Så fort jag ska skriva får jag prestationsångest nu för tiden. Jag kanske bara ska smyga upp en liten text i bloggen utan att säga nåt på sociala media, jag har ju trots allt inte så många följare ❤

Anledningen till att jag satte mig framför tangenterna just nu är att det händer så mycket på insidan, och för att jag ville skriva om Elins och min utflykt igår. Elin föreslog att vi skulle åka till Filipstad och gå en liten vandring som hon tittat på ett tag, och eftersom Andreas skulle till Stockholm på Arlauppdrag och vi hade hjälp i lagårn kunde jag och hon göra resan med gott om tid och utan att känna stress för att hinna tillbaka till eftermiddagspasset.

Jag fixade matlådor åt oss (Äggwraps med fyllning. Smör, salami, räkor, kräftor och lite majonnäs med dill åt mig, och Elin ville ha bregott, baconost och skinka) efter att ha släppt hästarna i beteshagen och öppnat för hönsen, sedan packade vi in hundarna och oss själva i bilen och gav oss iväg.

Det tog oss lite drygt 2 timmar till naturreservatet Högbersgfältet som var målet, och med regnet hängande i luften började vi vår rundvandring. Vi stannade till nere vid vattnet och åt ganska snart, för jag åt frukost tidigt, och Elin hade druckit nån energidryck till frukost, så vi var hungriga båda två. Det blev lite kallt när vi satt still, och regnet kom så smått, men vi hade det fint ändå. Sprakande färger trots att det var mulet, och jag njöt så av att få vara tillsammans med min stora flicka <3<3 Tänker på min egen mamma och att om hon känner som jag gör för mina barn, så saknar hon mig, och längtar efter mig. Det gör lite ont och känns lite sorgligt att det inte finns så mycket utrymme i mitt liv att jag kan prioritera så mycket tid med min mamma.

Vi fortsatte runt i omgivningarna runt det gamla gruvområdet efter vår lilla paus och förundrades över denna lilla plats med sin udda natur, betesfållor för fåren, gruvgångar och hålor, gamla ruiner, kapellet och framför att Tilas Ståll. Det kanske inte var riktigt vad vi väntat oss, men det var spännande att huka sig igenom den kolsvarta, fuktiga gruvgången in till det som fanns kvar av gruvhålet. Det är vackert, magiskt och känns nästan lite vördnadsfullt när en tänker på alla människoliv som berörts på olika sätt både i gruvan och i området runtomkring. Jag känner mig alltid berörd och lite tagen när jag besöker platser med historia och framförallt kan jag känna tacksamhet över hur bra jag har det i mitt liv med värme, trygghet, mat på bordet och kläder på kroppen. Bara att få sätta sig i en varm bil efter två timmar ute i regnet kändes som en lyx.

Hundarna var också med, och fick en fin promenad. Båda två följde utan att veka med in i gruvgången, men kunde inte följa med ända fram ut i gläntan eftersom marken den sista biten ut var belagt med ett galler de kunde trampat igenom och skulle skadat deras tassar, så vi fick turas om att gå ut i gruvhålet och uppleva Tilas Ståll. Båda två var riktigt blöta och trötta när vi kom till bilen, så de sov gott när vi landade hemma på gården igen 🙂 Det var så mysigt att kunna ha dem med och de uppförde sig exemplariskt när vi mötte den nyfikna, brokiga skaran värmlandfår som gjorde ett fantastiskt arbete i beteshagarna.

Hade gärna velat ha soptunnor på området och någon form att karta över området tillgängligt att ladda ner, med de namn på lokala platser som stod på skyltarna som satt uppe på plats, men vi tror vi han besöka alla platser som var utmärkta som sevärdigheter, och planen är att åka tillbaka till våren, fast då befinner sig Elin i Thailand om allt går enligt planerna, så jag hoppas Alvina och Andreas vill följa med istället. Till dess gömmer jag dagen i mitt hjärna och njuter av ännu en vandring och en upplevelse som fyller mig med tacksamhet kärlek ❤