families. If the parent is willing to take it to that level, I of course support that too, but what I mean is that it is far, far better to give really good food and instead cut back on sugar and processed food as much as possible based on the ability and conditions of the the guardian. I know that there are many who advocate and keep their children completely sugar-free, but for me it is ALWAYS about the fact that the addiction can be present, either in the guardian or in the child/youth, and then it needs to be balanced in a different way.
So far there is no diagnostic instrument for Sugar Addiction aimed at children and young people, it is the parents who see, feel (recognize) and understand the problem, and even if there was a way to diagnose it, it would not always help, because society does not accept Sugar addiction as a disease. I think this, along with shame, is what makes many guardians shy away from the task of making a dietary change in the family. They not only have to ”argue” with the children (and perhaps also a partner), but in many cases get ”the whole society” against them. Many parents do not have the strength to take on that fight, and as I said give up before they have even started.
That’s why I work with Shame Relief and Harm Reduction when it comes to children and families. It is a thousand times better to make small changes that the guardian can manage to implement and maintain, than to let hopelessness take over and do nothing at all.
I think the following could be reasons why a dietary change in the family does not happen:
Many of us who are addicted have a black or white mindset, all or nothing, off or on, and that does not benefit the recovery for oneself, or the courage to make the changes that actually can be made. Here I really want to highlight the ”grey areas”, because it usually doesn’t work with ”all or nothing”.
I want to de-shame, empower and inspire parents and give them tools to do the same with their children! Even if the child were to have a sugar addiction and continues to eat some sugar or other things that we know can maintain cravings and harm in various ways, we can provide something that most of us did not actually have when WE were small, young and growing up; the knowledge that there is such a thing as sugar addiction, and the tools to make change! We can mirror and relieve shame, because we know what it’s like! We can see, put into words, dare to ask the right questions and provide knowledge about what is good food and healing for body and soul. I am convinced that it makes a difference for a child to have a role model who dares to go against the main stream, and to know that there is another way to live. If we do it with JOY and GRATITUDE for our recovery and don’t try to force changes based on fear, I think we can go very far, even if it is ”just” a small change dietary-wise.
So again: It IS far better to do SOMETHING, than nothing at all! And WHAT can and should change, that is entirely up to each individual family!
I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.
Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!
Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.
Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!
Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.
I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!
Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.
Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.
Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.
Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.
Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.
I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.
Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.
De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.
Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.
Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖
As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.
If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!
Annica Strandberg-Schmidt 